”Power is the great aphrodisiac”, menade Henry Kissinger.

Makt har under senare år också blivit substansen för att öka den politiska attraktionen för EU, den övergripande berättelse som enligt Europas politiker legitimerar inte bara EU:s fortsatta existens utan också dess expanderande politiska roll. Det är ett ledmotiv i många nya politiska initiativ från Bryssel – och ambitionen att skapa mer makt artikuleras allt oftare i direkta termer.

”The rationale for Europe today is not peace; it is power”, sa Tony Blair i en uppmärksammad intervju om Europasamarbetet i tidningen Financial Times ifjol.

José Manuel Barroso, ordförande i Europeiska Kommissionen, uttryckte samma känsla, om än i mindre pregnanta termer, i sitt ”state-of-the-union”-tal samma år: ”Sharing sovereignty in Europe means being more sovereign in a global world. In today’s world, size matters.”

Denna glidning i riktning mot makt – och global makt – representerar något annat än den makt som EU tidigare sökte. Att dela suveränitet i syfte att bättre kunna hantera gemensamma problem – att nå bättre effektivitet i politiska åtgärder – har länge varit ett oomtvistat skäl för europeiskt likväl som annat internationellt politiskt samarbete. Men ambitionen nu är mer naket inriktad på makten gentemot någon annan snarare än makten över politiska medel. Målet för makten tycks nu ha ett subjekt, inte ett objekt. Och maktambitionen har alltmer förändrat karaktären på EU:s internationella persona – definition av sig själv som ett mål snarare än medel för en större ambition om internationellt samarbete. Undertexten till många nya politiska initiativ handlar om att begränsa snarare än vidga möjligheten till internationellt samarbete.

Kommissionen, till exempel, har under flera år försökt att införa en koldioxidavgift på flygresor som utgått från att denna ”beskattning” också ska ske på den del av en flygresa som sker utanför Europas flygrum. Det är med andra ord en extraterritoriell beskattning av kommersiell aktivitet – en praktik som EU gång efter annan fördömt när andra länder, företrädesvis USA, använt sig av den. Och när kommissionen tidigare i fjol föreslog en europeisk Tobinskatt på finansiella transaktioner ingick också att handel med europeiska värdepapper i andraländer skulle beskattas. Kommissionen har fört en lågintensiv konflikt med den juridiska enheten på Europeiska Unions Råd, som dömde ut denna skatt på konstitutionella grunder.

Det händer allt oftare att EU försöker reglera kommersiell aktivitet utanför EU, inte sällan med motiveringen att EU har makt att förändra andra länders politik genom att hota med minskat eller avskuret tillträde till sin marknad. För många länder utanför Europa har den inre marknaden inget att göra med reducerade handelshinder utan framstår snarare som ett försök till global regulatorisk hegemoni. Ett förslag på bordet nu är att länder som inte inför samma dataskyddslagstiftning som EU kommer att mista rätten att transportera data med personuppgifter in och ut från EU. Och många av EU:s nya miljöregleringar har som ambition att reglera hur en produkt produceras i andra länder. Europaparlamentet röstade till exempel nyligen ner ett förslag om reglering av biobränslen som motiverades med dess uttalade effekt på produktion – i Asien och Latinamerika.

I en berömd essä från slutet av 1940-talet visade Jacob Viner hur många idétraditioner i Europa var inriktade på makt istället för välstånd – power versus plenty. Viner hade inspirerats av den svenska ekonomi-historikern Eli Heckscher, som tidigare hade avhandlat merkantilismens många brister i sitt standardverk Merkantilismen. De var båda mindre intresserade av merkantilism som en handelspolitisk strategi – att, som i dess moderna tappning, söka nya exportmöjligheter snarare än att öppna upp sig för mer import – än som ett politiskt system för makt. Merkantilismen var, särskilt för Heckscher, en idé som legitimerade att välståndsambitioner (plenty) underordnades maktambitioner (power).

Det är inte svårt att dra paralleller mellan den merkantilistiska idén och den politiska kultur som odlats i skuggan av EU:s eskalerande maktsträvanden. Det är givetvis en stor skillnad mellan EU och förindustriella ekonomiska och politiska system, men den nutida orienteringen mot makt har utan tvivel konsekvenser för Europas välstånd. Den nya merkantilismen uppstår också i en tid efter snabba förändringar i de faktiska ekonomiska maktbalanserna. EU:s ledare idag förstår naturligtvis att 20 år av hastig ekonomisk tillväxt har skapat möjligheter för bättre välstånd också i Europa. Men egna strävanden efter att legitimera sin politiska roll i Europa med makt – kombinerat med den ”nedgångsmentalitet” som utvecklats parallellt med Europas sjunkande relativa välstånd – har gjort att världsekonomiska frågor oftast reduceras till en fråga om makt.

Den indiske ekonomen Jagdish Bhagwati har kallat detta fenomen för diminishing giant syndrome. Med minskad makt följer ett starkare självhävdelsebehov. Precis som med den förindustriella överklassen i Europa har EU blivit alltmer upptaget av sin egen exklusivitet, moraliska förnämlighet och makt samtidigt som dess faktiska rikedom och inflytande har minskat.

Det har heller inte varit en framgångsrik berättelse för att skapa bättre existentiell legitimitet för EU. Att demonstrera sin ekonomiska styrka när den så uppenbart minskar kräver ett stort mått av självförträngning. Tillväxtmarknader – eller vad som tidigare kallades utvecklingsländer – kommer i år, för första gången, att producera mer än hälften av världens varor och tjänster. En årlig ekonomisk tillväxt på 8 procent i Kina motsvarar för världsekonomin i dag en tillväxt på 4 procent i USA. 1980 motsvarade 10 procents tillväxt i Kina en procents tillväxt i USA. Kina adderar motsvarande en hel grekisk ekonomi till den globala bruttonationalprodukten var tolfte vecka.

I en studie av McKinsey Global Institute, som geografiskt positionsbestämt världens ekonomiska gravitationscenter, visas att den punkten 2025 kommer att vara i trakten av Novosibirsk (1950 var den i närheten av Island, mellan Europa och USA). Och det är framför allt från Europa som denna position rör sig. Internationella valutafonden (IMF) har i en beräkning kommit fram till att av världens ekonomiska tillväxt mellan 2012 och 2017 kommer EU att stå för 5,7 procent.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Konsekvensen av denna förändring är att allt färre länder har ekonomiskt intresse av att dansa efter EU:s pipa. Få ifrågasätter att EU fortfarande är en av världens viktigaste ekonomiska regioner. EU har fortfarande kapacitet att genom sin ekonomiska storlek påverka världsekonomins riktning. Men den kan endast göra det i samarbete med andra länder, inte i konfrontation med dem.

EU har väsentliga roller att spela i europeisk politik, men dess berättelse om sig själv behöver ändras. Dess upptagenhet av makt övertygar få – och den arrogans den fött har skapat fler fiender än vänner. Att söka makt för maktens egen skull kommer för alltid att vara ett suspekt projekt i en politisk miljö byggd på liberal demokrati.

Europasamarbetets kärna har varit strävandet efter internationalisering. EU liksom IMF, Världsbanken och Gatt föddes efter andra världskriget i viljan att skapa större och stabilare internationell integration. I olika omgångar har Europa sökt hävda sin särart och framställa kvaliteten på sitt regionala samarbete som bättre – eller till och med väsensskilt – från andra strömningar i efterkrigstiden. Även den existentiella berättelsen har misslyckats att ge legitimitet till EU. Knappt ens franska politiker hävdar i dag att EU är ett projekt för att projicera europeisk politisk kultur till andra delar av världen.

EU är en del av globaliseringen. Globalisering är också EU:s mest utmärkande identitet. Dess politiska legitimitet handlar ytterst om behovet av närmare politiskt samarbete i en värld där länder blir alltmer integrerade. Försöken att definiera sin politiska personlighet i motsats till globalisering är dömt att underminera EU:s egen existens.