Åtskilliga drar sig säkert till minnes Fredrik Reinfeldts ord om det tomma Sverige och Annie Lööfs påstående att det vore oproblematiskt med trettio eller till och med fyrtio miljoner invandrare i landet. I samma veva som de förkunnade detta deltog statsminister Stefan Löfven i en demonstration för flyktingar och utropade att hans Europa inte bygger några murar. När man återvänder till den tidens retorik och sätter den i relation till hur det fungerat de senaste tio åren är det lätt att undra hur den offentliga debatten kunnat kantra så kraftigt från babord till styrbord. Ett fåtal tappra håller ut och fortsätter att tro på öppna gränser, medan de flesta tycks vara överens, åtminstone inför allmänheten, om att kontrollerade gränser, minskad invandring och ökade krav på dem som väl tar sig hit är det enda rimliga. Det är som om ingen egentligen tyckte det den sade då för omkring tio år sedan. Det var tidsandan som pressade dem, om vi ska tro Magdalena Andersson som prompt medgav i en intervju i Svenska Dagbladet: ”Vi rycktes med i flyktingvågen.”

Eget ansvar för egna yttranden och handlingar är inte särskilt populärt i vårt land. Men någonstans har Magdalena Andersson antagligen också rätt i sin kortfattade analys. Ibland är det svårt att veta vad som är medvetna ställnings­taganden, baserade på någon genomtänkt ideo­logi eller filosofisk teori, och vad som är tidsandan uttryckt genom miljoners oreflekterade mimetiska fladder.

”Eget ansvar för egna yttranden och handlingar är inte särskilt populärt i vårt land. Men någonstans har Magdalena Andersson antagligen också rätt i sin kort­fattade analys.”

Letar man finns det oftast någon överideo­logi som avgränsar vad som är möjligt att tänka och säga i en viss epok, men lika ofta en underliggande filosofi, halvsmält, ­obearbetad, men närvarande trots att de flesta inte är fullt medvetna om den. Hur viktig har exempelvis filosofen Axel Hägerströms rättsrealism varit för den svenska välfärdsstaten och vår syn på människor, rättigheter, friheter och så vidare? Som biträdande professor Johan Strang vid Helsingfors universitet formulerar det i en essä: ”Medan några ser rättsrealismen som den demokratiska välfärdsstatens filosofiska fundament, så anklagar andra Hägerström för att ha bidragit till en stats-apologetisk och rättighetskritisk nordisk politisk kultur där det allmänna bästa trumfar minoriteters och individers rättigheter.”

En tankefigur som skapades för fyrtio år sedan och vars betydelse bara vuxit sedan dess är den brittiske moralfilosofen Derek Parfits ”Den motbjudande slutsatsen”, ett intellektuellt experiment som han lägger fram i det sjuttonde kapitlet i den redan klassiska Skäl och personer. Den motbjudande slutsatsen är en skenbart enkel modell, som bearbetats och ägnats avhandlingar, uppsatser och monografier sedan den först formulerades. Några av våra samtida svenska filosofer har ägnat stor möda åt att bearbeta Parfits tankar, inte minst Gustaf Arrhenius, professor i praktisk filosofi och chef för Institutet för framtidsstudier.

I Skäl och personer öppnar Parfit för många av de filosofiska diskussioner som vuxit fram under de senaste decennierna, om moraliska omdömens verklighet, identitet, och inte minst bidrog han till diskussionen om utilitarismen och att lägga grunden för befolkningsetiken.

”Den motbjudande slutsatsen: För varje befolkning om minst tio miljarder människor, där alla har mycket hög livskvalitet, måste det finnas en mycket större befolkning, som vi kan föreställa oss, vars existens, om annat är lika, skulle vara bättre, även om dess medlemmars liv knappt är värda att leva.”

Påståendet ligger i linje med utilitarismens syn på människor som statistiska punkter, utan sammanhang, kulturer, religion och så vidare. Men det är inte ett etiskt ställningstagande för massiv befolkningsökning, utan en kritik av det utilitaristiska tänkandets konsekvenser, vilka följer ur dess premiss att en handling är riktig om och endast om den maximerar det goda, och det goda är detsamma som summan av männi­skors välmående.

Parfit kallade sin tankemodell för motbjudande för att han själv inte kunde acceptera dess grundpremiss att flera männi­skors mycket låga livskvalitet skulle kunna uppväga en mindre grupps högre lycka. Går det att väga och värdera lycka så? Kan enskildas lidande uppvägas av stora massors njutning? Det går att vrida och vända problematiken på flera olika sätt. Men den ger verkligen upphov till frågeställningar som det är svårt att förhålla sig till utan att hamna i den ena eller den andra extremen. Parfit skriver att även om en stor och snabb befolkningstillväxt skulle vara dålig för en existerande generation, då dess livskvalitet skulle sänkas, genom ”sämre bostäder, överfulla skolor, mer föroreningar, mindre naturlig skönhet, och en något lägre genomsnittlig inkomst” så skulle den inte nödvändigtvis vara dålig för dem tre generationer senare, då de överhuvudtaget inte skulle existera utan denna befolkningsökning. Det är uppenbart dåligt att de som lever får det sämre, men kan det uppvägas av att fler tillkommer och den totala lyckan därmed ökas några generationer senare?

Svaret är inte självklart. För en utilitarist och särskilt en longtermist, en som värderar nytta och lycka på mycket lång sikt, är den totala summan lycka över tid, och särskilt in i en potentiellt oändlig framtid, viktigare än lyckan idag. Extrema longtermister menar att en framtid, som de föreställer sig med tusentals miljarder männi­skor spridda över flera galaxer är ett mål som är viktigare än kortsiktig hänsyn som exempelvis miljö- eller fredspolitik som skulle kunna bromsa den tekniska utvecklingen. Däremot bör vi undvika kärnvapen som kan utrota allt liv, det ger olycka.

Parfits tankeexperiment är verkligen en utmaning för oss. De flesta som skriver om det i yrkesfilosofiska sammanhang behandlar det som en ren abstraktion, där det handlar om folkmängder som inte befinner sig på någon särskild plats, i något särskilt sammanhang, utan vars samlade välbefinnande är det enda som räknas. och är att föredra eftersom det det skapar mera lycka totalt, om flera männi­skor lever under knappt uthärdliga förhållanden än om färre lever väl. Men de båda staplarna existerar ju idag, i praktiken, som rika länder respektive fattiga. Om alla människor är exakt lika mycket värda förtjänar vi väl alla samma grad av välfärd? Och om vi har mer än andra, är det inte vår moraliska plikt att dela med oss, på det ena eller det andra sättet, tills alla har det lika bra eller dåligt? Den tankefiguren ligger antagligen bakom exempelvis Fredrik Segerfeldts debattinlägg på Nyheter24 den 4 augusti 2014. Han inleder med att jämföra köpkraft och levnadsstandard:

”En genomsnittlig norrman har 172 gånger högre köpkraft än den genomsnittliga invånaren i Demokratiska republiken Kongo. Den förväntade livslängden i Schweiz är nästan dubbelt så hög som i Sierra Leone, spädbarnsdödligheten i An­gola är femtio gånger högre än i Sverige och förekomsten av tuberkulos är 439 gånger högre i Swaziland än i Italien. Läskunnigheten i Finland är drygt tre gånger så hög som i Mali medan risken att drabbas av mord är 229 gånger högre i Honduras än i Japan.”

Varpå han konstaterar att ”det snabbaste och mest effektiva sättet för en människa i ett fattigt, illa fungerande land att höja sin inkomst, förbättra sin hälsa, öka sin läskunnighet och stärka den personliga säkerheten är att flytta till ett rikt, väl fungerande land”.

Detta resonemang leder honom, och andra libertarianer/nyliberaler, till slutsatsen att det enda etiskt riktiga är öppna gränser. Segerfeldt menar att Sverige bör gå i täten för att öka invandringen av okvalificerad arbetskraft, inte bara som ett sätt att få mer arbetskraft här utan för att han tänker sig att remitteringar ökar levnadsstandarden även i ursprungslandet (något jag själv diskuterat i en artikel i Axess). Så länge vi har det bättre än de är det vår plikt att ta emot dem. Jag föreställer mig att denna uppfattning i själva verket kan sorteras in under andra ideal som att gränserna ska rivas och alla männi­skors globala rörlighet vara villkorslöst fri – även om de flesta tycks ha ändrat sig, som gruppledaren för Moderaterna i justitieutskottet Louise Meijer, i en debattartikel i Expressen (9/3 2024):

”När den stora flyktingvågen kom till Sverige 2015 tog jag ställning för öppenhet och refugees welcome. Jag motsatte mig då den omläggning av migrationspolitiken till en stramare linje som skedde inom Moderaterna.

Men jag har ändrat uppfattning i frågan.

Nu företräder jag istället en ännu stramare migrationspolitik än den som jag då motsatte mig.”

Förutom Arrhenius, som ägnat sig åt befolkningsetiska diskussioner allt sedan sin avhandling, med den talande titeln Future Generations. A Challenge for Moral Theory, i vilken han ägnar Parfits tankeexperiment stor uppmärksamhet, har vår egen utilitarist professor Torbjörn Tännsjö ägnat sig åt problemet. För honom är det helt enkelt en chimär, eftersom de många som lever knappt värdiga liv i Z i själva verket lever liv som är lika värdefulla som de som lever goda liv i A. Han menar att vi vid varje tidpunkt borde vara så många som möjligt och att summan av en enorm mängd människors lycka, även om de var och en lever knappt värdiga liv, alltid är större än de färres samlade lycka.

Alla människor är utbytbara och det enda som räknas är mänskligheten som helhet. Detta är också svårt att argumentera emot, utan att vara egoistisk och kortsiktig. Samtidigt är det knappast självuppoffrande som premieras i vår tid, utan individuell njutning och någon form av självförverkligande, åtminstone om den inte ställer krav på att man också måste göra en ansträngning mer än att skrolla och klicka för att uppnå sin maximala potential. Vilket ändå, trots att min beskrivning är något av en karikatyr, leder oss vidare till det större problemet om vad lycka är – och även om Tännsjö och andra utilitarister vill maximera lyckan är jag inte övertygad om att de faktiskt kan mäta mängden lycka.

För vad är ett gott liv? Vad är lycka? Frågor som är lika omöjliga att besvara som de är nödvändiga att reflektera över. Tänk om Maslows behovstrappa inte stämmer, att det fysiska välbefinnandet är grundläggande medan självförverkligandet kommer sist? Låt oss lite schematiskt säga att en välmående västerlänning har allt den behöver för att förverkliga sig själv, men att merparten väljer att lägga sin energi på konsumtion och underhållning – och allt fler skulle kunna tänka sig att leva helt vegeterande uppkopplade liv där deras behov tillfredsställs virtuellt, utan krav och konflikter. Är det lycka? Är ett lyckligt simulerat liv verkligen bättre än ett mödosamt naturligt liv? Tänk om slit ger mening och kamp skapar lycka? Kamp, kreativitet, frihet, uppfinningsrikedom och kärlek… och till slut till och med döden, snarare än villkorslös direkt behovstillfredsställelse. Något som ger livet mening är sammanhang och hopp.

Kanske västerlänningar utan sammanhang och gemenskap i själva verket är mindre lyckliga än andra? Och vad ska den känna för hopp som inget har kvar att kämpa för? Kanske har den ökande mängden självmord bland västerländska ungdomar något att göra med att livet i väst blivit alldeles för meningslöst. Shopping and fucking är rätt tråkigt i längden.

Tanken att det är bättre ju fler människor det finns, för att det ökar den samlade lyckan, återkommer, som jag redan nämnt, inom longtermismen, men den är också närvarande i den i samtiden så viktiga rörelsen för effektiv altruism. I denna rörelse, som dragit till sig många av världens absolut rikaste personer, strävar man efter att använda evidens och kritiskt tänkande, en närmast vetenskaplig metod, för att utvärdera vilka hjälpinsatser som gör störst nytta. Målet är att varje spenderad slant ska ge maximal positiv effekt på välmåendet, alltså utilitaristernas lycka, i världen, genom att pengarna doneras till de mest effektiva organisationerna. Men kombinerar man effektiv altruism med longtermism går det att extrapolera fram modeller enligt vilka det långsiktigt är mera effektivt att exempelvis sponsra viss forskning, som man anser kan bli verkligt betydelsefull i framtiden, än att hjälpa svältande.

Rörelsen är ursprungligen inspirerad av den australiske filosofen Peter Singer, som i en artikel från 1972, ”Famine, affluen­ce and morality” ställer både det då aktuel­la Concordeprojektet och Sydneys operahus mot plikten att hjälpa ett barn i Östbengalen, nuvarande Bangladesh. Precis den typ av moraliskt eller till och med moraliserande påpekande som kan höras från både vänster och höger även i vår samtid. Varför ska det gå pengar till Norrköpings symfoniorkester när vården behöver resurser? I de riktigt hårdkokta versionerna finns det ingen anledning alls att stödja någonting i västvärlden, utan alla resurser måste gå till de mest utsatta i regioner där pengarna gör mest nytta.

Det är viktigt att försöka förstå de filosofiska grunderna för samtidens ideologiska rörelser, även då dessa inte uttryckligen utgår från tankemodeller som Parfits. Olika varianter av utilitarism är extremt viktiga inte minst för att de gör anspråk på att kunna väga och mäta lyckan och skapa optimala förutsättningar för fram­tiden. Byråkrater älskar allt som är mätbart, det ger dem jobb som motiverar deras månadslöner. Ett centralt tankeexperiment för samtida etik, som spelar in i dessa resonemang, är även Spårvagnsproblemet, som sedan det först konstruerades av den brittiska filosofen Philippa Foot 1967 nu blivit ett återkommande motiv för skämtteckningar:

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

En skenande spårvagn rusar fram på ett spårvagnsspår. En bit längre fram ligger fem personer fastbundna på spåren, oförmögna att flytta på sig och spårvagnen rusar mot dem. Du står en bit därifrån på spårområdet, bredvid en spak som styr en järnvägsväxel. Om du drar i spaken kommer spårvagnen att växlas över till ett sidospår. Emellertid noterar du att det ligger en ensam person fastbunden på detta spår, också oförmögen att röra sig. Du har två alternativ:

1. Gör ingenting, och spårvagnen kommer att döda de fem personerna på huvudspåret

2. Dra i spaken så spårvagnen växlas över till det andra spåret, och därigenom dödar den ensamma personen.

Du står inför ett moraliskt dilemma. Vilket är det mest etiska valet?

Så länge man passivt kan välja, och inte vet vilka personerna på spåren är, eller anser alla människor principiellt likvärdiga, är det för de flesta ett lätt val att styra om spårvagnen. Men så snart man börjar ge de olika personerna identiteter försvåras det hela – den ensamma kanske är ett gulligt barn och de tre förhärdade brottslingar; eller om man börjar tänka över hur historien inte precis följt någon räls de föregående årtusendena, och knappast lär göra det i framtiden heller. Det är ett sorgligt historiskt faktum att allt som hänt, inklusive det allra värsta, från Roms fall via pesten till världskrigen, är förutsättningen för den värld vi har idag och de människor som lever nu. Även den nyligen genomlidna pandemin har säkerligen skapat död och lidande, inklusive ekonomisk nedgång och färre födda barn – men samtidigt var alla som föddes under den unika och många av dem skulle inte ha existerat alls utan att pandemin skapat de förutsättningar som fick deras föräldrar att ha samlag just där och då. Vem vet vad detta innebär för framtiden? Föddes kanske en liten Hitler eller Michelangelo? Rått uttryckt existerar även dagens afrikan-amerikaner inte trots, utan på grund av den transatlantiska slavhandeln. Hade ickeexistens varit bättre? Knappast för en utilitarist, men vem vet hur världen sett ut idag utan det historiska slaveriet.

Sanningen, som kullkastar alla projekt och försök till longtermism, effektiv altruism och i grund och botten utilitarism överhuvudtaget, är att vi inget vet om vad som väntar och vilka resultat våra handlingar får. För att verkligen spetsa till det hela kan vi även börja diskutera om just människors samlade lycka är det enda viktiga. Peter Singer är en portalfigur för djurens rätt. Varför skulle inte djurens lycka vara lika viktig som vår? Och, när vi ändå är på den vägen: en självmedveten artificiell intelligens med möjlighet att känna glädje och sorg är vi väl också nödtvungna att ta hänsyn till? Spelar det någon roll vilka som är lyckliga för att maximera lyckan i världen? Om ens enda princip är att målet är att skapa maximal lycka i världen vore det väl inget problem om en permanent okomplicerat lycklig AI ersatte hela mänskligheten?

Hägerström hade kanske rätt, på ett princi­piellt, abstrakt plan, liksom Tännsjö idag och alla de som verkade och verkar för öppna gränser och maximal invandring. Men världen är inte ett kalkylark och människor är inte matematiska punkter utan egenskaper. Utveckling och rikedom är dynamiska, det går inte att planera framgång – fast man kan lägga en bättre eller sämre grund för den.

På vägen mellan teorin och praktiken bryter tankemodellerna samman. Det innebär inte att vissa etiska principer, om våra skyldigheter mot våra medmänniskor, även de som bor långt borta, inte kan vara giltiga, men det innebär att den enklaste vägen till att hantera utveckling, frihet, rättvisa och allt det andra som vi tycker att alla borde få ta del av inte är den enkla, raka, som vi så gärna tror. Att betrakta andra människor som sina projekt, som man ska maximera lyckan för genom donationer, migration och så vidare är inte heller humanistiskt grundat. Det gäller att respektera allas rätt att själva definiera sin lycka, inklusive den absoluta majoritet av mänskligheten som är bofast. Lyckan går inte alltid att översätta till ekonomiska värden eller tolka i rationella termer, den kanske inte egentligen alls är mätbar – och tänk om detta, det omätbara, oförutsägbara, det som inte går att kontrollera utfallet av är vad som skapar den största lyckan i världen. Det enda säkra är att detta att hålla med föregående talare och låta sig svepas med av en tidsanda inte är ett ansvarsfullt förhållningssätt för makthavare.