Lös det lokalt
När kvällarna skymmer tidigare och augustimånen visar sig är det återigen dags för kräftfesterna. Det var i slutet av 1800-talet som borgerskapet började äta de kokta kräftorna kalla med de tillbehör vi använder idag.
Från att ha varit mat främst för de högre stånden gjorde kräftans ökade popularitet att den började fiskas så flitigt att myndigheterna till slut var oroliga för att den skulle försvinna. 1879 infördes därför ett nationellt förbud mot kräftfiske före den 7 augusti varje år. Därmed var kräftpremiären född. En av våra mest typiskt svenska högtider är alltså i stor utsträckning ett resultat av en statlig reglering.
Sedan dess firas kräftpremiären med kräftskivor runt om i landet. Men någon egentlig premiär handlar det inte längre om. De frysta, importerade kräftor som i stor utsträckning ersatt svenska kräftor sedan de drabbats hårt av kräftpesten går ju att köpa året om. Men framförallt finns det, i och med den fiskeriförordning som infördes 1994, inte längre någon nationell reglering för när kräftor får fiskas. Idag sköts det svenska kräftfisket istället genom så kallad lokal förvaltning.
När lösningar på miljöproblem diskuteras i den politiska debatten är ofta utgångspunkten att statliga regleringar är nödvändiga. Ibland förs olika marknadslösningar fram som alternativ.
Ett exempel är individuella överförbara fiskekvoter, så kallade ITQ, som vid det här laget börjar bli ett välkänt exempel på hur fiskeresurser kan hanteras på ett hållbart sätt och en lösning som nu också fått gehör på EU-nivå. Olika fiskare tilldelas olika kvoter, vilka sedan kan säljas sinsemellan. Det här är i mångt och mycket en marknadsliknande lösning, men den bygger samtidigt på en relativt toppstyrd process där det är myndigheter som skapar själva kvotsystemen.
Kräftfisket är ett exempel på att det finns fler möjliga tillvägagångssätt. Kräftorna i en sjö är en så kallad allmänningsresurs. Rent teoretiskt har varje enskild person med tillgång till kräftvattnet incitament att fiska så många kräftor som möjligt. Men om alla agerar så kommer kräftorna snart att vara utfiskade, resursen förstörs. Det klassiska exemplet är en allmänning där olika djurägare låter sina djur beta utan att ta hänsyn till den långsiktiga hållbarheten i detta. Detta är vad den amerikanske ekologen Garrett Hardin kallade för allmänningarnas dilemma.
Länge ansågs detta som ett svårlösligt problem, men statsvetaren och Nobelpristagaren Elinor Ostrom visade i sin forskning att det finns olika sätt att förvalta olika gemensamma resurser på ett hållbart sätt och därigenom överkomma dilemmat.
En förutsättning är att förvaltningen av resursen anpassas till lokala förutsättningar och att det finns utrymme för att hitta en modell som fungerar i det enskilda fallet. Ostrom formulerade åtta principer som vägledning för vad som krävs för en välfungerande lokal naturresursförvaltning. Bland annat att det är tydligt vad och vilka som omfattas av reglerna och att de har möjlighet att utfärda sanktioner mot den som bryter mot dem.
Men när väl ett fiskevatten och vilka som har tillgång till det är definierat kan de lokala regelverken se olika ut. Även om kräftfisket börjar den 7 augusti i skånska Vittsjö kanske det startar först en vecka senare i norrbottniska Råneå. Andra frågor som kan besvaras olika i olika kräftvatten är hur stora kräftorna måste vara för att få fiskas, hur många som får tas upp totalt, vilka verktyg som får användas och vem som får fiska. Rättigheterna kan fördelas mellan dem som är delägare i fiskevattnet eller dessutom säljas i form av fiskelicenser till bybor eller allmänhet.
Fördelarna med den lokala förvaltningen är flera. Precis som med individuella fiskekvoter får användarna ta ett större ansvar för resursen men de får också en större frihet att styra över regelverken. Det ökar delaktigheten i förvaltningen.
En annan fördel är att regelverket kan anpassas till de lokala ekologiska förhållandena. Tidigare inföll kräftpremiären vid samma datum, alla år, överallt i landet. Det innebar att kräftor i norra Sverige riskerade att fiskas alltför tidigt på säsongen, innan de vuxit sig tillräckligt stora för att reproducera sig. Och med lokala regler kan också fisket anpassas efter årets väderförhållanden. Ofta bidrar forskare och myndigheter med stöd för att utvärdera hur resursen utvecklas från år till år.
Det är med andra ord lätt att anta att en strikt nationell reglering alltid ger det starkaste skyddet. Kräftfisket visar att det inte behöver vara så. Den nationella reglering som skulle skydda kräftorna riskerade i själva verket att bidra till problemen.
En stor fördel med kräftor är att de är relativt stationära. Det gör det lättare att undersöka hur beståndet förändras och att definiera var gränserna för resursen går.
Men det finns andra exempel på lokalt förvaltade fiskeresurser. Ett är fisket i norra Bohuslän där yrkesfiskare, forskare och tjänstemän från kommuner, länsstyrelsen och fiskeriverket tillsammans sätter upp regler för skaldjursfisket – havskräftor, humrar, räkor. Samförvaltningen har utvecklats under 2000-talets första decennium och har lett till att den konflikt som tidigare fanns mellan myndigheter och yrkesfiskare har kunnat lösas.
Ett ytterligare exempel är trålfiske i Norrbottens skärgård efter siklöja som den exklusiva Kalixlöjrommen sedan utvinns ur. Självförvaltningen infördes på prov för femton år sedan efter att siklöjebestånden minskat kraftigt under 1990-talet. Varje år övervakas beståndet och Norrbottens kustfiskarförbund bestämmer i samråd med Havs- och vattenmyndigheten och Sveriges lantbruksuniversitet de anpassningar som behöver göras i fisket på kort och på lång sikt. Även här har relationen mellan yrkesfiskare och myndigheter förbättrats sedan självförvaltningen infördes. Legitimiteten för förvaltningen har ökat, samtidigt som fiskebeståndet har börjat återhämta sig.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Vad alla dessa exempel visar är att det går att undvika allmänningarnas tragedi, utan, eller med små inslag av, statliga regleringar. Liknande exempel finns även i andra länder. I vissa fall har lokalsamhället på egen hand hittat sätt att gemensamt lösa en konflikt om resurser, i andra fall har försöken byggts ut i dialog med olika myndigheter.
En intressant fråga är i vilken utsträckning självförvaltning också går att tillämpa på havsfiske där fiskebestånden rör sig över betydligt större ytor och där det inte lika självklart går att utnyttja det samarbete som redan finns på en mindre ort. Alla de exempel som tagits upp här rör fiske i mindre vattendrag eller kustnära fiske.
I vilket fall tycks intresset, inte minst inom forskningen, för lokalt förvaltade fiskeresurser öka, bland annat i takt med att hållbarhet blivit ett viktigare mål för den europeiska fiskepolitiken.
Kanske får vi se fler svenska exempel. Men redan idag innehåller alltså ett traditionellt svenskt smörgåsbord flera goda exempel på hur lokalsamhället kan visa sig minst lika bra på att hantera miljöproblem som statliga regleringar.