I den nionde boken av Odysséen stiger Odysseus och hans män i land på en ö befolkad av de fredliga lotofagerna, lotusätarna, som enbart lever för att samla och äta lotus. När öborna bjuder sina främmande gäster på blomsterfödan blir följden att dessa inte vill lämna ön. Lotusväxten försätter dem i ett behagligt, drömlikt tillstånd som gör dem ointresserade av omvärlden. Odysseus får med våld tvinga sina män tillbaka till skeppet.

Homeros låter oss förstå att lotofagerna leder sig själva och andra i fördärv. Lotusen gör dem overksamma, ansvarslösa, likgiltiga och ohälsosamt beroende av stimulantia. Den lugna och till synes paradisiska tillvaron är falsk och farlig.

Medan Homeros skildrar sjömännens öden genom Odysseus ögon, låter Alfred Tennyson dem själva berätta i sin långa dikt The Lotos-Eaters. Sjömännens vistelse hos de väna lotofagerna ter sig påfallande enformig men samtidigt bekymmerslös. De undrar varför man ska ägna sig åt arbete och slit när man kan vila i ett sömnigt rus och bestämmer sig för att tillbringa resten av sitt liv bekvämt tillbakalutad i det heliga lotuslandet. I detta opia­ternas Eden har människorna likt Adam och Eva vad de behöver. De har inte kännedom om världen utanför och behöver heller inte ha det. Enligt Första Mosebok blev ju arbete och plåga människans straff sedan hon ätit av den förbjudna kunskapens frukt. Och denna frukt är nog inte lotus… eller? Dikten har tolkats som en framställning av ett inverterat Edens lustgård, där frukten leder till paradiset och inte ut ur det. Just så verkar sjömännen själva uppleva det, medan en läsare med distans ser vad Odysseus ser.

Några rader ur diktens fjärde strof citeras i första säsongen av HBO-succén The White Lotus, i ett avsnitt som heter just ”The Lotus-Eaters”: ”Hateful is the dark-blue sky, / vaulted o’er the dark-blue sea. / Death is the end of life; ah, why / should life all labour be?”

Det är den Basil Fawlty-liknande hotelldirektören som efter en lång arbetsdag reciterar dikten under ett drogrus. Gästerna på hans femstjärniga hotell White Lotus på Hawaii är förmögna amerikaner som låter semesterdagarna passera i monoton stillhet vid poolen och i restaurangen, i lyx och med njutningsmedel. De uppvisar en vacker fasad, men under ytan döljer sig hemligheter. De liknar vattenväxten lotus, vars vackra blomma flyter på ytan, men som har rötter i dyn och långa stjälkar att snärja in sig eller andra i.

Lotus är en växt med många konnotationer. Just den vita lotusen anses stå för helighet, renhet och perfektion, men också återfödelse, uppvaknande och sexualitet, beroende på tradition. Vit lotus är också namnet på en uråldrig kinesisk sekt. I kinesisk populärkultur används uttrycket ”vit lotus” om personer som är något annat än vad de utger sig för att vara. Namnvalet The White Lotus är nog också en blinkning av seriens skapare till sig själv, manusförfattaren och regissören Mike White. Och för en identitetspolitiskt medveten är det troligt att färgen vit för tankarna till huvudpersonernas etnicitet.

Serien sägs nämligen vara en kritik eller satir riktad mot en världsfrånvänd vit överklass. Så är det kanske. Själv tycker jag att den lika mycket är en kritik mot den politiskt korrekta woke-kulturen, vars språkrör vi finner i den yngre universitetsstuderande generationen. De skäms över familjemedlemmar och vänner som varken röstar eller följer nyheterna och som har ett opassande språkbruk. Dessa politiskt korrekta får mothugg. Deras mindre utbildade vänner tycks mena att postmoderna idéer är verklighetsfrånvända eftersom de varken tar hänsyn till människans natur eller sakernas tillstånd.

Lotus är en växt med många konnotationer.

En orm i paradiset framträder i den förs­ta säsongen i form av en postkolonial idé som planteras hos den medvetna studenten Paula, som har fått följa med sin väninnas familj på lyxsemester. Hon förälskar sig i en hawaiiansk hotellarbetare som hon vill hjälpa ekonomiskt. Enligt en skruvad Robin Hood-logik övertalar hon sin semesterromans att stjäla från väninnans mor. På så sätt kan han hämnas gamla koloniala oförrätter medan den bestulna, som knappt kommer att märka förlusten, gottgör förfädernas missdåd.

De förledande frestarna blir ännu fler i den andra säsongen. Den här gången tar gästerna in på White Lotus på Sicilien, den ö dit Odysseus begav sig efter besöket på lotofagernas ö.

På Taorminas grekiska teater får vi veta att det var just på Sicilien som dödsrikets kung Hades rövade bort Persefone till underjorden och gjorde henne till drottning där. Därmed är temat om rov och bortförande introducerat. Sin kulmen når det i ett avsnitt som heter just ”Abductions”.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Fler förebud om vad som kommer att ske hämtas från den antika mytologin. Leda och svanen syns exempelvis i seriens symbolmättade vinjett, föreställande en detaljerad fresk i rokokostil. Svanen var en av de skepnader som Zeus förklädde sig i när han förförde jordiska kvinnor. När så den unga amerikanskan Portia dyker upp i en tröja med svanmotiv, är det läge att haja till. Den som fortsätter att vara uppmärksam noterar att hennes charmige förförare har tatuerat in romerska siffror på sitt bröst: DCLXVI, vilket står för 666, odjurets tal. Och medan denne lede djävul kidnappar sitt offer pågår en annan enlevering av Portias chef, den stormrika och letargiska arvtagerskan Tanya. Hon lockas iväg av ett sällskap skönhetsälskande sybariter till en pampig villa i Palermo. I villan hänger en oljemålning föreställande Lucretia, hon som av skam tog sitt liv efter en våldtäkt. Samma motiv i renässanstappning ses i ett av rummen på hotell White Lotus.

Bilderna ger alltså ledtrådar till handlingen. Hotellet, som är ett gammalt kloster, har även ett antal renässansmålningar som föreställer helgon, personer som vördas just för att de genom sin övertygelse motstått förförelser. För det har de tvingats offra sina jordiska liv men fått tillträde till det himmelska paradiset. Det sicilianska helgonet Sankta Lucia är förstås en av de avbildade. Hon har en namne i den lokala prostituerade flickan Lucia, som hittar sina kunder på hotellet. Sedan hon förfört den unge och troskyldige Albie, som utan att veta det delar henne med sin far, gör hon korstecken inför helgonet, som råkar vara skyddshelgon för botfärdiga prostituerade. Och i Albies rum hänger Peruginos målning av Sankt Sebastian på väggen. Helgonets unga kropp är genomborrad av pilar. Sankta Margarita, skyddshelgon för falskeligen anklagade kvinnor, skymtar förbi i en annan scen sedan en kvinna anklagats för otrohet. Gamla testamentets Susanna i badet, som delar denna erfarenhet, får också vara med på ett hörn.

Det finns således i The White Lotus gott om konst som står i dialog med handlingen, särskilt i andra säsongen. Mike White strösslar kulturella referenser med lätthet och finess. Och kärlek. Jag gissar att det kommer att skrivas mängder av uppsatser om konstens och musikens roll i serien eller dess hänvisningar till mytologi, religion, litteratur och film. Av en slump ser jag Michelangelo Antonionis film Äventyret (L’avventura, 1960) någon vecka efter att jag har sett seriens alla tretton avsnitt. Häpen noterar jag att en scen i Äventyret är så gott som exakt återskapad i The White Lotus samt att en del av handlingen tilldrar sig på samma hotell.

The White Lotus är en hyllning till allt det vackra som människan kan åstadkomma, samtidigt som det är en påminnelse om den ondska hon är kapabel till. Liksom lotusblomman kan männi­skan växa, söka sig mot ljuset, öppna sina kronblad mot himlen och manifestera det sköna. Men hon kan också dras ner i dyn av farliga lockelser. Både högt och lågt finns inlagda i vår natur. Något triggar igång lusten, girigheten eller hämndbegäret och det djuriska gör sig synligt. ”I grund och botten är vi djur; vi är apor”, har White sagt i en intervju med Guardian. I vinjetten för båda säsongerna syns apor och ett avsnitt i första säsongen heter ”Mysterious Monkeys”. Kanske är det så han vill att vi skall förstå hotellgästerna – och oss själva: som apmänniskor, vegeterande varelser i ett djungelparadis, nöjt mumsande och idisslande lotus för omedelbar tillfredsställelse. Människan bör inte förneka sina instinkter men lära sig att känna igen frestelserna, höja sig över sin primitiva natur för att i bästa fall bli en klarsynt Odysseus.