Under min uppväxt vistades vi, av familjeskäl, rätt mycket i Italien. Där lärde jag mig snart, genom direkta tillsägelser såväl som allmänt ogillande miner, att jag förväntades behålla skorna på när vi kom hem till främmande, och inte tacka för maten. Precis tvärtemot det jag lärt mig i Sverige. Det är småsaker, som det är lätt att lära sig följa, och det går även ganska lätt att förstå varför man gör på det ena eller det andra sättet i respektive land.

Nu är ju inte alla seder och bruk så enkla att anpassa sig till, och går vi lite djupare och pratar om hur olika värderingar påverkar livet blir det ännu svårare. Det lär exempelvis vara så att benägenheten att anmäla en nära släkting eller vän för något brottsligt är mycket högre bland svenskar än bland italienare. Synen på religionens roll i livet är också olika – en seriös svensk ateist går inte i kyrkan alls, medan en italiensk sådan mycket väl kan tänkas göra korstecken till och med. I det förra fallet för att tron betraktas som ett helt privat val, medan den i det senare också är något levt, kollektivt, som man kan behandla med symbolisk respekt utan att tro på den.

Givetvis finns det sedan grader och individuella variationer i allt detta. Rätt många idag har, liksom jag själv, tidiga erfarenheter av andra kulturer som, i bästa fall, tvingat dem att reflektera lite över skillnader och likheter i livsstil, världsåskådning och relationer till medmänniskorna. Det enda jag är helt säker på är att det inte finns något naturgivet normalt förhållningssätt, utan att allt i våra samhällen är kultur och social konstruktion, även om det också är så djupgående att det egentligen knappast går att förändra, ens med den typen av våldsamma metoder som totalitära regimer använde under 1900-talet för att göra just det. Att säga att det är sociala konstruktioner är alltså inte att påstå att det rör sig om ytliga fenomen, som kan eller bör förändras för att skapa en ny människa i en ny värld. Det är heller inte något onaturligt bara för att det vuxit fram över tiden. Det är en falsk motsättning.

Hela mänskligheten har vissa grundläggande behov: mat, sömn, värme, sex och så vidare. Den omfattar också värden som är gemensamma för de flesta, alltifrån trygghet, mättnad, kärlek och sånt som må ta sig lite olika uttryck men som ändå får sägas vara gemensamt för alla. Så finns det värderingar, olika syn på vilka värden som är viktiga, och dessa kan växla mycket mer än vad vi som lever i en liten och exceptionell del av världen är medvetna om. Somliga värderar frihet högre än trygghet, andra familjebanden mer än lagen, medan åtskilliga menar att deras religiösa tro är en sanning som står högre än allt och alla andra i världen. Den som ger sig ut i världen i övertygelsen om att den har den enda rätta tron, oavsett om den är en sekulariserad svensk eller en tibetansk munk, kan få svårigheter att kommunicera med andra människor. Å andra sidan är det få, om ens någon (inklusive jag själv, naturligtvis), som klarar att stiga ur sin egen världsbilds själva grundpremisser utan att alldeles tappa fotfästet.

Sverige utmärker sig i världen genom att vi förutom värden och värderingar har något som kallas ”värdegrund”. Ordet finns även på norska, men jag vet inte om det används lika flitigt där. Det är ett begrepp som försöker övertyga genom sin inneboende tyngd. Det är inte bara något allmänt tyckande, utan själva den bas som allt det andra, åsikter, diskussioner, demokratin och själva samhället vilar på. Vad innebär det egentligen att man anser sig kunna lägga en sådan grund? För den är inte framvuxen på det sätt som seder och bruk kan sägas vara och den är inte heller något slags kvintessens av de värderingar som kan fås fram i landet genom opinionsundersökningar. Den är egentligen inte ens i sig något regelverk, som det går att förhålla sig till, även om den i sin tur kan bygga på lagar och regler, utan den är något mycket märkligare, och egentligen rätt obehagligt: bestämda tolkningar och inställningar, alltså värderingar, det vill säga ytterst åsikter, som man bör eller måste omfatta om man vill ha en plats i exempelvis svensk förvaltning.

Värdegrundsdelegationens arbete var tidsbegränsat till åren 2013–2016. Den har lämnat sin slutrapport och det är således nu avslutat. Det hade sin bakgrund i ett tidigare projekt, Offentligt etos, som genomfördes av Kompetensrådet för utveckling i staten (KRUS) 2010–2012, varefter det utvärderades 2013. KRUS beställde också bland annat sju stycken webbutbildningar, som skapades av och marknadsförs via Learnia, http://www.learnways.com/krus/. Där finns kurser som till exempel Lagligt och lämpligt, som strängt taget tycks handla om etik i samband med tjänsteutövning, och där finns kursen De sex värdegrundsprinciperna. Lägg också märke till språkinflationen här och på andra håll i detta ämne, ”värdegrund” i sig själv är redan ett rätt uppstyltat begrepp, och ”värdegrundsprincip” börjar låta som en typ av dogmatik som vi inte vanligen förknippar med svensk statsförvaltning.

Professor Lena Marcusson, Värdegrundsdelegationens ordförande, säger i ett föredrag som hon höll under en konferens hösten 2016 vid Lunds universitet att ”de här principerna är inte något som Värdegrundsdelegationen eller någon annan intressent har hittat på, utan det här är principer som kommer från våra grundlagar och vår lagstiftning”. ”Principerna”, fortsätter hon, ”kan sammanfattas rätt kortfattat, som till exempel i rubrikerna ’demokrati’, ’objektivitet’ eller ’effektivitet och service’, men bakom dem ’döljer sig ett ganska omfattande regelverk’.”

Det jag inte för mitt liv kan förstå är vad denna värdegrund, detta så kallade värdegrundsarbete, egentligen tillför om det bara är ett annat sätt att formulera och förklara de redan gällande lagarna och reglerna – för vem då? För tjänstemännen i stat och kommun? För politikerna? För medborgarna? Om tanken med en värdegrund bara är att omformulera vad som redan uttryckts klart och tydligt i lagtexter och liknande och flytta det till en annan, mera dekorerad påse i billigare material, så verkar det faktiskt helt meningslöst.

Men det kanske inte är helt meningslöst. Som medborgare kostar jag då på mig att vara lite misstänksam mot avsikterna med denna extra nivå av värdegrund, ovanpå lagarna och reglerna, som alltså tydligen ändå, enligt professor Marcusson, är den egentliga grunden för värdegrunden. Det är rimligt att det finns lagar och regler, lika för alla, färgblinda, begripliga och relevanta. Rättssäkerhet är en essentiell förutsättning för demokrati. Men så snart ett ytterligare lager kommer till, då det inte bara krävs laglydighet eller respekt för rådande regelverk, utan att man ska deklarera sin tro på denna värdegrund, och därmed tvingas ordna sina åsikter efter den, alltså dem som man enligt lag har rätt till i ett fritt och demokratiskt land, och som det strängt taget är olagligt för arbetsgivare att efterfråga, eftersom vi inte har någon åsiktsregistrering i Sverige, så har ett steg tagits i fel riktning.

Det finns inget som är farligare för demokratin än osäkerhet om vilka regler som gäller. När värderingar görs till påbud och tjänstemän av olika slag kan tvingas svara för vad de anser, tror och tänker, inte bara för vad de gör, så förskjuts synen på såväl lagen som den medborgerliga integriteten på sätt som kan vara kränkande för de personer som faktiskt tycker eller tror något annat än det förväntade. Men även de som i princip instämmer borde inse att detta att de ska svara för värderingar, alltså tankar och åsikter, och inte bara handlingar, i förlängningen kan leda till att framtida makthavare vill implementera andra tankar, en annan värdegrund. Hur kommer försvaret för den enskildes friheter då att kunna formuleras, när det redan är uppluckrat?

Modern censur, i diktaturer som exempelvis Kina, bygger inte på att vissa saker är glasklart förbjudna eller tillåtna. En sådan censur vore det ganska lätt att förhålla sig till och även kringgå genom olika typer av indirekt uttryck, som kan förstås bara av invigda. Den skulle, om än den var otrevlig, vara i någon mening rättssäker. Den samtida censuren går på intentionen, och den är mera intresserad av att skapa incitament för självcensur än att lagföra enstaka verk eller skribenter – och i dessa de sociala mediernas tider är vi alla skribenter, åtminstone inför censurmyndigheterna. Genom att skapa osäkerhet om exakt var gränserna går får man nämligen folk att vara på sin vakt, ge akt på sig själva och varandra, och att vara extra försiktiga med sina ordval och med att uttrycka sina åsikter öppet.

Osäkerheten gör också att man gärna går lite längre för att vara på den säkra sidan. Det är lättast att bara upprepa det som någon etablerad auktoritet sagt, istället för att ta risker med eget tänkande. En historisk företeelse i samma anda kan sägas vara den osäkerhet som odlades av den nazistiska regimen i Tyskland, som tvärtemot vad många tror inte var auktoritär i den bemärkelsen att den var strikt i någon legalistisk mening (tvärtom ansågs den nedtecknade lagen vara judisk till sin karaktär), utan den var det genom att så osäkerhet om exakt vad som gällde, uppmuntra tendenser som passade den och dessutom gärna uppmuntra till konkurrens om att vara ”duktigast”, olika ministerier, myndigheter och tjänstemän emellan. Genom detta skapades vad som kallats ”kumulativ radikalisering”, när alla försökte överträffa varandra i att tolka makthavarnas ord och tillmötesgå deras förväntningar.

Samtidens utveckling, inte minst valet av Trump och hans behandling av både medarbetare och tjänstemän, borde göra det tydligt för alla som bryr sig att principer, grundläggande regelverk, gemensamma lagar och därtill hörande rättssäkerhet är avgörande för samhällets stabilitet och demokratins fortbestånd. Det är inte för att jag är någon fanatisk principryttare, eller för att jag indirekt vill försvara otillbörliga, onda, dåliga och destruktiva åsikter, som jag kritiserar idén med att skapa en värdegrund, utan det är för att jag anser att den, principiellt och strukturellt, är till skada.

Tanken med att införa en värdegrund, som så att säga en extra nivå, kan i teorin vara god. Den är säkert tänkt att underlätta förklaringen av vissa principer, men i och med att texten läggs ut på det sätt som sker i materialet som jag kunnat ta del av blir det inte tydligare, utan mera oklart. I ett centralt dokument som Den gemensamma värdegrunden för statsanställda – grundläggande rättsliga principer används exempelvis orden ”värden” och ”värderingar” som om de vore synonymer. Det formuleras även meningar i stil med att ”Det krävs att den anställde är ambitiös och engagerad i att fullgöra de uppgifter och göra de bedömningar som lagstiftningen uppställer krav på.” Det tycks mig som ett ganska omständligt sätt att säga att det krävs av den anställde att den gör sitt jobb, eller uppfyller sin plikt helt enkelt, som det hette förr i tiden.

Värdegrunden tillför en nivå av tolkning av lagar, regler och något slags allmän känsla av vad demokrati är, som strängt taget inte tillkommer tjänstemän eller statliga utredare att ägna sig åt. Lagar skall tolkas av jurister och domare, och demokratin är baserad på den enkla principen att all makt utgår från folket som säger sitt i allmänna och fria val, med yttrandefrihet, organisationsfrihet, valhemlighet och allt det andra som sina förutsättningar. Vi kan behöva en fördjupad diskussion av vad demokrati egentligen innebär i vår tid också. Vilka värderingar är till exempel nödvändiga för att en stat skall kunna kallas demokratisk till sin anda, och inte bara rent formellt. Hur ska avgränsningarna av våra medborgerliga friheter se ut för att ge maximalt svängrum för den enskilde samtidigt som samhällsfreden inte hotas allvarligt? Men även detta är frågor för medborgarna, för forskare, debattörer eller författare som jag själv. De kan inte avgöras i dekret, programförklaringar eller genom implementering av någon given värdegrund.

Förutom den statliga, mest grundläggande värdegrunden förekommer värdegrundsarbete av alla slag ute i kommuner, på olika myndigheter, liksom i militären.

Somliga kommuner har värdegrunder som ligger snubblande nära slogans i sina formuleringar. Växjö, en vacker och trevlig stad, har till exempel sloganen ”Europas grönaste stad” och dess värdegrund sammanfattas i fraserna:

Vi möter alla med respekt

Vi kan jobbet

Vi gör verksamheten bättre

Vi skapar en hållbar framtid

De utvecklar denna värdegrund lite utförligare längre ner på hemsidan, men jag försöker förgäves förstå vad i detta som skiljer sig från att helt enkelt vara trevlig, laglydig och göra sitt jobb. Kanske behöver vissa tjänstemän påminnas om dessa saker, och det är ju bra att det sker då, men det framstår, än en gång, bara som ett extra, onödigt skikt mellan lagen och dess tillämpning.

Även trevliga Avesta vilar på värdegrunder. Denna är exempelvis specifikt utarbetad för vårdpersonal:

Visa respekt

Ge trygghet

Visa ett gott bemötande

Värna om den enskildes privatliv och integritet

Ge möjlighet till självbestämmande och delaktighet utifrån en helhetssyn.

Med den suveräna slutklämmen, som får mig att tro (eller hoppas) att någon på kommunförvaltningen har en gnutta humor och självironi:

Vi sammanfattar dessa ord i ett begrepp:

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Människovärde.

Jag tycker att HM konungens smått kryptiska För Sverige i tiden, eller för den delen Bamses ”Bättre vara snäll än stark”, skulle kunna fungera lika bra som värdegrund som väl något av det värdegrundsutvecklarna i landet jobbat fram.

Också Försvarsmakten har sin värdegrund, kärnfullt sammanfattad i de tre värdeorden”öppenhet, resultat, ansvar”. ”Värdeord” är ett begrepp som vanligen är mera sammankopplat med marknadsföring och branding än med försvarsmakten och statsförvaltningen. De flesta stora företag har värdeord, som de använder som ett slags ledstjärnor i skapandet och upprätthållandet av en viss företagskultur, något att samla alla anställda och medarbetare kring. Typiska värdeord för företag är till exempel ”kvalitet, kundfokus, innovation”. Egentligen precis lika meningslösa som de slogans värdegrunderna låter sig sammanfattas med. Men i ett företag, där alla gemensamt jobbar mot ett gemensamt mål, nämligen att producera sådant andra vill köpa, som till exempel utbildningsmaterial och konsulttjänster, så man tjänar pengar på sin verksamhet, kan såklart den typen av samlande värdeord fylla sin funktion, liksom kickoffpartyn, konferensresor och annat som hör till teambuildandet i företagskulturen. Vad händer när det tänket (sic) förs över på nationen?

Det så kallade värdegrundsarbetet som pågår på alla möjliga nivåer i förvaltningarna i landet verkar alltså, trots sina storslagna anspråk och akademiska inramningar, egentligen ha vuxit fram som en följd av managementkulturens inträngande på politikens område, vilket gör att den också får politiska följder. Det är PR-tänkets soundbites, som redan fått så starkt genomslag i det politiska samtalet, små catchiga fraser som anpassats för att kunna klippas upp i munsbitar som kan förmedlas och förstås på några sekunder mellan jinglar och andra nyheter i informations- och underhållningsflödet som omger oss idag, omformulerat till värdeord för de anställda – och deras kunder då, eller medborgarna, antar jag, eftersom vi talar om offentligheten i en demokratisk stat.

Men den demokratiska staten är inte något företag. Medborgaren är inte en kund. Företag kan naturligtvis begära lojalitet av sina anställda, den som gör ett dåligt jobb eller rentav obstruerar verksamheten, av vad skäl det vara må, kan givetvis inte räkna med att kunna fortsätta att arbeta i företaget. Men statstjänstemän ska inte vara lojala på det sättet, de ska vara laglydiga, naturligtvis, och plikttrogna, men de får tänka, tycka och läsa vad de vill. Medborgare måste naturligtvis vara laglydiga de också, om de inte vill bli straffade, men de behöver ännu mindre än de statsanställda vara lojala i tankar och attityder, om de av olika skäl inte vill det.

Hösten 2016 dök en hetsig diskussion om svenska värderingar upp i debatten. Det var en märklig föreställning, snarlik den tidigare om svensk kultur och huruvida det finns någon sådan, där de ena ansåg att dagens högst moderna samhälles värderingar på något sätt var ursvenska, att redan vikingarna var något slags feminister och queeraktivister, medan andra lika tvärsäkert påstod att det inte fanns några svenska värderingar, för de enda som stod att finna var allmänmänskliga, universella och liksom bortom diskussion. Att vilja leta rottrådar till nutidens värderingar i historien behöver inte vara fel, det är så man till exempel kan grunda demokratiska reformer i traditionella samhällen, genom att anknyta till deras redan existerande institutioner och traditioner på olika sätt. Så om hängivna nationalister tror att Sverige alltid varit hypertolerant gör det i sig ingen skada, även om det är lite naivt.

Den andra uppfattningen, att inget som finns även på andra håll eller råkat komma hit genom utrikiska influenser skulle kunna kallas svenskt, återkommer också då och då i diskussioner om svensk kultur och den är i sanning extrem, för med den kultursynen finns det överhuvudtaget ingen kultur som hör hemma eller kommer ifrån någonstans överhuvudtaget på jorden, för allt och alla har tagit emot influenser från andra ända sedan de första pyramiderna byggdes.

På något sätt hör idén om att skapa en värdegrund ihop med detta. Det är som ett försök att skapa något som ska vara giltigt utan att samtidigt påstå rakt ut att det är svenskt, eller kalla det ”värderingar” utan att få det att framstå som att det är något torrt, kallt och sakligt, en helt rationell, färg- och smaklös grund att basera världens modernaste samhälle på. Men samhället är aldrig rakt igenom rationellt och sakligt, och det är bland annat just därför vi behöver öppenhet och kontrollmekanismer, alla de där störande inslagen och olika rösterna som bidrar till att göra demokrati till den bästa statsformen. Inte för att den alltid är effektivast eller för att den alltid leder till klokast resultat – en upplyst diktator eller proffsig expertkommitté skulle nog kunna vara bättre på det – utan för att den bidrar till att konflikter löses under kontrollerade former, att spänningar i samhället inte blir alltför stora och att alla medborgare känner sig delaktiga och representerade. Sverige är inte något företag och vi behöver ingen värdegrund.

Låt företagen behålla sin corporate bullshit så klarar sig nationen med sin lagbok. Hur vi sedan gör med skorna när vi kommer hem till varandra eller om vi tackar för maten avgör vi som bebor detta land själva.