var den famösa intervjun med Israels ambassadör i Studio Ett resultatet av att public service-journalister har blivit fångar i sin egen nyhetsdramaturgi, där form och teatrala ambitioner överskuggar den professionella erfarenheten?

en regelbundet återkommande, och väsentlig, debatt är den om vilken sorts underhållningsprogram som anses passa public service. När vi talar om public service-uppdraget handlar det nästan uteslutande om Sveriges Television, alldeles för sällan om Sveriges Radio och i princip aldrig om de bägge företagens uppenbara ambitioner att göra också nyhets- och samhällsprogrammen mer ”underhållande”. Detta genom att dramatisera allt, skruva upp känslolägen och, inte minst, att genomföra intervjuer i korsförhörston. Intervjuer som inte blir särskilt effektiva, utan mest låter grälsjuka, med genant meningslösa frågor.

Alla borde inse att det inte fungerar att i anklagande ton avkräva en politiker svar på frågan om inte hon eller han har helt fel. Ändå görs detta, gång på gång, i SR:s och SVT:s nyhetsprogram. Det fungerar naturligtvis inte heller att försöka få just ambassadörer att ”medge” att deras hemland för en felaktig politik. Men likväl envisas ofta journalister med sådant. Det behöver inte vara israeliska diplomater även om dessa är favoritgestalter i public service-journalistikens ställa-till-svars-teater, en genre som också omfattar komplett utsiktslösa intervjuer med strejkande (nej, de kommer aldrig att ”medge” att det är dumt att strejka). Eller försvarsadvokater under pågående rättegång (nej, de kommer aldrig att gå med på att deras klienter har gjort något klandervärt).

det man uppnår är endast grovt förenklade scenerier, där redaktionen iklär sig rollen att våga ställa makten, eliten, dom-där-uppe till svars. Journalistens förmenta underdogposition förstärks av att de ofta beskriver sig själva som vanliga, som väljare/konsumenter/föräldrar eller allmänt drabbade av något som eliten hittat på. Referenserna till privatlivet är legio. Mycket riktigt kan korsförhörsintervjuerna låta som om man råkar avlyssna ett äktenskapligt hur-kunde-du-gräl.

Allt detta är en högst medveten strategi. Eva Landahl, chef för SVT:s samhällsprogram, har som exempel på lyckat förnyelsearbete förnöjt berättat att hon förmått Claes Elfsberg att, i sändning, hänvisa till hur han hämtar barnbarn på dagis. Vilket givetvis inte har någon som helst relevans i nyhetsrapportering, mer än som markering av att Elfsberg är som folk är mest.

Ett tankeväckande exempel på som-folk-är-mest-trenden är att SVT:s utsände i Köpenhamn efter attentaten mot Lars Vilks och synagogan frågade en kvinna på gatan hur något så hemskt kunde hända här. En djupt mänsklig reaktion och fråga i det läget, men måste man skicka ut reportrar i det ärendet?

Ett annat uttryck för den journalistiska känslosamheten är det tilltagande gestikulerandet. Aktuellts och Rapports tittare har de senaste åren fått vänja sig vid att nyheter illustreras med handviftningar, kompletterade med rynkade pannor alternativt klämkäcka leenden, så att alla ska förstå vilket känsloläge som gäller. Eftersom SVT ofta diskuteras i förhållande till kommersiell tv kan man notera att TV 4-nyheterna har en betydligt stramare image, här viftas och småsnyftas det inte överhuvudtaget. I radio är det självfallet svårare att markera med händerna. För SR har istället tonfallet blivit allt viktigare, i brist på dramatiserande kroppsspråk betonar radiojournalister istället precis allt.

Jag hävdar verkligen inte att allt nyhetsutbud i public service-företagen präglas av mer eller mindre taffliga försök att skapa dramatik. Men man kan konstatera att de trailrar som Sveriges Radio har infört säljer in lösryckta ljudklipp av det spektakulära och lite lagom kittlande, gärna sexanspelningar och så förstås det konfliktladdade.

I det känslosamma och konfliktkonstruerande klimatet är det kanske inte så egendomligt med förlöpningar som intervjun med Israels ambassadör.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ett tecken på en journalistik som känner sig fram istället för att tänka efter är Studio Ett-redaktionens handfallenhet i efterhand. Det är klädsamt att be om ursäkt, men det är knappast förtroendeskapande att erfarna, ansvariga public service-journalister inte kunde förklara vad som hade hänt. Jodå, den antisemitiska frågeställningen fanns visserligen inskriven i manus, men man förstod faktiskt inte hur den hade hamnat där. Precis som efter det privata grälet blev ursäkten mest ett snöpligt jag-menade-ju-inte-det-jag-sa.

Det är svårt att inte tolka det som att det okritiska anammandet av den egendomliga journalistiska ambitionen att väcka och markera starka känslor, bland annat genom korsförhörsintervjuer, utgör en högriskfaktor för irrelevanta inslag och rena fiaskon. Ett slags magkänslans triumf över hjärnan.