Om inte tillräckligt många amerikaner hade trott att det låg något i de misstankar som James Comey, chef för den federala polismyndigheten i USA, vid två tillfällen under 2016 anförde mot presidentkandidaten Hillary Clinton, misstankar som han visserligen sedan tonade ner, skulle konspirationsteorier inte ha stärkt den andre kandidaten, Donald Trump. Omgivningen ger den högt uppsatte polisen makt, vilket framgår av hi­storien om av J Edgar Hoover.

Beverly Gage, professor i historia vid Yale, kallar sin biografi över Hoover för G-man, där G står för Government. Det var vad medierna under 1930-talet började kalla den federala polisman som stod i frontlinjen mot den organiserade brottsligheten. Vad som utmärker biografin är inte bara dess omfattning, 838 sidor, utan också Gages aldrig vikande intresse för det speciella hos alla inblandade, från agenter till anarkister och klanmedlemmar. Gage har använt sig av mycket material som släppts av FBI och andra myndigheter sedan 1990-talet och framåt och hon använder det väl.

En G-man – det var alltid en han – var strikt klädd, vit och atletisk. Så ville Hoover ha det. Inte mindre kontrollerad var hans självbild, för han hade en del att dölja bakom yttre fakta som att han föddes i Washington DC och var bosatt där hela sitt liv (1895–1972). Hans morfar dränkte sig, en morbror dödade sin hustrus älskare och hans far sjönk med tiden in i djup depression. Den unge Edgar sökte styrka i en protestantisk församling och som framgångsrik student sökte han sig till Kappa Alpha, en studentorganisation som hämtade sina ideal från Södern och hyllade segregationen. Med denna höll han kontakten livet ut. Redan som juris studerande extraknäckte han på kongressbiblio­teket och skaffade sig en kompetens i att registrera och organisera som skulle komma väl till pass i framtiden.

I justitiedepartementet var han vid dryga 20 års ålder en kraft att räkna när det gällde att hålla koll på anarkister, fackligt aktiva och svarta ledare som hellre ville ha rösträtt än delta i krig i en annan världsdel. 1919 började han arbeta för departementets Bureau of Investigation, en myndighet som mest ägnade sig åt utredningsarbete; egentligt polisarbete kom an på lokala poliskårer. Men sedan en hämndlysten anarkist utsatte justitieministern J Mitchell Palmer för ett attentat krävdes i kongressen en kraftig upptrappning av kampen mot politisk radikalism och deportering av illegala utlänningar. Hoover spelade en avgörande roll för att få anarkisten Emma Goldmann och ytterligare cirka 250 medanklagade deporterade och utsågs 1924 till chef för Bureau of Investigation.

Myndighetens och Hoovers stolthet var dess nationella identifikationsenhet, som senare kompletterades med fingeravtrycksregister och flera andra register. Hoover hyllade livet igenom inte bara administrativ ordning utan också de kulturella och politiska ordningar han präglats av, vad gällde religion och politik och inte minst vad som kallades ”ras”. De enda svarta anställda var vaktmästare, chaufförer och liknande. Kvinnor arbetade bara som sekreterare och med registrering.

Hoover själv var mamma Annies gosse. Någon annan kvinna syntes inte till i hans närhet, vare sig förr eller senare. Han var ”gift med jobbet”, sade hans beundrare. Andra hade andra förklaringar. Gage skriver: ”Faktum är att vi vet mycket litet om Hoovers innersta tankar och känslor på områden som sexualitet och åtrå.” Men hon refererar en omfattande samling brev från Hoover till en av hans anställda, Melvin Purvis, där det dels finns förmaningar från en överordnad, dels och framför allt även en lättsinnighet, för att inte säga flörtighet. Purvis yttre prisas, omedelbara brevsvar krävs, Hoover blir upprörd över rykten om att Purvis ska gifta sig – och när han sedermera verkligen gör så avslutar Hoover alla personliga kontakter.

Långt längre varade relationen med den 1928 anställde Clyde Tolson. Med sitt maskulina yttre uppfyllde denne chefens krav på hur en G-man skulle se ut. Tolsons lojalitet belönades med snabba befordringar och han förblev Hoovers närmaste man på byrån livet ut. Och mycket mera än så. Även om det inte finns några kända bevis för eller emot erotiska förbindelser de båda männen emellan, semestrade de alltid tillsammans, besökte nattklubbar tillsammans och inviterades tillsammans i alla sociala sammanhang. Problemet är inte Hoovers sexliv, utan att han förmodligen kompenserade en livslögn med att alltid se hot från de andra – avvikare, minoriteter – mot de traditionella värderingar han hyllade.

Den paradox som är huvudtemat för den historia som Gage berättar är hur i andra sammanhang progressiva politiker gav Hoover en så betydande makt. Sedan ekonomin hade kraschat 1929 inleddes under president Roosevelt en federal kraftsamling på en rad områden, en New Deal. Den president som drev välfärdsreformer och stödde fackföreningar gav också den stora karriärskjutsen åt den Hoover som försvarade samhällets rådande hierarkier och värderingar. Det var under 1930-talet som den federala polismyndigheten blev allt mäktigare, antog namnet Federal Bureau of Investigation och gick från att registrera misstänkta förbrytare till väpnad kamp mot sådana som John Dillinger, Pretty Boy Floyd, Machine Gun Kelly.

Presidenten och FBI-chefen delade också ambitionen att visa allmänheten välsignelsen med federala satsningar, inte minst med hjälp av Hollywood. Filmerna kom på löpande band: G-Men, Ten Thousand Enemies, Show Them No Mercy! och så vidare. Det kom massmarknadsböcker och seriealbum och radioserier. Hoover kungjorde från olika talarstolar sina fördömanden av ”snyftmostrar” och ”sentimentala”, talade om ”mänskliga råttor” och ”rännstenens avskum”. Även om han alltså kunde låta som samtida demagoger i Europa var det Roosevelt som var den yttersta garanten för hans makt.

1936 gav presidenten FBI uppdraget att undersöka ”fascism och kommunism,” men betydligt diskretare än kampen mot den organiserade brottsligheten. Politisk underrättelsetjänst var inte vad FBI sysslade med officiellt, men man fann metoder att arbeta utan kongressens vetskap. Sedan andra världskriget brutit ut i Europa fick FBI än större befogenheter. En ny lag krävde att alla utländska medborgare skulle registrera sig hos myndigheterna och förbjöd yttranden som manade till revolutionärt våld. I ett hemligt beslut avgjorde Roosevelt att Högsta domstolens förbud mot telefonavlyssning inte var tillämpligt på ”allvarliga angelägenheter då det gäller nationens försvar”.

Även om Hoover levererade dussintals rapporter om rörelser för medborgerliga rättigheter, kommunister och socialister, och även om FBI rekryterade tusentals informatörer som gick på möten, kopierade medlemsförteckningar, spanade på vänner och familjemedlemmar och arbetskamrater, blev med krigets utveckling spaningar efter en nazistisk femte­kolonn högsta prioritet. Här hade man tur. 1940 och även 1941 tog män med tysk bakgrund kontakt med FBI och berättade att de hade rekryterats av naziregimen för att spionera och sabotera, och via dessa kunde man rulla upp ett antal spionnätverk. FBI kunde triumfera i rollen som nationens beskyddare.

Roosevelts efterträdare Harry Truman kolliderade med Hoover genom att upprätta Central Intelligence Agency, CIA. Hoover hämnades genom att lägga ner FBI:s verksamhet i Latinamerika och tvinga den nya myndigheten att börja från början. Men under denna tid nådde Hoover sina största segrar inom USA, i kampen mot kommunisterna och deras sympatisörer. Whittaker Chambers, redaktör och före detta kommunist, gav FBI namn som Alger Hiss, som hade verkat på allra högs­ta nivå inom Roosevelts administration. Avgörande betydelse hade också det samarbete som 1947 inleddes mellan FBI och armén i syfte att dechiffrera meddelanden från sovjetiska handelsorgan i USA, information som indikerade en omfattande spionageverksamhet. Samarbetet ledde till flera spektakulära spioneriåtal under 1940- och 1950-talen. Inget blev så omdiskuterat som det mot ingenjören Julius Rosenberg och dennes maka Ethel för att ha smugglat hemligheter om atombomben till Sovjet. Paret dömdes till döden och avrättades år 1953, efterlämnande två små söner.

Iefterhand tyder mycket på att Rosenberg knappast var en så betydande spion­ som han utmålades vara, och att makan åtalades för att utöva press på honom. Men samtidigt kunde varje kritik mot FBI:s arbete enkelt besvaras med att Sovjet under Stalin i än högre grad använde likadana metoder, såsom registrering, infiltration och rättegångsförfaranden mot regimens fiender. Antikommunismen var det centrala inslaget i Hoovers världsbild, sammanfattar Gage:

”Hoovers uppfattning utgick från förutsättningen att det kommunistiska partiet var en fanatisk, hemlig konspiration, förrädisk in i märgen. Därför kunde dess undergång aldrig styrkas av tillgängliga bevis. Det skulle alltid finnas något fördolt, alltid ännu ett kapitel i historien.”

1953 var J Edgar Hoovers gyllene år. Den nye presidenten Dwight Eisenhower beundrade honom. Men det blev snart uppenbart att FBI inte räckte till. Efter flera mord på svarta människor i Södern var man effektiv på att finna de skyldiga, men dessa dömdes som regel aldrig. Mest uppmärksammat blev fallet Emmett Till, en 14-åring som 1955 torterades och mördades av två vita män, som sedan frikändes av en helvit jury. Mönstret upprepades under kommande år. Då så kallade Freedom Riders, både svarta och vita aktivister, sökte integrera fjärrbussarna i Södern i början av 1960-talet, överfölls de och misshandlades av organiserade ligor. FBI hade informatörer i båda lägren men gjorde inga ansatser att förhindra våldsdåden.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Hoovers traditionella antikommunism gick ibland att förbinda med hans skepsis mot rörelsen för svartas likaberättigande. Hemliga kontakter mellan FBI och en viss Morris Childs och dennes bror Jack, båda på höga poster inom kommunistpartiet, visade att Martin Luther King, som i allt högre grad framstod som medborgarrättsrörelsens främsta talesperson, bland sina förtrogna hade två män med kommunistisk bakgrund. Med dessa uppgifter gick Hoover till den nye justitieminister som tillträtt 1961 och fick Robert Kennedy att godkänna telefonavlyssning av King. I övrigt avskydde Hoover både Robert Kennedy och dennes storebror, presidenten John F Kennedy. Men presidenten lärde sig också respekt för det FBI som hade noggrann koll på alla de älskarinnor som innebar potentiella säkerhetsrisker.

Sedan president Kennedy mördats 1963 fortsatte FBI arbeta enligt mönstret att inte förebygga brott utan satsa sina främsta resurser på att utreda dem efteråt. Den misstänkte mördaren Lee Harvey Oswald greps tämligen snabbt av FBI, som dock inget sade om att byråns agenter länge haft Oswald under uppsikt utan att ingripa. 1964 försvann tre unga män, aktiva i arbetet med att registrera svarta väljare i Södern. Inte heller här ingrep FBI förrän efter det att den nye presidenten, Lyndon Johnson, utövat påtryckningar på Hoover. Efter effektivt polisarbete fann man både mördade och misstänkta – även om det dröjde till 2005 in­nan någon dömdes för morden.

Hoovers hat mot Martin Luther King vek inte utan tilltog snarare med dennes allt större inflytande. Men det gick inte att belägga att kommunister styrde King. Den Stanley Levison, som fungerade som Kings talskrivare och spökskrivare, hade en gång varit kommunist men brutit med partiet ett antal år tidigare. Men intensiv avlyssning av King ledde dock till andra fynd som Hoover såg som användbara. Tack vare mikrofoner utplacerade i diverse hotellrum ansåg man sig kunna dokumentera Kings utsvävande sexualliv (ett material som kommer att offentliggöras och värderas först 2027). Trots all övervakning lyckades FBI inte skydda Martin Luther King från att bli mördad år 1968. Även här genomförde man efteråt en gedigen utredning och identifierade snabbt mördaren James Earl Ray.

Johnson efterträddes 1969 av Ri­chard Nixon, även han en stor beundrare av Hoover som dock sökte sätt att bli av med gubben utan att lyckas. J Edgar Hoover dog på sin post efter nära 50 år. Efter sig lämnade han ett FBI som var han själv i kolossalformat – högeffektiv, moraliserande, självgod, med en tuff attityd för att dölja egna hemligheter.

Beverly Gages stora styrka är hennes känsla för rättvisa. Hennes bok är, som underrubriken säger, en rundmålning av ”det amerikanska århundradet”. Hon visar att vad som gav Hoover hans styrka var att han var den fixare som den ene presidenten efter den andre behövde, att det var Roosevelts starka stat som gav honom resurserna, att han var Trumans skarpa kommunistjägare, att det var Kennedyadministrationen som gav honom redskapen att förfölja King, att både Johnson och Nixon använde honom och hyllade honom. Presidenter gav Hoover den makt som han ackumulerade till dess han själv blev ett hot mot presidenterna.