I det karga landskapet Trás-os-Montes kan man stöta på en ljungväxt med det portugisiska namnet torga. Dessa buskar med oansenliga lila blommor höjer sig inte långt över den steniga och näringsfattiga marken i Portugals nordöstliga hörn. När den unge författaren Adolfo Correia da Rocha – född 1907 i byn São Martinho de Anta – började använda sig av pseudonymen Miguel Torga återspeglade namnbytet såväl hans personliga erfarenheter som konstnärliga lojaliteter. För visst kunde den fattiga uppväxten leda tankarna till ljungens strävsamma motståndskraft. Tretton år gammal skickades han till släktingar i Brasilien och fick där arbeta hårt på plantagen för sitt uppehälle. Efter några år kunde han dock genom farbroderns försorg återvända hem; imponerad av pojkens kvicka intellekt hade den äldre släktingen lovat att bekosta dennes fortsatta skolgång i Portugal.

Senare skulle Torga skildra dessa tidiga år i A Criação do Mundo (Världens skapelse), en självbiografisk romansvit som kompositionsmässigt utgår ifrån den bibliska skapelsemytens dagar. Berättarjagets tillvaro i födelsebyn – som här framträder under det fiktiva namnet Agarez – kännetecknas av en blandning av armod och bildningstörst som påminner om vissa av de svenska proletärförfattarnas barndomsskildringar. När modern vid ett tillfälle får se att ljuset är tänt framåt småtimmarna ropar hon från sin säng: ”Varför tröttar du ut dig? Sluta upp med de där skriverierna!”

”Tretton år gammal skickades han till släktingar i Brasilien och fick där arbeta hårt på plantagen för sitt uppehälle.”

Om tiden i Brasilien gav nya perspektiv på hemlandet, skulle Torgas långa gärning som läkare ytterligare prägla hans författarskap. I likhet med många andra framträdande portugisiska författare studerade han vid universitetet i Coimbra, som är det mest anrika lärosätet i landet och därtill ett av de äldsta i Europa. Här hade viktiga föregångare varit inskrivna, exempelvis realismens inhemske mästare Eça de Queirós (1845–1900). Men också den av Torga högt skattade Camilo Castelo Branco (1825–1890), som bland annat skrev Portugals genom tiderna mest kända kärleksroman innan han med ett revolverskott satte punkt för sitt tumultartade liv. Också Castelo Branco kom från enkla förhållanden i Trás-os-Montes. Torgas djupt rotade identitet som bondson gjorde att han livet ut såg med viss skepsis på det traditionstyngda studentlivet i Coimbra. Ändå blev han en välkänd och omtyckt gestalt i staden, där han under många år hade sin läkarmottagning vid ett av de centrala torgen.

Efter debuten 1928 med diktsamlingen Ansiedade (Ängslan) – ännu under sitt ursprungliga namn Rocha – fortsatte Torga att skriva poesi. Under en kort period ingick han i kretsen kring den modernistiska tidskriften Presença, där bland andra Fernando Pessoa medverkade. Med tiden skulle han dock få ett större erkännande för sina noveller, särskilt i samlingen Bichos (Djur, 1940), följd av Contos da Montanha (Berättelser från bergen, 1941) och Novos Contos da Montanha (Nya berättelser från bergen, 1944). När ett urval ur dessa böcker publicerades på svenska på Fabians förlag 1988 anspelade titeln Folket bortom bergen på trakten Trás-os-Montes, som betyder just ”Bortom bergen”. Översättningarna var signerade Arne Lundgren, som jämte sitt eget författarskap flitigt introducerade portugisiskspråkig litteratur under andra hälften av 1900-talet. I flera av sina översiktsantologier presenterade han smakprov på Torgas prosa för svenska läsare.

Trás-os-Montes var under stora delar av förra seklet en av Europas fattigaste avkrokar. Också efter nejlikerevolutionen 1974 sökte socialantropologer sig gärna till dessa trakter, dit modernitetens intrång dröjde längre än på andra håll i landet. Här var analfabetismen utbredd och byteshandel länge ett viktigt inslag i de isolerade byarnas försörjning. I sitt arbete som landsortsläkare blev Torga djupt förtrogen med dessa invånares hårda livsvillkor. I kombination med ett personligt svårmod spirade denna erfarenhet till något som Portugals mest kände litteraturkritiker Eduardo Lourenço har kallat en ”humanistisk förtvivlan” hos Torga. Det är en tragisk och brutal existens hos både djur och människor som avtecknar sig i denna avskalade och realistiska novellkonst, som idag är den mest kända och lästa delen av Torgas författarskap – berättelserna från andra sidan bergen betraktas numera som moderna klassiker i Portugal.

Under andra hälften av 1800-talet hade en litterär och intellektuell rörelse sett dagens ljus i Coimbra som fått benämningen 70-talets generation. Dess företrädare var kritiska mot det politiska och intellektuella livet i landet, som de uppfattade som provinsiellt och efterblivet. Man förespråkade en nationell förnyelse med kulturnationen Frankrike som föredöme. I några berömda rader konstaterade poeten António Nobre från sin exil i Paris: ”Vänner,/ Vilken olycka att ha fötts i Portugal!” Denna negativa syn på den egna nationen har i olika grad och skepnader överlevt fram till våra dagar.

”Den genre som jag personligen håller högst i Torgas författarskap är hans omfattande dagboksprojekt; i mina ögon är detta ett av de viktigaste verken i sitt slag i den europeiska 1900-talslitteraturen.”

Miguel Torga knöt an till detta självkritiska arv, men avvisade alla tendenser till att kopiera mer utvecklade länders konstnärliga yttringar. Om den franska litteraturen skrev han i sin dagbok: ”Den är så torr, så tom på mänskligt innehåll, så renons på naturlighet […] att man kan dra ner ett helt bibliotek utan att finna en enda sida som uppfyller själen och solarplexus.” Desto oftare riktade han sina blickar mot grannlandet Spanien. Så är också Trás-os-Montes en gränstrakt, och norra Portugal och Galicien har språkligt och kulturellt varit tätt sammanbundna genom historien.

Torga brukar betraktas som den viktigaste iberisten i den moderna portugisiska litteraturen. Snarare än något politiskt unionsprojekt handlade det för hans del om att betona ett gemensamt kulturellt arv mellan Spanien och Portugal. Trots ländernas konfliktfyllda förflutna urskilde han en delad existentiell klangbotten dem emellan; på ett ställe i sin dagbok talar han om ”den iberiska glugg som livet kommer till mig genom”. I ett par diktsamlingar lyfte Torga fram detta tema, och den iberiska kopplingen bidrog med tiden till ett ansenligt antal läsare också i grannlandet. Förnamnet i sin pseudonym hade han valt för att knyta an till två framstående spanska författare – nationaldiktaren Miguel de Cervantes och Miguel de Unamuno, professorn och rektorn i Salamanca som var en stor kännare av den portugisiska kulturen. Efter den senares död utbrast Torga i en anteckning: ”Åh Unamuno! Varför är du död? Varför kan jag inte få tala med dig i denna för världen så dramatiska stund, här i vårt Iberien, som är så nedtyngt av sol och sorger?”

Ändå var Miguel Torgas stora och svåra kärlek hemlandet Portugal. I en höstlig dagboksanteckning skriver han: ”Var och en söker sig själv där man känner sig vilse. Jag har gått vilse i Portugal och där försöker jag hitta mig själv.” Detta sökande föranledde ständiga resor inom landets gränser. Ambivalensen inför hans ursprungliga samhällsklass var påtaglig. Å ena sidan frustrerades han över böndernas låga bildningsnivå, å andra sidan hyllade han deras okonstlade värdighet, så till den grad att han i en tillspetsad anteckning konstaterade att i Portugal är det analfabeterna som är civiliserade. Hans aversion mot allt tillgjort och ceremoniellt gjorde att han höll huvudstadens litterära kotterier på armlängds avstånd. Även om Torga uppskattade Lissabons skönhet, besökte han endast motvilligt staden. I en anteckning från 1970 är domen hård: ”Portugisens ansikte vanställs när det reflekteras i Tejofloden, såvida han eller hon inte står på ett fartyg som kastar loss. Han förlorar den jordiga men ärliga naturliga uppsyn han döms till av ett tungt geografiskt kors – och biologiskt också börjar jag tro – för att istället få den oärliga hos en som tar efter andra.”

Hellre sökte Torga sig till den portugisiska naturen, och med förkärlek till sådana karga landskap som motsvarade hans eget konstnärliga temperament; förutom det egna Trás-os-Montes vistades han gärna i det sydliga och glesbefolkade landskapet Alentejo. Om den portugisiska litteraturen och historien ofta har kretsat kring havets betydelse, genomströmmades Torgas litterära universum istället av två floder – Mondegofloden som passerar Coimbra, och den mäktiga Dourofloden som flyter från det spanska höglandet genom norra Portugal vidare ut i Atlanten. Under de första delarna av hans liv var arbetsförhållandena i den vinodlande Dourodalen hårda, men Torga såg inte heller odelat positivt på den moderna teknikens ankomst. När de första kraftverksdammarna längs Douro byggdes i mitten av 1950-talet liknade Torga känslan vid att ha fått pulsåderbråck i sin egen aorta. Så intimt och fysiskt var Torgas förhållande till marken undertill att han vid ett tillfälle beskrev sig själv som ”geófago”; någon som äter jord. Föga överraskande blev hans livs första flygresa mellan Porto och Lissabon en negativ upplevelse, med rötterna uppslitna ur jorden kände han sig ”eterisk och spöklik” där uppe i luften.

Den genre som jag personligen håller högst i Torgas författarskap är hans omfattande dagboksprojekt; i mina ögon är detta ett av de viktigaste verken i sitt slag i den europeiska 1900-talslitteraturen. Det sträcker sig över hela sex decennier – från 1932 till 1993 – och omfattar sexton volymer. Varje gång författaren avslutat en del lämnade han in det till ett tryckeri i Coimbra; dessa dagböcker gavs alltså inte ens ut på ett regelrätt förlag. Formgivningen var så enkel att omslagen kunde föra tankarna till en traktormanual. Jämte nyare utgåvor som har kommit ut efter Torgas död, intar en av dessa äldre dagboksvolymer en särskild plats i mitt bibliotek. Bredvid står det urval på svenska med titeln Inre frihet som Arne Lundgren gav ut på sitt eget förlag Fabians 1990. Tyvärr är denna bok numera svår att hitta även på antikvariat – och det faktum att mitt eget exemplar har gallrats ut från ett bibliotek ger en fingervisning om hur okänd Torga har förblivit hos oss. En återutgivning av Lundgrens dagboksurval skulle vara en litterär välgärning och bidra till att detta centrala författarskap från sydvästra Europa fick nya läsare hos oss.

Kombinationen av ingående tidsdokument och personlig rannsakan gör att Torgas dagbok förtjänar att nämnas tillsammans med andra viktiga utövare av genren under det förra seklet – som Franz Kafka, Imre Kertész och Albert Camus. Rikedomen på dessa sidor är förbluffande. Personliga intryck från alla resor innanför och utanför landets gränser varvas med läkarens omskakande rapporter från existensens utposter; möten och samtal med människor som plågas av fysiska smärtor eller ligger för döden. Författarens vardag blir levande för oss – självtvivel och upprymdhet, den kritiske läsarens avfärdanden och upptäckter. Ofta sker poetiska utbrott inne i dagboken; en del av hans bästa dikter återfinns på dessa sidor. Gemensamt för dessa anteckningar är den uppfriskande formuleringskonsten som vittnar om en säregen personlighet, på samma gång vresig och ömsint, fjärran från inställsamhet men öppen och lyhörd för den omgivande världen.

”Det är en tragisk och brutal existens hos både djur och människor som avtecknar sig i denna avskalade och realistiska novellkonst, som idag är den mest kända och lästa delen av Torgas författarskap.”

Litterära dagböcker blir ofta mer frispråkiga om författaren inte planerar att omedelbart ge ut dem, om de publiceras postumt eller åtminstone med rejäl fördröjning. Torgas dagbok lyckas emellertid vara omutlig och bångstyrig trots att den kontinuerligt publicerades och lästes under hans livstid. En anteckning daterad den 21 juli 1952 framstår närmast som en personlig programförklaring: ”Här trampar jag på i min jämna lunk som en mulåsnedrivare, allt mer isolerad och fjärran allt litteraturens fiffel […] Hur anspråkslös en författare än är, måste han eller hon lägga sten vid sten med en sådan ärlighet, ödmjukhet och förhoppning, att deras bygge kan motstå en erosion genom århundraden. Därför måste hörseln vara mera riktad mot framtidens tystnad än mot samtidens applåder.”

Några applåder från Portugals dåtida makthavare var heller inte att vänta. Tvärtom var Torga en ständig nagel i ögat på den långvariga högerauktoritära regimen under diktatorn Salazar. Dagboken vecklas ut som en detaljerad karta över Portugals natur och landskap – men utgör också en röntgenplåt över den politiska och sociala ofriheten i landet. Outtröttligt rörde han sig från norr till söder för att registrera förtryckets alla olika uttryck. ”Vilken stank när framtiden ska obducera dagens Portugal!” utbrister han på ett ställe. Hans öppenhjärtighet gick knappast makthavarna förbi; under många år övervakades han av den hemliga polisen PIDE, och under en period satt han frihetsberövad i Aljubefängelset i Lissabon, som idag har omvandlats till museum.

Det var en i kulturell bemärkelse dubbel marginalisering – att förutom det inhemska politiska förtrycket verka i ett land något vid sidan av resten av Europa. Att vara författare i det förbisedda Portugal var, enligt Torga, ”som att befinna sig nere i en grav och skrapa med naglarna mot kistlocket”. Han var dock alltför fäst vid den jord som omgav graven för att kunna gå i exil, som en del andra av landets andra författare och intellektuella gjorde under diktaturen. I så fall – skrev han i en anteckning – skulle han behöva ta med sig så mycket i bagaget: ”berget Marão, floderna Douro och Mondego, ljuset över Coimbra, biblioteket och alla vokaler i språket”.

Efter att Arne Lundgrens dagboksurval publicerats i Sverige fortsatte Torga att på ålderns höst nagla fast sina anteckningar om det pågående livet. Hans berömmelse växte och flera gånger fördes han fram som sitt lands Nobelpriskandidat. Det internationella nyhetsflödet upptog en allt större plats i dagboken. Trots ett långt liv i skuggan av en högerdiktatur hade han ingen svårighet att urskilja det förtryck som kom från motsatt ideologiskt håll. Uppenbart lättad följde han kommunismens kollaps land för land i östra Europa. Politiskt aktiv i någon partimässig mening blev han heller aldrig; den oberoende sanningssägarens roll passade honom bättre.

De sista åren uppehåller sig dagboken alltmer vid den egna ålderdomen och hans påfrestande cancerbehandling. Därför är han också osäker på om han kommer att hinna slutföra den sista delen, eller om döden ska överraska honom mitt i dagarnas ström. Men han får själv sätta punkt. En vinterdag i Coimbra 1993 avslutar han dagboken med en sista dikt, ”Rekviem över mig själv” – och två år senare går Torga bort, vid åttiosju års ålder.

Av en händelse skriver jag denna essä i Nebbeboda skola i Blekinge, där Harry Martinson en gång var elev. För några år sedan hade jag ett vistelsestipendium här, och nu har jag återvänt för att skriva och läsa under några försommardagar. Den svenske författaren föddes tre år före sin portugisiska kollega. En hel del förenade Martinson och Torga; den enkla bakgrunden och erfarenheten av hårt fysiskt arbete vid unga år. Båda kom att bli närmast folkkära; låt vara att den läsande allmänheten under det förra seklet var mer begränsad i Portugal än i Sverige. Den starka kopplingen till naturen är en annan gemensam nämnare. Martinsons naturkänsla var förvisso mer minutiös. Om Linné uppfann ett sätt att systematisera naturen, upprättade Martinson ett känsligt poetiskt arkiv för våra känslor inför naturens alla skiftningar och nyanser – de regniga somrarnas och bärplockningens systematik. Men de båda författarna delade en kärlek till ljungen. I ett brev korrigerar Martinson en dikt av Erik Axel Karlfeldt, där ljungen blommar i maj; som den gamle ”ljunghedspojke” Harry Martinson var, visste han att den blommar på sensommaren. Han tillade dock att den framförallt blommar i ens hjärta – vilket Torga säkert hade hållit med om.

Kanske hade Miguel Torga ändå sett med viss skepsis på barrskogarna i dessa trakter utanför Olofström. Han kände sig främmande i landskap som var alltför gröna och frodiga. Men om han hade vandrat in bland träden hade han upptäckt att naturen här egentligen är nästan lika stenrik som hans eget Trás-os-Montes. När jag betraktar gamla fotografier av honom verkar själva ansiktet ha huggits i granit; en perfekt återspegling av hans litterära verk. På samma sätt som grästuvan var en utsikt mot kosmos hos Martinson, definierade Torga en gång det universella som ”det lokala utan väggar”. Kanske är det därför hans land bortom bergen så lätt också uppfattas som vårt.