Den 1 mars i år föll fängelsedomen mot Frankrikes förre president (2007–2012) Nicolas Sarkozy, något som gav återskall över hela världen. Det rör som ett mål bland flera, som väckts med anledning av finansieringen av hans parti, Les Républicains, LR. De mest aktuella och mest omfattande är Khadaffi- och Bygmalionmålen, som handlar om påstådda mutor respektive överskriden laglig gräns för kampanj­bidrag inför presidentvalet 2007, vilket Sarkozy vann, och det 2012, som han förlorade mot socialisten François Hollande.

Den nyss avgivna domen avser ett sidospår till Khadaffimålet och fällde Sarkozy på indicier, inte egentliga bevis. De sekundkorta samtalssekvenserna i hans och hans advokats telefoner – som de enhälligt påstår ha avlyssnats olagligt – tydde enligt domstolen på att Sarkozy har försökt sig på att utnyttja sin ställning och därigenom utöva olaga inflytande över och muta en undersökningsdomare (kollega till åklagare och domare i målet!). I utbyte mot hjälp till ett högre ämbete som denne påstods ha blivit erbjuden skulle domaren upplysa Sarkozy och hans ombud om läget i utredningen till 2007 års kampanjbidrag, något de alltså bestrider.

”Mötet med Carla Bruni, internationellt känd singer-songwriter, före detta toppmodell och medlem av det internationella jetsetet, beskriver Sarkozy som sitt livs viktigaste.”

Bland borgerliga medier och Sarkozyanhängare ses domen som ett utslag av en politiserad rättstillämpning. I Frankrike är det inte heller ovanligt att politiska motståndarläger beskyller varandra för att omvandla avslöjanden om oegentligheter till rättssaker, detta som vapen i kampen om makten. Det hindrar inte att domen på tre, varav ett ovillkorligt, års fängelse är uppseendeväckande sträng och därför omtvistad. Sarkozy har överklagat den, så verkställigheten lär dröja.

Domen innebar däremot inte att Sarkozys valbarhet till politiska ämbeten upphävs, men han hade redan tidigare uteslutit en politisk comeback i samband med presidentvalet 2022. Chansen för det får också anses osannolik, för att inte säga obefintlig, så insnärjd som han kommer att vara i processer i åratal framöver. Däremot har han sagt att han i sinom tid vill uttala sig om vem han tycker bör bli partiets kandidat. Att det ändå spekulerades rätt mycket om honom själv ända fram till dess att domen föll, berodde på att många i ljuset av covid-19, terrorism och ekonomisk kris, började se tillbaka på Sarkozys tid vid makten som både mer stabil, och med mer av ordning och säkerhet än vad Emmanuel Macron har kunnat erbjuda. Samtidigt verkar det vara svårt att enas om en kandidat i det svårt splittrade partiet. Som den vitala och revanschlystna person han är har Sarkozy gjort sig konstant påmind för allmänheten, inte minst med sitt flitiga memoarskrivande, som hittills har resulterat i två tjocka volymer på mindre än ett år. Rättsprocesserna nämns där för övrigt bara på någon rad.

I den första memoarboken, Passions, berör Sarkozy de stora ödesfrågorna som var kopplade till hans politiska reformer. I den andra, som tillkom lite som sysselsättningsterapi i den första covid-19-­nedstängningen, tôme 1, berättar han rapsodiskt och personligt om de första 18 månaderna vid makten. Fler volymer lär alltså följa. Den fungerar som en loggbok förd i efterhand, främst om inrikespolitiska skeenden men också om internationella kriser.

I böckerna intar han en klädsam di­stans till sig själv och sin tid vid makten. Så skiljer sig också den nu 66- årige Sarkozy en hel del från den ettrige polemikern och den hektiskt verksamme hyper-­presidenten. Han förklarar det själv med att han äntligen funnit lyckan i livet med den tredje hustrun. Mötet med Carla Bruni, internationellt känd singer-songwriter,­ före detta toppmodell och medlem av det internationella jetsetet, beskriver han som sitt livs viktigaste. Invävda i den andra memoarbokens dagspolitiska händelser löper stråk av privat dramatik kring den förra hustruns otrohet, vilket kulminerande i skilsmässa och hennes bortvända blick under presidentinstallationen.

Sarkozy överbetonar inte sin invandrarbakgrund, som är borgerlig. Pappan kom till Frankrike som ungersk flykting efter andra världskriget. Morfar, grekisk jude från Smyrna, dagens Izmir, var den som väckte dottersonens politiska medvetenhet med sin hängivna beundran för general de Gaulle.

Men Nicolas Sarkozys politiska resa börjar på riktigt när han 20 år gammal får framträda vid partikongressen i Nice. Ditkallad som representant för ung-gaullisterna har han högst tre minuters taletid, men får hålla på mycket längre.

”Gosse, du är som gjord för politiken!” utbrast partiledaren Chirac, och därmed var hans lycka gjord, fast han inte gått i någon av De stora skolorna, som annars hela den franska eliten gör.

Som ung borgmästare i Neuilly får han tillfälle att nå nationell hjältestatus, då han ensam och obeväpnad lyckas föra ut barnen ett och ett oskadda ur en bombmans våld i en av kommunens förskolor.

När han ingår i sin nye beskyddares Éduard Balladurs regering tar han illa upp när dåvarande president Mitterrand mellan fyra ögon försöker värva honom över till socialistlägret. Trolöshet var honom ändå inte främmande som det visade sig då han övergav Chirac för hans rival Balladur. Det sveket förpassade honom ut i den politiska kylan under hela Chiracs första presidentperiod; ända fram till 2002, då han togs till nåder igen, som inrikesminister. Belåten med smeknamnet Frankrikes främste snut tog han entusias­tiskt itu med sina hjärtefrågor lag och ordning, som också är fransmännens.

Han förskräcktes över släpphäntheten i företrädarnas försök att få bukt med grov brottslighet. Själv behövde han bara några veckor för att få fast den korsikans­ke prefektmördaren Yvan Colonna, som i åratal hade hållit sig gömd i öns maquis,­ medan man flygspanade förgäves efter honom där och spekulerade om hans flykt till Sydamerika. ”Sarko”, som han kärleksfullt börjat kallas, rustade också upp polisen med effektiva icke-dödliga vapen som Tazer och flash-balls. Han gjorde hårdkokta uttalanden som ”att rensa bort avskummet (från förorten) med Kärcherspruta”.

Att det som vänsteroppositionen hävdade var just den frasen som utlöste de förortskravaller som rasade under tre oktoberveckor 2005, avvisar han bestämt. Istället var det finanspolisens tillslag mot narkotikahandlarnas ekonomiska tillgångar i form av bland annat skenbolag, som fick dem att beordra fram kravallerna. De flammade upp i än den ena än den andra ”utsatta förorten”; främst runt Stor-Paris men också kring andra storstäder. Tiotusentals bilar brändes upp och offentliga byggnader skadades eller sattes i brand. När Sarkozy till sist satte in helikoptrar med strålkastare i jakten på gärningsmännen, protesterade Chirac att man trots allt inte befann sig i Los Angeles. Men Sarkozy vann dragkampen, stärkt av sina höga opinionssiffror. Att kravallhuliganerna skulle förtjäna att behandlas med förståelse och mildhet i egenskap av socialt och kulturellt underprivilegierade, avfärdar han som ren väns­terpropaganda.

För Sarkozy är den franska identiteten ett absolut villkor för att mångfalden skall fungera och vara meningsfull. Att gå så långt i att hävda alla kulturers lika värde, att man vill få kvinnlig omskärelse eller burqor att framstå som respektabla utslag av afrikansk eller muslimsk kultur, kallar han nihilistisk militans, vilket är liktydigt med att förneka Frankrikes västerländska rötter, egenart och identitet. Eller som han också uttrycker det i den andra memoarboken: det återstår för de franska muslimerna att göra en avsevärd ansträngning för att anpassa sin religionsutövning inom Republikens ramar. Det är något att begrunda för svenska förvaltningsdomstolar, som nyligen har olagligförklarat ett förbud mot småflickors slöjbärande i skolan, liksom förbud mot att vägra ta i hand, åberopande att det skulle strida mot religionsfriheten. Som om det inte stred mot principen om likställdhet mellan könen och den mänskliga rättigheten att slippa diskrimineras som kvinna!

Sarkozy hymlar i den första memoarboken inte med att han anser det absolut nödvändigt att begränsa invandringen. Inte bara är måttet rågat ifråga om vad Europa förmår ta emot, det är långt överskridet. Integrationsförmågan har gått i baklås. Oförmögna att integrera dem som redan kommit, bevittnar fransmännen maktlöst hur kommunitarismen (läs: islamisk fundamentalism) breder ut sig på bekostnad av Republikens grundläggande värderingar. Våldsbenägen extremism är farlig också för att den smittar av sig. I den tysta majoritetens ögon tycks våld vara det enda sättet att göra sig hörd bland de styrande. Det är, menar han, en sådan desperat insikt som ligger bakom att de som kläms mellan etniskt/religiöst våldsutövande hos kommunitaristisk (islamistisk) fundamentalism och en politiskt korrekt elit tar till våldsmetoder – som Gula västarna. De ser inget bättre sätt att protestera mot den verklighet de lever i.

Sarkozy säger sig på allvar frukta en explosion om inte de centrifugala krafter som migrationsströmmarna orsakar bemästras snarast. Att drastiskt minska tillströmningen är, i motsats till vad som påstås, inte att brista i generositet, vare sig ideologiskt eller medmänskligt. Det är att säkra en europeisk kultur som varken vill eller kan försvinna. Att förtiga eller förtränga problemet är att främja uppkomsten av radikala hållningar. Under hela sin period som inrikesminister, påpekar Sarkozy en aning bittert, försökte han låsa upp invandringsdebatten, utan att lyckas. ”Det enda tänkandet” (la pensée unique) som det politiskt korrekta också kallas i Frankrike, var alltför djupt förankrat och utbrett bland de styrande eliterna i politiken, och inte minst medierna. Men man kan inte våndas över sin historia och ständigt skällas för rasist eller rentav slaverianhängare!

Sarkozy uttrycker bland annat därför sin besvikelse över att efterträdaren Hollande strök hans planer på att skapa det Maison de l’Histoire de France som han tänkt som forum för historiker att verka inom tvärsöver vänster-högergränsen. Det stötte på våldsamma protester då det lanserades, ett tecken om något på hur inflammerad minsta antydan om en fransk identitet är, medger han.

En annan missräkning han vädrar är hur hans stolta projekt Medelhavsunionen gick i stöpet. Den möttes först av en arg reaktion från främst Angela Merkel, som uppfattade den som en sydeuropeisk­ ”Alleingang” riktad mot det mäktiga tyska inflytande, som exponerades inte minst under Greklandskrisen. Tänkt att i någon mån också komplettera det nordliga EU, skulle den bli ett nytt politiskt forum för länderna vid Medelhavets södra och östra kuster att dryfta frågor som migration med sina EU-grannar.

Efter att ha stävjat upploppen 2005 och satt sig i respekt hos både allmänhet och ordningsmakt, borde Sarkozy ha varit självskriven som premiärminister, det vill säga: om det inte varit för en annan Chiracgunstling: Dominique de Villepin. Som utrikesminister hade han tagit världsopinionen med storm med sin flammande appell i FN:s säkerhetsråd 2003 mot USA:s krig i Irak. de Villepin blev något av Sarkozys onda genius med ”avslöjanden” – obevisat än idag om han låg bakom – men som hejdukar blev dömda för att ha manipulerat fram. Falska kontoutdrag från en bank i Luxemburg i namn av fantasifullt påhittade pseudonymer skulle syfta på en viss Sarkozy… Clearstreamaffären fick på sikt de Ville­pin själv på fall. Infama intriger är som sagt inte ovanliga i fransk politik.

Sarkozy låter oss också veta att han anser att EU:s konkurrensregler är obsoleta i globaliseringens nya verklighet. Istället för att beivra konkurrenssnedvridningar på den inre marknaden borde man öppna för ett stärkande av de industriella resurserna i Europa och tillåta företagen att göra front mot uppköps­räder utifrån och överhuvudtaget försvara sig mot ojuste konkurrens från Kina och USA, som utgör reella problem. Skatteminimering är bara ett av dem. Om inte regler och villkor uppdateras, vad hjälper det då att med alla andra till buds stående medel försöka hålla sysselsättning uppe och skapa gynnsamma företagsvillkor i Europa? Man kan inte annat än sympatisera med honom när han relativt kort efter förortsupploppen 2005 som finansminister bemöter EU-kommissionens nej till franska statens räddningsinsats för Alstom, med att beskt retoriskt fråga om man hellre såg ”våra avindustrialiserade orter fortsätta att brinna för era sakrosankta konkurrensreglers skull?”

Apropå kraftindustrin och dess avknoppningar fick andra motgångar Sarkozy att se rött. Merkels beslut om nedstängning av 30 kärnreaktorer ser han som en cynisk manöver som syftar till att kunna behålla De gröna i regeringsallian­sen. Det har lett till återupptagen drift vid flera tyska kolkraftverk, som sprider sina luftföroreningar ända bort till Paris. Demagogi beskyller han även efterträdaren Hollande för, Hollande som mot bättre vetande upphävde leveranserna av de nya, säkrare kärnkraftverk som Frankrike dittills framgångsrikt tagit fram och exporterat utomlands. Att också i förtid beordra avstängning av fullt fungerande reaktorer som han gjort, var ett likaså cynisk-demagogiskt åsidosättande av nationens verkliga intressen. Det är sådant som gör politiken till en karikatyr av sig själv, menar Sarkozy, och som gör det svårt för människor att tro att politiker tjänar det allmänna bästa.

Ett annat exempel på oförställd parti-­antagonism hos efterträdaren ger han med Hollandes skrotande av hans förslag att ge Albert Camus plats bland De Odödliga i Panthéon. Att det skedde av svartsjuka när det gäller vem som skall få tillägna sig Camus minne, är Sarkozy övertygad om.

I Le Temps des Tempêtes tar Sarkozy upp sin näst efter lag och ordning käraste käpphäst: arbetslinjen. Under parollen ”arbeta mera för att tjäna mera” tog han strax efter makttillträdet itu med den i vida och inte bara borgerliga kretsar förhatliga 35-timmarsveckan. Utan att upphäva den rakt av – det skulle väckt ett ramaskri från fackligt och vänsterhåll – frigjorde han behövlig övertid som hade låsts in genom befrielse från inkomstskatt och arbetsgivaravgift. När han precis som vid svensk skattereform satte ett tak vid 50 procent av den totala inkoms­ten stämplades han från vänsterhåll som ”de rikas vän”; ett epitet som i och för sig hängt med sen han firade sin valseger på lyxkrogen Fouquet’s i Paris och vilade upp sig på en industrimagnats yacht efteråt. Det tillgreps igen – kanske mer berättigat – när han tillät Qatar att köpa en av Frankrikes mest prestigefulla fotbollsklubbar, Paris Saint-Germain. Men också för att han turnerar med välbetalda föredrag och ingår i hotellkedjan Accors ledning.

Då president Sarkozy lät utreda Frankrikes ekonomiska tillväxtpotential träffade han den unge Emmanuel Macron för första gången. ”Han sade sig vid den tiden vara socialist, men därefter tror jag han ändrat sig”, skriver Sarkozy. Att de två kommit varandra närmare märktes då Sarkozy började tillhöra ”kvällsbesökarna” i Élyséepalatset, som man kallar en presidents förtrogna eller bara informella rådgivare.

Sarkozy må ha haft mer tur eller skicklighet än Macron när det gällt att undgå allvarligare blockeringar för sina politiska reformer. Han blev dock inte omvald. Och om han lyckades avväpna 35-timmarsveckan dess explosiva karaktär, kom han inte lika långt i den minst lika känsliga och åter högaktuella pensionsreformen. Vad som stått på agendan i årtionden utan att komma mycket närmare en lösning är utfasandet av de förmånliga pensionsreglerna för många offentliganställda som järn-och spårvägare, elektricitets-, gasarbetare och postiljoner. De har gällt sedan tiden då yrkena inte bara var ansvarstyngda utan också farliga nog att berättiga till pensionering vid 50 år.

I den större frågan om skenande kostnader för en demografi som gjort ”pay as you go”- systemet med dess solidariska betalning av den ena generationen för den föregående konkursmässigt, lyckades Sarkozy komma en bit på vägen. Han gick så varligt fram och höjde bara pensionsåldern från 60 till 62 år, så det blev inga långvarigare strejker eller allvarligare sammanstötningar den gången. När nu Macron tar itu med den nödvändiga strukturella omstöpning som övergången till ett intjänande av poäng innebär samt ytterligare höjd pensionsålder eller i varje fall förlängd intjänandetid möter kraftiga protester. Dessa inleddes på bred front i december 2019, men har dock kommit av sig något i och med covid-19-utbrottet förra våren.

Internationella kriser som inträffade under det franska EU-ordförandeskapet 2008 gav Sarkozy globalt strålkastarljus och erkännande som en handlingskraftig och effektiv konflikthanterare.

Det första av de oväder som titeln på memoarbok nr 2 syftar på var det ryska blixtangreppet på Georgien till svar på inbrytningen för att driva ut ryska styrkor ur de båda regionerna Sydossetien och Abchazien. Den blev också Sarkozys elddop som EU:s ordförande under andra halvåret 2008. Det var en storm efter hans sinne och som han med sin blandning av dristighet och manlig intuition faktiskt fick att bedarra. För det första utmålade han för Kreml de tråkiga följderna av Rysslands ockupation för dess internationella rykte. För det andra erbjöd han sig att komma till Moskva för att diskutera en lösning – på villkor att när hans plan satte ner hjulen skulle den ryska armén ha gjort halt; annars skulle planet omedelbart lyfta igen.

Villkoret uppfylldes, men det gällde att få ryssarna att dra sig tillbaka också. Putin, uppsvälld av tandvärk och på uselt humör, vräkte ur sig otidigheter om Georgiens president Sakhashvili. Tills Sarkozy i sin tur blev så uppretad över värdens ohyfsade sätt att han reste sig för att gå. Putin sansade sig då, bad ”Nicolas” stanna, men med den maliciösa frågan varför han inte protesterade när ”hans vän Bush lät hänga Saddam Hussein, om han nu inte ens tålde höra Putin tala om hur han ville kasta ut Sakashvili”. Var fanns logiken i det? Sarkozy fann sig snabbt: ”Men du vill väl inte liknas vid Bush, som avskys av två tredjedelar på planeten!” ”Där har du en poäng!” medgav Putin, nu med vresigheten som bortblåst. Efter en tur om Georgien och ännu en till Moskva, drogs de ryska trupperna tillbaka, med en lättnadens suck och applåder från världssamfundet.

Den andra perfekta stormen Sarkozy fick vara med om att rida ut var finanskrisen, likaså under det franska EU-ordförandeskapet andra halvåret 2008. Åter­igen förlitade han sig på sin politiska Fingerspitzengefühl. Precis som Gordon Brown som anförtrott för honom att han för Storbritanniens del övervägt att nationalisera bankerna, insåg han att allmänheten måste lugnas till varje pris. För att inte paniken skulle sprida sig med massuttag, måste alla euroländers regeringar entydigt utställa garantier för att ingen skulle förlora så mycket som en euro av sina banktillgodohavanden. Redan sommaren 2007 när information om anomalierna kring subprimes börjat sippra ut sökte Sarkozy förmå Merkel att inkalla ett möte med G 8 för att diskutera oron på finansmarknaderna och nödvändigheten av deras reglering. Men hon reagerade artigt men roat skeptiskt, som om det vore helt onödigt och mest ett uttryck för en rastlös och smått karikatyrbetonad beskäftighet hos Sarkozy!

Lite efterklokt framhäver han hur totalt rätt han fick året därpå, då Lehman Brothers föll i september 2008 och katastrofen var ett faktum. Då blev det uppenbart att samfällt internationellt agerande var nödvändigt. Men även nu tenderade Merkel, ”sin vana trogen” – som han försiktigt uttrycker det – att inte vilja handla. Först efter två extrainkallade toppmöten i Paris gjorde hon med sin välkända pragmatism en helomvändning, klar över att Tyskland inte kunde stå skadeslöst när dess viktigaste exportmarknader brakade ihop. De europeiska finansinstituten garanterades stöd från sina stater. Men det var inte nog. Nästa dag föll börserna med uppemot 25 procent. Då var det dags att kungöra att inget enda finansinstitut skulle tillåtas gå i konkurs samt garantera samtliga banktillgodohavanden. Man måste stävja varje tillstymmelse till den panik som redan hade börjat bryta ut i London med långa köer framför uttags­automaterna. Som sammanfattning utifrån ideologisk synvinkel vill Sarkozy framhålla att krisen 2008 inte var kapitalismens fel, utan krisen hos ett system som fjärmat sig från och förrått dess mest fundamentala värden. Ord och inga visor!

Alldeles oavsett den slutliga utgången av målen mot honom och även om det bara är i kulisserna till nästa presidentval han drar i tåtarna – som kungamakare i sitt parti, där han fortfarande åtnjuter starkt gensvar och gehör – är hans memoarböcker läsvärda med sin spänstiga, livfulla stil. Mest läsvärd för den som vill fördjupa sig i fransk politik på hög nivå är den första volymen. Den andra har mer karaktär av loggbok och är mer för den som vill nörda ner sig i inrikespolitiken. Och, vem vet, det kan ju röra sig om självbekännelser av en blivande president på andra varvet? Än är inte undrens tid förbi!