Vilken lättnad när redan de första sidorna visar att filosofen Bettina Stangneth är ute efter något helt annat med sin nya essä: I en sökande betraktelse kring sexualitet, utan föreskrifter och utan svar, vill hon visa hur filosofin kan utnyttja detta samtidigt kroppsliga och intellektuella fenomen för att utforska det mänskliga tänkandet. Ansatsen är lågmäld: ”Den här boken är meningslös. För tyst för en högljudd era, för vänlig för lusten att hata, felklädd för poserandets tid, men framförallt alltför välvillig […] för ett århundrade tillägnat konfrontationen.” En frisk fläkt känns mot kinden på en läsare som upplever sig mörbultade av tidens tvärsäkerhet.

Tyska Bettina Stangneth doktorerade på Immanuel Kant och det radikalt elaka. Sedan tidigare är hon bekant för boken Eichmann vor Jerusalem, som tacklade nytt forskningsmaterial om Eichmanns exil i Argentina, och essäerna Böses denken, Lügen lesen och Hässliches sehen. Att ta sig an intimitet efter så mycket brutal ondska ser ut som intellektuell höghöjdsakrobatik, men hon landar språnget elegant, inte bara i termer av innehåll, utan också i formen, som ges av följsamma resonemang på mjuk, luftig tyska, inramade av foton på sensuella konstverk ur hennes egen samling.

Sexkultur är ingen långgrund bok. Stangneth seglar direkt ut på öppet hav, men låter sig varken lockas eller avskräckas av de filosofiska Marianergravar som anas under texten. Det känns först läskigt för den som är van att åtminstone då och då snegla på ekolodet. I vilken skola kan jag inordna den här vilda blandningen av förnuftsfilosofi och mysticism? Vilken filosof har sagt vad om kropp/ande-dualismen nu igen? Men när man lutar sig tillbaka och lättar greppet om rodret är det oväntat skönt att slippa teoretiserandet och låta sig styras in genom en glipa i den dikotomi Stangneth anser felaktigt dominerar vårt förhållningssätt till sex: kroppen och intellektet. I sexualiteten, menar hon, samspelar de två som ingen annanstans i tillvaron. ”Kropp och tanke är aldrig så nära varandra som i lustens flygningar.” Således en utmärkt plats för filosofiska undersökningar.

Ingenstans kommer man så nära människans väsen som där hon kan överraska sig själv, säger Stangneth.

Parallellt med begreppsparet kropp/ande tar sig Stangneth an motsatsförhållandet natur/kultur. I den europeiska traditionen är naturen det redan givna, medan kultur är det av människan skapade. Vårt implicita antagande är att kulturen, i form av tanke och förnuft, utgör en skyddsmur mot naturen och därmed mot det (förvisso naturliga) men okontrollerade sexuella. Även i ett upplyst och frispråkigt samhälle är det naturliga hänvisat till ”rätt plats och rätt tid”. För bara när vi behärskar oss kan vi ta itu med högre ting. Och bara de högre tingen har ett värde.

Men egentligen hakar vi upp oss i onödan på dimensionerna kropp/ande och natur/kultur, tycks Stangneth mena. De försvinner i bakgrunden, anser hon, när man betänker den inre verklighet där sexualiteten utspelar sig, där den upplevs. I upplevelsen formas vad hon ser som den egentliga sexkulturen: de personliga erfarenheter av lust och begär som en individ samlar i intensivt samspel mellan den egna kroppen (natur) och den egna tanken (kultur). Hur man än försöker ringa in sexualitet som en samhällskonstruktion, menar hon, utgår sexuella upplevelser inte ifrån mötet med andra, utan uppstår i första steget i självdialog. ”Varje människa är sin egen sexkultur. Vi är det konkreta umgänget med vår bristande entydighet, hur entydiga vi än upplevs utifrån.”

Även om Stangneth som sagt inte teoretiserar, är det epistemologiska resonemang som driver en stor del av texten: vad vet vi egentligen om världen och oss själva, och hur kommer vi till den kunskapen? Inte minst betonar hon frågan var naturvetenskapen och förnuftet står i förhållande till den inre upplevelsen. Oavsett förnuftets värde för vår förståelse av omvärlden, stöter den vetenskapliga metoden på sina gränser vad gäller sex, anser hon. Förmågan att abstrahera och kategorisera kan inte fånga upp det självmedvetna och reflekterande jaget – den relevanta enheten i fallet sexkultur. Genom att systematisera en stor mängd iakttagelser filtrerar vetenskapen fram vanlighet, naturlighet och normer. Ett glapp uppstår när individen med sin unika upplevelse av ett jag häver anspråk på att beaktas oavsett sin roll i det aggregerade mönstersökandet.

Detta unika jag är svårt att hantera både för vetenskapen och psyket. Stangneth förklarar vår nedärvda villrådighet inför det svårkategoriserade och otydliga: När handling behövs, finns bara ja eller nej som alternativ. Ska vi stänga skolorna eller inte under pandemin? Ska jag svajpa höger eller vänster? En mångtydig värld, menar Stangneth, avkrävs entydighet när det kommer till handling. Därför är vi programmerade för, och känner oss lättade av, klara avgränsningar: man och kvinna, fel och rätt, ont och gott. Antingen är något, eller så är det inte, konstaterade Aristoteles. Sentida filosofers försök att skapa en flerhövdad logik på samma nivå som dualismen har misslyckats, precis som man inte lyckats bygga en maskin som varken är av eller på. Den som ber att kallas icke-binär ber inte samtidigt om motsatsen. Inför en handling återstår utan ett ja eller nej blott väntan och tveksamhet.

I den subjektiva upplevelsen däremot kan man dröja kvar i otydlighet och mångdimensionalitet. Därför finns mycket att lära just där för både individen och filosofin, menar Stangneth, och det särskilt genom att utforska autoerotiken, det vill säga onani i bredare bemärkelse. Den självinteraktion som ofta styvmoderligt ses som en tonårsmässig övergångsaktivitet, en nödlösning när den verkliga sexuella upplevelsen är utom räckhåll, eller som ett tecken på otillfredsställelse i en relation; den vill Stangneth upphöja till grunden för all lustfylld och inkännande sexualitet. Ingenstans kommer man så nära människans väsen som där hon kan överraska sig själv, säger hon.

Ofta uppstår en spänning på det psykologiska planet i autoerotikens komplexa självdialog. Alla som känt hängivelse vet att bilder kan tränga sig på i ögonblick av upphetsning som vi upplever som viktiga just då, men som inte passar in i vår självbild. Man inser att man inte är så enkel; att där finns oväntade saker i mig som ändå utgör mig. Med sin kroppsliga självklarhet kan upphetsning på det viset skapa tvivel och identitetsproblem om man inte hittar en väg att integrera (eller acceptera en icke-integration av) alla delar av jaget. De egna erfarenheterna och fantasierna riskerar att skapa osäkerhet, skuld, och skam, istället för att uppfattas som en värdefull mångfasetterad samling. Varför inte se ett stort autoerotik- bibliotek som ett uttryck för en högt stående inre kultur, precis som man gör med böcker? föreslår Stangneth.

Som i alla fysiska ting krävs även i autoerotiken träning för att utvecklas, genom ökad uppmärksamhet på reaktioner och rörelsemönster. Det betalar sig då ett närmande till sig själv även skapar förutsättningar för att lära känna en annan person sexuellt utan rädsla, komplex eller beroende, menar Stangneth. Orgasmen (med en annan) måste inte vara ett upplösande av jaget, som Adorno hävdade och jagade efter, eller en smärtans intensifierade utanförskap, á la Markis de Sade. Istället kan två självkännande individer dela en extatisk upplevelse utan att ”falla bort från den andre”.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

För att kringgå de fallgropar som finns i tvåsamheten (som hon också diskuterar) och nå självinsikt tillsammans, utan rädsla vare sig för övergivenhet eller att bli slukad av den andre, krävs ett rum där man kan berätta vad jag upplever, vad sex är för mig, utan att det finns ett färdigt språk, menar Stangneth. Mångfald i en person är en upplevd verklighet som inte alltid infångas av färdiga etiketter.

Att självkännedom och kommunikation är förutsättningar för en bra sexuell relation låter inte särdeles banbrytande. Trots det känns Stangneths text inte banal, snarare inbjudande och luftigt. Att ”utforska autoerotiken förutsättningslöst”, och att ”våga sig in i en otydlig dialog”, skulle vara frustrerande om de vore instruktioner. Men Stangneth är filosof och inte sexterapeut. Det hon uppmanar till är i första hand en perspektivväxel från egot till det dynamiska jaget: Att se och acceptera det som är i utveckling; det otydliga, obestämda och ofärdiga. Att motstå den nedärvda reflexen att kategorisera. Att inte prata om sex bara när det ser ut som roten till samhällsproblem.

Oaktat det reflexmässiga obehag man kan känna inför bristen på explicita filosofiska hållpunkter i Sexkultur, är det befriande att läsa en text som skjuter mycket kulturellt krångel åt sidan och gör plats för den personliga upplevelsen. Stangneth är uppenbart formad av den förnuftsfilosofiska traditionen, men mest inspirerande är hon ändå när den sexualitet hon beskriver andas sufisk poesi istället för Kant.