Det finns en scen i Ingmar Bergmans Den goda viljan (1991) som är särskilt svår att glömma för den som verkar vid ett universitet. Året är 1909 och platsen lärdomsstaden Uppsala. Den tanige Henrik är ung, fattig och just denna vårdag ytterligt nervös. Han ska tentera kyrkohistoria för den allmänt fruktade professor Sundelius. Det är i sammanhanget ej utan betydelse att professorn får röst och kropp av Ernst-Hugo Järegård, en gång den främste i att gestalta en alldeles särskild sorts arrogans och utstuderad elakhet. Här personifierar han den akademiska överlägsenheten. Han inleder:

”Som herrarna säkert känner till, anses jag fordrande. Det är alls inte kitslighet, utan en genomtänkt attityd. Vi dras med alltför många lata, dumma, obildade teologer. En god behärskning av kyrkohistorien kräver: flit, intresse, överblick, gott minne och självdisciplin. Egenskaper som är bra för en präst. Jag håller upp ett raster och ser till att idioterna, lathundarna och svamlarna fastnar. Det är väl alltid något, eller hur?”

Scenen minner om en attityd som vår universitetsvärld lämnat bakom sig. Ingen tänder längre, likt professor Sundelius, en kubansk frukostcigarr precis innan en examination tar sin början. (Ytterst få tänder en efter examinationens slut.) Den akademiska världen är inte längre en exklusivt maskulin arena med en skoningslös hierarki, som ständigt gör sig påmind i ton och tilltal. Det mesta i denna korta inblick i en akademisk institution för hundra år sedan har gått förlorat och det är i sig gott.

Jag vill tro att jag, i det lilla, bidrog till att göra rent bord med några seglivade idéer­ kring det där rastret, som gubben Sundelius sade sig hålla upp. När jag var doktorand, det är inte riktigt ett fullt sekel sedan, fick jag och annan kvinnlig doktorand ett särskilt uppdrag. Pengarna kom från den dåvarande regeringen och var en del i en satsning på en jämställd akademi. Vi skulle söka förklaringar till varför så få av de kvinnor som nådde doktorsgrad i ett naturvetenskapligt ämne stannade kvar för att forska eller göra akademisk karriär. I intervjuerna mötte vi utsagor som kändes som en pust från en punschveranda. Det hette att kvinnor inte mäktar med abstrakt tänkande, eftersom hormonerna hela tiden ställer till det. Detta öde, förklarade professorn för de två unga kvinnorna mittemot honom, drabbar särskilt flickor som försöker sig på avancerad matematik. Det var som att höra ett eko från det förra sekelskiftets pseudovetenskapliga argument mot kvinnor i akademin.

Det har sannerligen varit tvunget att gång efter annan öppna fönstret och vädra ut resterna av cigarrök och unkna värderingar.

Men det är en sak att punktera rena villfarelser och uppblåsta seminarieherrar för att säkerställa lika möjligheter och lika villkor för män och kvinnor. Det är något annat att ändra vilket syfte ett universitet tjänar. Gör man det senare, går också något essentiellt förlorat.

”Universitetsledningar fogar sig när de borde larma och slå vakt om fundamentet. Forskare tiger när de borde tala om vad som äventyras.”

Jämställdhetsintegreringen, som jag och Ivar Arpi granskade i Genusdoktrinen (Fri Tanke, 2020), var och är instrumentell i att politisera det svenska högskoleväsendet. Det har skett så till den grad att själva fundamentet, där de akademiska kärnvärdena finns ingjutna, är satt i snabb förvittringsprocess. Integreringen skär rätt igenom universitetet och påverkar budget, rekrytering, forskningsansökningar, kursplaner och dess litteraturförteckningar, undervisning, metodik och kompetensutveckling.

De politiska ingreppen, via regleringsbrev som ford­rar numerär jämställdhet, och forskningsrådens instruktioner, som kräver ett konstant närvarande genusperspektiv, har skadat akademin. I kölvattnet av en bitvis extrem styrningsprocess uppstår ett nytt slags destruktiv slutenhet, som tystar kritiska samtal om riskerna med en sådan reglering. Universitetsledningar fogar sig när de borde larma och slå vakt om fundamentet. Forskare tiger när de borde tala om vad som äventyras. Denna undfallenhet har underlättat för de krafter som velat förändra vad ett universitet är.

Det mest subtila hotet mot den akademiska friheten kommer inifrån akademin själv, hävdade den amerikanska sociologinestorn Jonathan R Cole då han för drygt tio år sedan beskrev tillståndet för USA:s främsta lärosäten. Hans kritik var skarp: politisering av forskning driver renlärighet och odlar feghet och foglighet. Forskare som är lojala med makten belönas, me­dan kritiker riskerar att hamna i kylan. Öppna, prövande och ifrågasättande samtal, som borde vara akademins signum, tystnar och impulsen att tala och undervisa om det som anses kontroversiellt trycks tillbaka.

Tung politisk styrning har successivt bäddats in i byråkratin och implementerats av universitetets alltmer omfångsrika och mäktiga HR-avdelningar. Den akademiska friheten har, krasst uttryckt, organiserats bort och med den försvinner det intellektuella mod som borde vara akademins särmärke och varje forskares livsluft. I grunden har detta ändrat vilka principer som genomsyrar arbetsvardagen vid ett universitet. Det påverkar vilka som söker sig dit. Det påverkar vilka som stannar kvar.

En som nyligen lämnade är den amerikanska professorn i socialpsykologi Jona­than Haidt. Han har länge, precis som Cole, varnat för lärosäten som låter akademins huvudsyfte, sanningssökandet, akterseglas av ideologi och aktivism. Sanningssökandet som ändamål måste komma först och främst, säger Haidt. Det får inte förväxlas med politiskt marinerade uttolkningar av social rättvisa, krav om inkludering, genusmedvetenhet eller antirasistiska ställningstaganden.

När dessa görs viktigare än sanningssökandet blir universitetet helt uppenbart något annat, eftersom forskaren också avkrävs en politisk trohetsed i såväl frågeställningar som svar. Haidt fick nyligen nog av denna förödande sammanblandning. I samband med att han skulle bevista en konferens och presentera forskningsresultat, avkrävdes han av institutionen ett skriftligt löfte att i och genom sitt vetenskapliga bidrag också främja uppsatta mål avseende just inkludering, antirasism och rättvisa. Detta trots att hans forskning inte har med dessa dimensioner eller perspektiv att skaffa.

Haidt aviserade därmed sin avgång. Ett universitet som låter ideologisk övertygelse tjäna som ledstjärna, sätter hämsko på den forskare som ser som sin plikt att alltid söka sanningen, oavsett vad denna sanning berättar för oss och om oss.

Haidt visar ett intellektuellt mod som tyvärr blivit en bristvara. Få gör som han. Det är frestande enkelt och ibland kanske av krass ekonomi tvunget att sluta an till den grupp som säger sig veta vägen mot en ny bättre, skönare och mer rättvis värld. Det enda som krävs är följsamhet med programmet. Det skänker lugn i stunden, men ger en förlust på sikt.

I början av sjuttiotalet skrev Albert Hirschman ”Exit, Voice, and Loyalty”. Boken, som räknas som en klassiker idag, beskriver vad som finns att göra när organisationer förfaller och blir dysfunktionella. Enkelt uttryckt kan du höja din röst, framföra din kritik och berätta om missförhållanden, och du kan lämna i protest. Oftast i den ordningen. Haidt har demonstrerat båda för oss. Strategierna har endast verkan, om institutionen som sådan är möjlig att reparera. Jag vill tro att en sådan räddningsaktion är möjlig för universiteten och för den akademiska friheten, men om den ska genomföras krävs att väsentligt fler höjer rösten, internt och externt. I en avskedsessä vädjar Haidt till kolleger att göra just det: berätta om det som går förlorat när akademin förvrids till följd av politisering och aktivism.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Hirschmans triad har uttolkats som att lojalitet är ett alternativ för den veke. Den lojale, säger inget och gör inget, oavsett vad som står på spel. Detta är ett missförstånd. Lojalitet är snarare att förstå som en aspekt som påverkar om du väljer att lämna direkt, eller om du stannar i avsikt att söka laga det som är trasigt. Det är lojalitet med universitetet som institution, inte med personer eller doktriner, som också manar dig att bli kvar och använda din röst.

Sådan redlighet och sådan uthållighet är egenskaper som är bra för en forskare, för att parafrasera professor Sundelius. Det är därför sorgligt att dagens akademiker tycks vara ett klent släkte när det kommer till att slå vakt om universitetets fundament. Temporär lojalitet med en viss gruppering och dess teser, ska inte förväxlas med förpliktelserna mot universitetet som institution.

Den unge Henrik Bergman misslyckas i förhöret och fångas tillfälligt i professorns täta raster. Studenten kan inte tillräckligt många detaljer om det som blir hans ämne, det apostoliska. Han tystnar. Han skäms, men skänks plötsligt förtröstan av den tidigare så brutale professorn:

”Nu ska kandidaten ta en skön promenad i Botanicum. Det finns så mycket att förundras över vid den här tiden på året, oavsett om man tror på den allvise guden eller inte.”

I vår tid är inte det inte cigarrök, utan politiska dogmer, som behöver luftas ut ur resterna av det gamla konsistorierummet. Det räcker inte med att vädra; här krävs ett korsdrag.