Det var 2 maj 2023. Striden om Bachmut gick mot sitt slut. De ukrainska styrkorna höll fast vid de sista gatorna i höghusområdet i västra delen av staden. Infanterisoldaten Anton Ivantsiv, 40, skulle försöka få bort kamrater från en farlig position då det hände. Han minns ett prasslande ljud, ett tecken på att det kommer att smälla nära, varefter allt svartnade. Därefter följde korta sekvenser av bilder, känsloförnimmelser och tröstande ord: ”Allt kommer att bli bra.”

120-millimetersgranaten som landade fem meter bort dödade hans stridskamrat. Ivantsiv berättar att ett litet granatsplitter passerade under kamratens skyddsväst, träffade hjärtat och släckte hans liv omedelbart utan att lämna några andra spår.

Läget för Ivantsiv var det omvända. Hans kropp var söndertrasad men snabb evakuering och skickligt vårdarbete räddade hans liv. Granaten slet av vänster arm vid armbågen samt vänster ben, medan högerarmen fick amputeras på grund av ”tourniquetsyndrom”, som Ivantsiv om­nämner det. Om det blodstoppande förbandet, en tourniquet, har suttit på för länge eller inte lossats en tid efter den första hårda åtdragningen så riskerar man vävnadsskador och kallbrand. Om tillståndet är kritiskt återstår bara amputation.

Där låg nu Anton Ivantsiv på sjukhuset, med frun Aljona vid sin sida, utan armar och med bara ett ben, arg men fast besluten att fortsätta leva utan att riktigt veta hur.

Men så träffade han Vjatjeslav Zapo­rozjets.

Före det fullskaliga kriget var Zaporozjets, 48, en framgångsrik byggföretagare som byggde allt från privatbostäder till köpcentra. Han tjänade mycket pengar och levde det liv som anstår en person med denna ställning i Ukraina – jättevilla i Kiev, en samling premiumbilar, egen helikopter.

Den ryska invasionen den 24 februari 2022 förändrade allt även för honom. Ukraina var under attack. Landet behövde frivilliga där var och en fick göra vad den kunde.

Byggandet lades åt sidan. Zaporozjets började köra ut civila från det av ryssarna inringade Tjernihiv och fortsatte sedan med evakueringar av sårade soldater i öst. Han använde till en början sina egna bilar och egna besparingar.

Han och hans grupp befann sig i Kramatorsk den 8 april 2022 när Ryssland bombade tågstationen med två ballistiska missiler. Minst 60 personer dödades och över 150 skadades i attacken. Zaporozjets har berättat hur de samlade in oidentifierbara kroppsdelar och lade dem i säckar, och hur han sedan bemannade en telefonlinje för att ta emot samtal från anhöriga som ringde, igen och igen, i sitt sökande efter sina nära varav en del låg i de där säckarna.

Flera av de soldater och civila som Zaporozjets evakuerade under dessa månader hade fått armar och ben bortsprängda. Tankarna på dem upptog allt mer av hans energi. ”Jag ville göra något för dem men visste inte vad. Jag kan ju inget om detta”, berättar Zaporozjets. Han återvänder ofta till minnet av en evakuerad flicka i Tjernihiv som hade förlorat båda benen.

Men Zaporozjets var inte ensam om att tänka i de här banorna. En som också gjorde det var traumakirurgen Oleksandr Haluzynskyj. Han har arbetat inom biomedicin och ortopedi och är ett känt namn inom läkarkåren i Kiev.

”Jag har länge varit intresserad av in­novationer och fick för flera år sedan upp ögonen för Brånemarks metod. Men förut var det bara teori. Behovet var inte så stort eftersom vi inte hade så många amputerade personer i Ukraina. Men så kom kriget…”

Haluzynskyj talar om en metod som kallas osseointegration och är en strukturell förbindelse mellan levande ben och ett artificiellt material, titan. Metoden uppfanns på 1960-talet av den svenske läkaren Per-Ingvar Brånemark (1929–2014) för att fästa tandproteser i käken. 30 år senare utvecklade hans son Rickard metoden för att sätta fast arm- och benproteser.

Han är ortoped och liksom sin far verksam vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. 1996 disputerade han på en avhandling om biomekaniska studier av osseointegration. Den första operationen med metoden genomfördes 1990 på en kvinna som hade förlorat benen. De skelettförankrande systemen levereras av företaget Integrum som Rickard Brånemark startade och där han nu är största ägare samt styrelseledamot och vetenskaplig rådgivare.

Ett titanimplantat, en fixtur, skruvas i skelettet. På den appliceras en skruvformad så kallad distans som protesen fästs i. Metoden har flera fördelar. Traditionell hylsprotes är svår att få att fungera om arm- eller benstumpen är väldigt kort. Problem uppstår även om patienten går upp och ner i vikt vilket förändrar storleken på stumpen. Selar som håller hylsprotesen på plats kan i sin tur skava och vara besvärliga vid ansträngning eller när det blir varmt. Inga av dessa problem finns med en protes som sitter i ett implantat.

Moderna proteslösningar har även en rörelsefunktion där man leder om muskelelektroniska signaler. Säg att personen har en arm- och handprotes men inte kan styra handrörelserna som vanligt, eftersom underarmen saknas. Det löses genom att nervsignalerna styrs om till biceps och triceps. Genom att spänna dem öppnas och stängs handen. Över tid, med träning av muskelsignalerna, sker detta mer eller mindre automatiskt, precis som den som har en underarm inte tänker på att spänna den för att använda handen.

Det här är möjligt även med hylsproteser men elektroderna sitter då utanpå kroppen vilket gör att signalen till protesen inte alltid är pålitlig. Med en osseointegrerad protes är det möjligt att förfina signalerna så att elektroder leds genom implantatsystemet.

Medan Haluzynskyj följde dessa innovationer på avstånd och såg dess möjliga användning i Ukraina, gick Rickard Brånemark i samma tankar. På sommaren 2022 fick de två kontakt och började mejlväxla. Brånemark och Integrum var villiga att bistå med att ta osseointegration till Ukraina. Men hur skulle det organiseras? Parallellt med kontakterna med svensken fick Haluzynskyj upp ögonen för Zaporozjets som en person som kunde få saker gjorda.

De slog sina påsar ihop och bestämde att etablera en operationsverksamhet i Ukraina med ukrainska kirurger. För att lära upp dem skulle Brånemark operera i landet med ukrainarna som elever. Ansvaret för operationerna togs av det nybildade ukrainska Centret för komplex endoprotetik, osseointegration och bionik, med den korta namnvarianten Endoprotez. Zaporozjets, Haluzynskyj och ytterligare en läkare, Oleksandr Linenko, utgör ledningen. I anslutning till operationsverksamheten skapades även ett rehabiliteringscenter.

I maj 2023 anlände Rickard Brånemark till Kiev. Han opererade, lärde upp de ukrainska kirurgerna, och kom sedan tillbaka ytterligare tre gånger. Sammantaget genomförde han mellan 15 och 20 operationer i Ukraina – det beror på hur man räknar eftersom i teknisk mening två operationer på en patient kan utföras vid ett och samma tillfälle, vilket Brånemark också gjorde.

”Nu kan ukrainarna detta”, säger Brånemark. Resultatet talar för sig. Sedan i maj 2023 har totalt 60 patienter fått hans implantat.

Populärt

Beowulf är ett diktverk – inte en historiebok

Det medeltida eposet Beowulf bjuder på magnifik ordkonst och underhållning. Men knappast någon information om Sveriges historia.

Lars Lönnroth Kultur 2025 2

Det är skapligt många med denna metod globalt sett. Men det är en droppe i havet i förhållande till behovet. Det exakta antalet amputerade soldater är liksom det totala antalet sårade i kriget en statshemlighet, men det kan röra sig om mellan 50 000 och 100 000 personer som förlorat armar eller ben. Några tusen av dem har mycket korta arm- och benstumpar.­

Ivantsiv är en som hade tur. In­nan han kom till Endoprotez hade han försökt men misslyckats med proteser. Högerarmen hade amputerats väldigt högt upp. Zaporozjets fick höra talas om Ivantsiv, sökte upp honom på hans sjukhus i Lviv i augusti 2023 och sade åt honom att följa med till Kiev.

I december låg Ivantsiv på Brånemarks operationsbord. Han har nu inopererade implantat i båda armarna och i vänstra benet och tränar emellanåt med lånade proteser medan han väntar på egna.

Fram till nyligen betalade centret för operationer helt med insamlade medel men nyligen öppnades vissa möjligheter att få proteser bekostade av staten. Operationerna och implantaten måste dock fortsatt täckas med egna medel.

Ivantsivs operationer inklusive tre implantat kostade motsvarande 820 000 kronor. Tillsammans med proteser kommer det att landa på runt tre miljoner. Det är ett stort belopp i Sverige. I Ukraina är det svindlande. Det är inte heller så att den ukrainska staten omfamnar den här innovationen med samma självklarhet som Oleksandr Haluzynskyj och hans kolleger gjorde.

Men för veteraner som Ivantsiv är det hela skillnaden mellan ett liv i isolering och möjlighet till omstart. När jag får höra att hans döttrar, åtta och tio år, bor hos släktingar i Tyskland föreslår jag försiktigt att han kanske i en snar framtid kan åka till dem.

”Jag ska säga mer än så”, svarar Ivantsiv, ”jag kommer att köra bil till Berlin.” Så berättar han att han redan har tittat på anpassade bilar. Det är på det spåret Ivantsiv är nu. Och att göra upp planer är att leva.