AVSTÅNDET MELLAN retorik och verklighet är ofta stort. Detta gäller inte minst den svenska självbilden. Som en återvändare – efter 40 år i USA och andra länder – slås jag ofta av denna skillnad mellan hur svenskar beskriver sig själva och hur samhället egentligen fungerar. I boken Är svensken människa? fokuserade jag och Henrik Berggren på en sådan radikal paradox: Sverige som ett socialdemokratiskt land befolkat av hyperindividualister; socialister som älskar marknadssamhället och alla sina privata egendomar; tillitsfulla jämlikhetsivrare som strävar efter frihet och oberoende; förmenta trygghetsnarkomaner som är det globala risksamhällets stora vinnare.

I min förra Dossier satte flera av de medverkande fingrarna på andra fundamentala glapp mellan idé och praktik. I det officiella Sverige talar man sig gärna varm för mänskliga rättigheter, skriver under FN-deklarationer och förmanar i moraliserande ordalag andra länder som inte lever upp till dessa ideal. Men när konventionerna och rättigheterna ska tillämpas på hemmaplan visar det sig att gränsen mellan medborgerliga och mänskliga rättigheter ofta är skarp och hög. I konflikten mellan universell medmänsklighet och det exkluderande medborgarskapet får tanken om öppna gränser stå tillbaka för den snävt definierade tanken om nationell gemenskap.

I denna Dossier är temat tolerans och mångfald i den nationellt sinnade enhetsstatens skugga. Min utgångspunkt är en officiell ”värdegrunds”-retorik som betonar att Sverige är ett land kännetecknat av värden som tolerans, respekt för andra, och öppenhet för mångfald. Kopplat till detta är en diffus tanke om att Sverige i någon mening skulle vara post-nationellt, genomsyrat av universella värden och inte längre infekterat av trång nationalism. Ett land som välkomnar invandrare och inte längre insisterar på assimilation utan bejakar det mångkulturella samhället.

Samtidigt står det klart att Sverige i ett jämförande perspektiv är allt annat än ”middle of the road” vad gäller värderingar. Snarare är Sverige som Thorleif Pettersson kärnfullt uttryckte det ”Landet Annorlunda”. Detta gäller inte minst synen på familjen och andra gemenskapsformer som ligger mellan individen, å ena sidan, och staten och marknaden, å den andra. Svenskar framstår i de jämförande undersökningarna som radikalt mindre benägna att styras av en etik och livssyn som underställer individen den traditionella familjen, klaner, religiösa samfund och andra ”täta” institutioner i civilsamhället.

Detta återspeglas i de sociala institutioner som kännetecknar det moderna Sverige i vilka den direkta och oförmedlade relationen mellan stat och individ är det sociala kontraktets grundbult. Detta gäller även det svenska civilsamhället som visserligen är omfattande men på det stora hela ger uttryck för samma värderingar med betoning på demokrati, medborgarskap, individualism och jämlikhet. Arketypen är den klassiska folkrörelseorganisationen, byggd på frivillighet, medlemskap, intern demokrati och med syftet att förändra samhället i stort snarare än att skydda sin särart eller sitt oberoende från staten. Tvärtom har man ofta sett staten som allierad och sin egen uppgift att verka som komplement och påskyndare med en heltäckande, statsgaranterad universalism som mål.

DENNA BERÄTTELSE om Sverige och svensk särart är dock bara en idealtyp som tenderar att skymma sikten för en mer komplicerad verklighet. Den rymmer dessutom faror för dem som inte vill inkluderas i detta sociala kontrakt. Ty vi har här att göra med en föreställning som till viss del är en faktisk beskrivning av hur det moderna Sverige ser ut men som till lika stor del är ett uttryck för en normativt laddad syn på hur samhället bör se ut. I klyftan mellan idealtyp och verklighet skymtar både historiska fenomen på marginalen av det svenska samhället – syndikalister, libertarianer och frikyrkor till exempel – och betydande utmaningar för samtida och framtida avvikare, inklusive den muslimska minoriteten.

Ett exempel på detta är den syn som kommer till uttryck i Mångfaldsbarometern som forskare vid Uppsala universitet med jämna mellanrum publicerar. Självbilden av Sverige som ett tolerant samhälle befästs av svaren på frågor som rör den allmänna synen på mångfald där resultaten pekar på att extremt negativa attityder till mångfald har minskat från 5,7 procent till 4,9 procent. Men läser man vidare finner man att denna tolerans är tydligt villkorad. Över 80 procent av de tillfrågade menar att invandrare har en skyldighet att anpassa sig till majoritetssamhällets vanor.

MED PLURALISM är det i Sverige lite som den omhuldade valfriheten när det gäller vård, skola och omsorg: den är okej så länge som det inte gäller något väsentligt utan enbart handlar om något i grund och botten ytligt. En mångfald som yttrar sig i ett större utbud vad gäller mat, musik och kläder (utom kanske slöjor) är bra, men rör det frågor som religion, genusrelationer, eller familjens roll gällande skolor och omsorgsinstitutioner så dyker snart invändningar upp. Dessa är gärna anförda i termer av ”kvalitetssäkring” och ”evidens” som tenderar att leda tillbaka till en standardisering och enhetlighet i samklang med det svenska sociala kontraktets och den ”gemensamma värdegrundens” trumfkort: jämställdhet, barns rättigheter, jämlikhet, universalism, individualism.

I ett framtidsperspektiv står det en hel del på spel. Kan Sverige härbärgera en djupare mångfald utan att det sociala kontraktet hotas? Kan medborgarna hantera ett mer pluralistiskt civilsamhälle utan att den höga sociala tilliten undergrävs? Klarar vi av att leva sida vid sida med människor vars värderingar och praktiker vi ogillar – bortsett då från ett gemensamt intresse just i denna tanke om att leva och låta leva. Å andra sidan, om priset för fortsatt tillit och sammanhållning är exkludering av det annorlunda, är detta värt att betala?

För att borra vidare bad jag tre skribenter att ur olika perspektiv fundera fritt kring civilsamhället, staten och individen i spänningsfältet mellan de i grund och botten lika legitima kraven på, å ena sidan, likhet inför lagen, jämlikhet, individens oberoende och, å den andra, föräldrars rätt att föra sina värderingar vidare till sina barn, de religiösa samfundens och andra kommunitära gemenskapers rätt till integritet och existens.

Alla tre, Lena Andersson, Jonas Qvarsebo och Fredrik Wenell, utgår från längre texter som utgör kapitel i en kommande SNS-antologi om det framtida civilsamhället och dess roll för välfärd och mångfald. Qvarsebo tar avstamp i den ofta högljudda debatten om de konfessionella friskolornas ställning. I sin artikel kopplar han denna debatt till det senaste decenniets mantra om den ”gemensamma värdegrunden” och visar hur den explicita men abstrakta referensen till pluralism som en grundläggande svensk värdering riktas mot konkreta uttryck för ”djup” mångfald. Wenell ställer frågan om privatiseringen av religiöst förankrade ideal inte utgör en förlust för såväl samfunden som samhället i stort. Han försöker visa dels att religiöst färgat politiskt handlande inte behöver ta formen av teokratiska ambitioner utan snarare mer modesta experiment i tal och handling, dels att religiöst inspirerade minoritetsperspektiv historiskt kommit till uttryck i reformer som många idag tror är resultat av sekulära, ”progressiva” och moderna ideologier.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Här kan det vara på sin plats att påminna såväl om de svenska frikyrkornas roll som den första stora svenska folkrörelsen i kampen mot överhetsstaten och för demokrati som om den amerikanska medborgarrättsrörelsens koppling till kyrkor och samfund som sedan länge kämpat mot slaveri och segregation. För att ta ett konkret exempel kan jag nämna shakerrörelsen som hade sina rötter i gränsområdet mellan New York och Massachusetts där jag ett tag bodde. Detta samfund var känt inte enbart för sina vackra möbler utan även för såväl sin extremt negativa syn på slaveriet som sin lika konsekvent positiva syn på jämställdhet mellan män och kvinnor.

SAMTIDIGT ÄR DEMOKRATI och frihet lika nära knutet till stat som till civilsamhälle. Detta är ingången för Lena Andersson där hon i sin artikel försöker synliggöra statens centrala uppgift som garant för individens autonomi och alla medborgares jämlika tillgång till de grundläggande resurser som möjliggör denna frihet. I hennes analys är civilsamhället både en tillgång för dem som vill leva med likasinnade i kommunitära gemenskapsformer och ett hot för dem som vill komma undan en gemenskap de kanske aldrig själva valt eller inte längre vill tillhöra.

Och kanske är det detta som är vår utmaning idag: Kan vi finna en institutionell ordning som samtidigt kan garantera individen frihet från ofrivillig gemenskap och erbjuda de frivilliga associationerna skydd från en absolutistisk universalism? Möjligen kan en stat med mer minimalistiska anspråk – till exempel att alla måste följa lagen och tillerkännas resurser på samma villkor men i övrigt slipper pekpinnar av typen ”gemensam värdegrund” – vinna större legitimet i det långa loppet i en värld där den vaga retoriken om pluralism körs över av den konkreta mångfalden.