I årtionde efter årtionde har Jan Troell,­ ett av Sveriges största filmgenier genom tiderna, utforskat världen med kameran. Iakttagande och med en särdeles känsla för oväntade detaljer berättar han historier och skildrar skeenden. Hans konstnärliga uttryck är poetiskt; det finns ett särskilt ”Troellskt” tempo i filmerna – om det så handlar om Utvandrarna, Sagolandet eller om Dom över död man. Inte sällan lyfts människoöden och ämnen hämtade ur historien fram i hans verk. Troells förmåga att skapa ögonblick och skeenden med kameran liknar ingen annans. Det har sagts förut men det tål att sägas igen: han är en bildlyriker. 

”Han är olik alla andra filmregissörer, han är unik. Han är målaren med kameran, och detta att bli regisserad av en kamera är otroligt inspirerande Man vet aldrig vad han fångar upp, vad det är han vill måla med.”

Orden är Liv Ullmanns och fanns att läsa på en vägg på den stora retrospektiva utställningen ”Filmskaparen Jan Troell” som visades på Trelleborgs museum i ett par år och därefter på Regionmuseet Kristianstad.

Debutlångfilmen, Här har du ditt liv, kom 1965 och betraktas än idag som ett mästerverk. Den är baserad på Nobelpristagaren Eyvind Johnsons romansvit om Olof Persson. Huvudrollen görs av Eddie Axberg men här medverkar också Max von Sydow, den skådespelare som Jan Troell kanske har arbetat allra mest tillsammans med. 

Utvandrarna (1971) och Nybyggarna med just Max von Sydow och Liv Ullmann i huvudrollerna som Karl Oskar och Kristina fick flera Oscarsnomineringar. De hyllade filmerna tog Jan Troell till Hollywood där han gjorde The Hurricane (Orkanen), som Roman Polanski egentligen skulle ha regisserat, och Zandy’s Bride (Pionjärerna).

Jan Troell erbjöds ett kontrakt som spann över lång tid med stora filmproduktioner, men tackade nej. Det amerikanska sättet att jobba innebar att han som regissör inte själv fick lov att hålla i kameran på grund av fackliga regler. Det var otänkbart för denna bildkonstnär som återvände till svensk filmmark.

Jag hälsar på hemma hos den 91-årige Jan Troell hemma i familjens hus i Smygehamn, alldeles på kanten till kontinenten. Här har Jan Troell bott i snart sex decennier och man kan utan att överdriva kalla det kulturhistorisk mark. Detta är platsen där de flesta av hans filmer har skrivits och klippts och många är de skådespelare, filmfolk, musiker och konstnärer från hela världen som har varit på besök i det vitkalkade stenhuset med gröna fönsterinfattningar.

Vi slår oss ner i Jan Troells arbetsrum. Han är nyligen hemkommen från Göteborgs filmfestival där han fick ta emot hederspriset Nordic Dragon Honorary Award för sitt livsverk till stående ovationer. Genom sin karriär har den världsberömda filmskaparen tilldelats åtskilliga priser och utmärkelser och fått en mängd nomineringar.

När jag besökte dig i höstas visade du mig lite grundmaterial till den dokumentär som du håller på med nu, ett slags memoarer med arbetsnamnet ”Det var en gång ett nu”. Du beskrev filmen som en väv med olika trådar som har löpt genom ditt liv och dina filmer. Det var löst i konturerna så som det ofta är i en krea­tiv process. Hur framskrider det arbetet?

Jag och min dotter Yohanna har arbetat i flera år med att försöka göra film av Niklas Rådströms roman Gästen som handlar om H C Andersens besök hos Charles Dickens. Det har ännu inte blivit av, men vi hoppas fortfarande att det ska gå.

– Jag vet ännu inte hur det kommer att bli. Det är otroligt mycket material att gå igenom, både sådant som jag har filmat för många år sedan och min fars och mors gamla smalfilmer. Dessutom är tanken att det ska bli en del nytt.

 Jag har förstått att du är en person som sparar nästan allt. Det framgick inte minst på ”Filmskaparen Jan Troell ” där gamla krigsleksaker, flygplans- och båtmodeller som du gjorde med din far när du var liten och mycket annat fanns med. Har du blivit mer nostalgisk med åren?

– Jag är född nostalgisk; men jag är inte sentimental. Det är en viktig skillnad. Min uppväxt i Limhamn, Malmö, under andra världskriget har naturligtvis präglat mig som människa. Än idag minns jag klart ljudet av brittiska och allierade flygplan som flög över oss. Och bara två dagar efter det att tyskarna ockuperade Köpenhamn på andra sidan Öresund den 8 april 1940 evakuerades jag, mor och mina två bröder till Småland. Far blev kvar för att sköta sin tandläkarpraktik.

Inte så långt ifrån Malmö, i Lund, växte en annan av Sveriges största filmpersonligheter upp, Max von Sydow. Era vägar skulle korsas på ett lyckosamt vis när ni båda var i 30-årsåldern. Hur gick det till?

 – Det var i samband med min första kortfilm Uppehåll i myrlandet med Eyvind Johnsons självbiografiska novell som grund. Jag var bara amatörfilmare då producenten Bengt Forslund hörde av sig och frågade om jag kunde tänka mig att regissera. Jag tackade ja direkt. Bengt hade tänkt sig Edvin Adolphson i huvudrollen, men jag tyckte att Max von Sydow skulle passa bättre. När jag sade det till Bengt höll han med. Max var redan stjärna i Hollywood. Han hade nyligen avslutat filmandet av George Stevens Mannen från Nasaret där han spelade Jesus och påbörjat inspelningarna av en västern som blev försenad. Det innebar att de enligt avtalet med Bengt fick betala en avgift. Med amerikanska mått handlade det inte om så mycket pengar, men straffavgiften täckte nästan hela finansieringen av Uppehåll i myrlandet.

Max var en fantastisk skådespelare och människa och blev som en mentor för mig. Han var ödmjuk och hade inga divalater utan hjälpte oss alla under inspelningen med tips och råd. Vi förblev vänner hela livet. 

Några år senare skulle Max von Sydow komma att bli Karl Oskar med hela det svenska folket. Vilhelm Mobergs romaner Utvandrarna och Nybyggarna var hett eftertraktade av filmmakare, men Moberg ville inte låta någon omvandla romanerna till film – tills han fick upp ögonen för dig.

Hur kom det sig att det blev just du som fick förtroendet?

– Det är en speciell historia. Jag fick läsa om det i en intervju med Vilhelm Moberg i Aftonbladet. Jag hade aldrig pratat med honom och hade inte ens läst Utvandrarna då. Moberg hade sett Här har du ditt liv. Han och Eyvind Johnson var goda vänner. Tydligen tyckte Vilhelm Moberg mycket om filmen och sade att om någon skulle få göra film av Utvandrarna så var det jag. Så jag läste romanerna och de var så språkligt fulländade att jag tackade nej till uppdraget ett par gånger. Jag kunde inte se hur det skulle gå att översätta till bild.

Vad var det som fick dig att ändå tacka ja till sist?

– Det var när jag läste om en scen i boken där Kristina minns en blå porslinsdocka som hon i sin barndom, hemma i Sverige, hade tappat i en brunn. I Amerika tänker hon tillbaka på den dockan som hon såg ligga i brunnen, för alltid synlig men utom räckhåll. Det var en så stark bild av hennes längtan och det fanns något filmiskt spännande i den scenen. Jag kom aldrig att använda den i filmen men den hjälpte Liv Ullmann och Max von Sydow som Kristina och Karl Oskar till att öppna det bildliga berättandet av Utvandrarna för mig.

Det är kaffedags. Vi lämnar arbetsrummet och slår oss istället ner vid köksbordet. I blickfånget ut mot vardagsrummet, vid ett vackert gammalt piano, står en ståtlig fin gunghäst i trä som Jan Troell själv har snidat. Den gjorde han till dottern Yohanna, även hon manusförfattare och filmmakare, som föddes 1983. Hon fick också en film tillägnad sig, Sagolandet – som då den hade premiär 1988 blev mycket omdebatterad och visades på biografer i ett helt år. Det var en politisk men inte partipolitisk långfilmsdokumentär om det samtida Sverige. Medverkar gör de båda tidigare social­demokratiska statsministrarna Tage Erlander och Ingvar Carlsson. De talar för det svenska folkhemmet medan Rollo May, amerikansk psykoanalytiker, resonerar om ett Sverige där livets och tillvarons andliga aspekter har minskat.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

En fråga som var stor redan i Sagolandet var klimatet. Jan Troell är starkt engagerad i natur och djur. På senare år har det blivit en del kortfilmer med småkryp som nyckelpiga, mask, larv och bärfis i huvudrollerna. Allt filmat vid trädgårdsbordet på tomten.

– Det finns en allvarlig sida bakom de här kortfilmerna. Den stora insektsdöden ­– drygt 75 procent av alla insekter har dött ut de senaste decennierna och det pratas det knappt om. Grödor som besprutas med gift hotar hela vårt kretslopp. Dör insekterna så dör fåglarna och så vidare. Vi är inne i en massdöd och det berörs knappt med ett ord. Jag tycker det är fruktansvärt upprörande för det går ju att göra något åt.

För bara några år sedan kunde vi inte ha fönstret öppet på natten på sommaren för det kom in så många insekter. I somras hade vi öppet fönster och det kom inte in några insekter alls. Det är en skrämmande utveckling.

Samhällsengagemang och att levandegöra historiska händelser med mänskligt perspektiv är något av ditt signum. Är det ytterligare någon film som du skulle vilja göra, förutom Det var en gång ett nu som du arbetar med just nu?

– Jag och min dotter Yohanna har arbetat i flera år med att försöka göra film av Niklas Rådströms roman Gästen som handlar om H C Andersens besök hos Charles Dickens. Det har ännu inte blivit av, men vi hoppas fortfarande att det ska gå. 

Parallellt med allt ditt skapande så pågår det ett stort projekt i samarbete med Trelleborgs museum som håller på att digitalisera ditt livsverk. Var det din egen idé?

– Ja, jag tänkte på min gode vän fotografen George Oddners arkiv som har tagits om hand av Malmö museum. I samband med att Annika Börjesson, konstintendent och utställningsansvarig på Trelleborgs museum, initierade den retrospektiva utställningen om mig frågade jag museet i Trelleborg om de en dag kanske kunde tänka sig att ta hand om alla mina filmer, dokument och annat. Till min glädje så ville de gärna det och nu väntar ett jättearbete. Meningen är, som Annika uttrycker det, att det ska bli som ett ”Jans biblio­tek” som man kan söka i. Som det är nu är det ”instant chaos”. Ingenting har varit i ordning sedan det föddes.