Jag himlade med ögonen. Vad var det för trams? Man måste ju lita på folk. Tanken på att den unge släktingen skulle komma smygande och hugga mig i ryggen med en paragraf och hävda att lägenheten var hans kändes totalt verklighetsfrämmande.

Efter ett halvår behövde jag hämta en grej i min lägenhet, så jag messade min unge släkting och frågade om det var okej om jag tog mig in med min nyckel och hämtade grejen ifråga. Självklart, svarade han.

Så jag låste upp och gick in. Redan där började det hända något. Alla de välbekanta dofterna, knaket från golvplankorna, kastrullerna och wokpannan i krokarna på väggen, köksskåpen som jag aldrig iddes köpa handtag till och därför måste nypas upp underifrån. Förnimmelserna av det liv som jag levde i lägenheten för några år sen, allt det goda och det mindre goda.

Jag himlade med ögonen. Vad var det för trams?

Men den ena månaden hade lagts till den andra. Min unge släkting hade, med mitt goda minne, baxat in pinal efter pinal, möblerat om så smått, hängt upp tavlor och lampor. På nattduksbordet låg böcker och tidskrifter som han bläddrade i på kvällarna. På toaletten luktade det av en annan tvål än den spruckna historia jag brukade gnugga händerna med.

När jag rörde mig runt lägenheten med försiktiga, nästan förskrämda steg, fick jag nya förnimmelser av det liv som han hade byggt upp innanför de väggar där mina borrhål fortfarande gapade.

Här har han kånkat in sina matkassar, här har han suttit på kvällarna och surrat med polare och flickvänner medan det strömmade musik ur högtalarna som jag aldrig hört talas om. Här har han upplevt stunder av hisnande lycka och djup olycka, här har han dagdrömt om resor och bekantskaper, här har han vridit händerna och undrat varför hon inte svarat på det senaste messet, här har han höjt näven och väst ”yes!” när hon äntligen svarade, här har han styrt upp en maffig middag när hon gick med på att ses, hit har hon kommit med en påse sminkgrejer och ombyteskläder, här har hon lämnat en sorgsen lapp på matbordet när hon tog med sig grejerna i en annan påse och la nycklarna på bordet och schappade för gott. Eller inte. Så som det ofta är i den åldern.

När jag stod i lägenheten framstod inte paragrafen om besittningsrätt lika främmande längre.

I huvudet är min unge släkting och jag rörande överens om att lägenheten är min, och att han hyr den av mig tills vidare. Den kommer aldrig att kunna bli hans eftersom det är en hyresrätt och varken kan säljas eller överlåtas.

Men det är i huvudet det.

Med kroppen har han förmodligen intagit lägenheten och gjort den till sin, för varje hämtmiddag han slevat i sig, för varje grusig morgon han stapplat till köket och öppnat kylskåpet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Känslan av att ha rätt till en boplats går inte att reglera bort, oavsett hur noga man är med det finstilta. Den växer sig starkare för varje dag som man framlever sitt liv, med alla drömmar och förhoppningar, alla sorger och glädjeämnen.

Skulle det komma en dag när jag vill flytta tillbaka och lösa vårt hyresavtal lär han inte sätta sig på tvären, åtminstone inte i huvudet, men med varje fiber i sin kropp kommer han att uppleva det som en stor orättvisa. Och jag kommer att förstå honom. Vilket inte kommer att hindra mig från att ta strid, medelst silkesvante eller järnhandske, den dagen han harklar sig och åberopar en diffus besittningsrätt som vi underlåtit att foga in i vårt hyresavtal.

Att tillämpa det här resonemanget på konflikten i Mellanöstern eller andra etniska oroshärdar skulle bara låta krystat, så det gör jag givetvis inte.