Ett par hundra år senare ville kardinal Newman inte vara sämre då han radade upp tillmälen: osmanerna ”var muhammedaner, despoter, slavhandlare, polygamister, föraktade jordbruk och framlevde sina eländiga liv i okunskap och fanatism”.

Hånet har inte upphört. Jerry Seinfeld undrar i ett avsnitt vad det var för vits med ett imperium vars affärsidé tycks ha varit att lägga upp benen på en soffa, en ottoman. (På svenska skriver man osmaner, medan franskan och engelskan talar om ottomans. Skillnaden kommer sig av att th i namnet Uthman, som är ordets ursprung, kan transkriberas med antingen t eller s.)

Så sent som i slutet av 1600-talet stod muslimska styrkor utanför Wien men de slogs tillbaka. För att fira segern bakade stadens bagare ett slags bullar i form av en halvmåne, en croissant, som ju är en muslimsk symbol. Varje gång vi mumsar på en croissant hånar vi islam men på ett bra mycket smakligare sätt än att bränna koraner. (I flera muslimska länder heter ju Röda korsets motsvarighet Röda halvmånen.)

”Som Bouquet visar använder Erdoğan en falsk bild av den osmanska historien; han framställer den som exklusivt turkisk och muslimsk för att stärka sina chanser i presidentvalet.”

I politiska kretsar talade man under 1800-talet om Turkiet som Europas sjuke man. ”Den österländska frågan” – hur man bäst skulle hantera de olika bitarna av det sönderfallande imperiet – upptog politiker i europeiska huvudstäder. Svaret man gav på frågan har konsekvenser än idag. När osmanerna fördrevs från den arabisktalande delen av Mellanöstern drog västmakterna upp nya gränser mellan de olika länderna och lade så grunden till flera framtida konflikter.

Men denna negativa, fördömande inställning var aldrig enhällig. Den franske 1500-talsjuristen Jean Bodin skev att turkarnas store kejsare omfattar sin och sina förfäders religion­ med tillbörlig vördnad, men att det inte hind­rar honom från att låta andra männi­skor leva som de vill och fritt dyrka sina gudar. John Locke såg med förfäran hur olika kristna samfund bekämpade varand­ra medan turkarna tittade på.

Några årtionden senare var Voltaire­ inne på samma linje när han påpekade hur sultanen fredligt kunde styra över tjugo miljoner människor med många olika religioner. I Voltaires fall var det väl mera ett sätt att understryka kristen intolerans än en hyllning av muslimsk tolerans och storsinthet. Man får inte glömma att Voltaire också skrev ett drama kallat Le Fanatisme ou Mahomet. Voltaire var inte, och utgav sig heller aldrig för att vara, en systematisk tänkare utan sin tids främsta polemiker som angrep tidens fördomar och dumheter med de vapen som han hade till hands. Att direkt angripa kristendomen var riskabelt, bättre då att göra det indirekt genom att prisa andra religioner

Som synes går åsikterna radikalt isär när det kommer till det osmanska imperiet. Det känns lite trist att behöva konstatera att sanningen i vanlig ordning ligger någonstans mittemellan. Men så är det, vilket framgår tydligt i Olivier Bouquets Pourquoi l’Empire ottoman? som är en välinformerad och faktafylld redogörelse för rikets grundande någon gång i början av 1300-talet, dess storhet och fall 600 år senare.

Om historia är en vetenskap är högst tvivelaktigt, men att det är ett vapen är helt säkert. Historia används och då ofta i förvanskad form i politiska syften av skrupelfria och inte sällan okunniga politiker. Som Bouquet visar i slutet av sin bok använder Turkiets president Erdog˘an en falsk bild av den osmans­ka historien; han framställer den som exklusivt turkisk och muslimsk för att stärka sina chanser i det nära förestående presidentvalet. Av Bouquets berättelse blir det tydligt att Erdo˘gan har fel på båda punkterna: det osmanska riket var ett lapptäcke av språk, folk och religioner. Så om inte annat slår Bouquets studie hål på den bild av historien som turkiska nationalister gör sitt bästa för att prångla ut till en okritisk eller okunnig menighet.

Vad som ganska snabbt skulle bli det osmanska imperiet grundades av en viss Osman (Uthman). Om honom vet man inte så mycket, men mynt med hans namn finns från 1320-talet. Han och hans folkgrupp hade genom mongolernas framfart fördrivits från Centralasien och slagit sig ner i Anatolien, eller som det också kallas: Mindre Asien. Sen gick det undan. Från en liten del av Anato­lien kom väldet att vid slutet av sultanen Mehmed II:s död i mitten av 1400-talet att omfatta större delen av Anato­lien, stora delar av Balkan och en del av Krimhalvön.

1453 är ett märkesår i osmansk – och europeisk – historia. Osmanska härskaror intog Konstantinopel, den bysantins­ka huvudstaden och centrum för den östliga kristendomen. Araberna hade länge försökt att inta staden men misslyckats. Konstantinopel blev nu Istanbul och huvudstad för det osmanska imperiet. Segerherren, Mehmed II, såg sig själv som en Julius Caesar och drömde om att bli en ny Alexander. Hans titel, sultan al-Rum, betonar den klassiska förbindelsen.

Det osmanska segertåget fortsatte i andra väderstreck och kom att omfatta trakter dit de romerska legionerna aldrig hade nått: Hijaz och Jemen. Därmed blev den osmanska sultanen ”de två heliga platsernas (Mecka och Me­dina) beskyddare” och dessutom ansvarig för den årliga pilgrimsfärden (hajj) till Mecka. Osmanerna hade lagt under sig ett välde som kunde jämföras med de medeltida arabiska imperierna.

När sultanen väl hade störtat mamlukerna i Egypten var han ovedersägligt den muslimska världens – åtminstone dess sunnitiska del – främsta potentat och tog titeln kalif som skulle gå i arv ända fram till 1924 då den slutgiltigt avskaffades. Senare försök att återuppliva titel och värdighet har misslyckats.

Osmanerna utsträckte sitt välde till att omfatta stora dela av Nordafrika – en liten styrka, bara ett par tusen man, räckte för att kontrollera Algeriet i 300 år även om dessa områden aldrig blev, för att citera en arabisk historiker, annat än ”ena ärmen i den kejserliga klädnaden”.

Att gränserna hela tiden förändrades i ett så vidsträckt imperium är knappast ägnat att förvåna. Bouquet gör sitt bästa och – så känns det ibland – litet mer än så för att beskriva när, var och hur de lade beslag på eller förlorade en stad eller en provins. Det var en ständigt skiftande karta där segrar och nederlag avlöste varandra. Det i europeisk hi­storieskrivning så omskrivna sjöslaget vid Lepanto 1571, då stora delar av den osmanska flottan sänktes, var inte den katastrof som européer gärna har velat tro. Man byggde ganska snabbt nya fartyg. I den segerrika kristna flottan fanns en soldat vid namn Cervantes. Hade hans fartyg sjunkit hade vi kanske aldrig fått läsa Don Quixote.

Det osmanska imperiets storhetstid var 1500-talet och då speciellt under sultanen Süleyman den präktiges regeringstid som slutade 1566. Snart började ett långsamt förfall som innebar att imperiet i viss mån ändrade karaktär. När osmanerna så småningom långsamt drevs tillbaka från sina europeiska erövringar blev länderna i Afrika och Asien allt viktigare. Det blev alltmer ett muslimskt välde. Exakta siffror är osäkra men hi­storiker verkar vara ense om att en betydande del av väldets invånare gans­ka länge inte var muslimer, utan kristna av olika bekännelser eller judar.

De tre religionerna samsades på ett sätt som var otänkbart i den tidens Europa. Det var delvis genom det berömda millet-systemet, millet betyder nation eller etnisk-religiös gemenskap, som fick ett mått av självstyrelse. Nu måste vi förstås akta oss för idealiserade överdrifter som att detta system garanterade jämställdhet mellan olika religioner. Så var aldrig fallet, här lika litet som i det muslimska Andalusien som ofta har framhållits som ett tolerant föredöme. Det vore missvisande att kalla det osmanska riket tolerant i modern mening. Själva idén om mänskliga rättigheter var okänd och väl också bokstavligen otänkbar i en muslimsk kontext. (Tanken på mänskliga rättigheter är en europeisk uppfinning med kristna rötter.) Men här fanns en realism och pragmatisk inställning som möjliggjorde en vanligen fredlig samexistens.

Det var alltså inte tal om någon jämlikhet i modern mening mellan olika grupper. Judar och kristna, så kal­lade dhimmi, fick utöva sina religioner men tvingades betala en speciell skatt och uteslöts från vissa karriärmöjligheter. Något som emellertid inte hindrade många att ändå nå höga och inflytelserika poster, till exempel grekiska dragomaner, i grunden översättare, men som ofta hade vidsträckta befogenheter.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Osmanska riket var inte bara multietniskt­ utan polyglott. Turkiska var det officiella språket men det var långt ifrån allenarådande. På Balkan dominerade grekiska bland eliten, i öster talade man persiska och i söder arabiska. Till dessa stora språk kom en mängd mindre tungomål. Inte konstigt att dragomanen blev en viktig gestalt i en sådan värld.

Ordet imperium och imperialism har idag dålig klang och det ofta av goda skäl. Men imperier har eller hade också sina goda sidor. De kunde inte bli totalitära, mångfalden var alltför överväldigande. Men det var då det. Med dagens teknik tycks också multietniska imperier kunna bli totalitära. Kinas uppträdande i Xinjiangprovinsen visar hur det är möjligt.

Några sedvänjor verkar ha varit unika för osmanerna. Man hade där åtminstone fram till slutet av 1500-talet en ganska så brutal vana att när en sultan, som alltid sades härstamma från grundaren Osman, besteg tronen ströps alla hans bröder för att på så sätt hindra komplotter och ränker. Med tanke på att sultaner med liv och lust praktiserade polygami så kunde manfallet bli betydande.

En annan brutal vana var den så kallade devsirme som var ett slags kidnappning eller tvångsrekrytering av unga pojkar från Balkan. Man gissar att kanske 200 000 unga kristna pojkar utan att tillfrågas skickades till Istanbul. För många har detta framstått som urtypen för orientaliskt barbari och despotism. Och upplevdes säkert så av maktlösa föräldrar. Men här finns också en annan sida. För många blev devsirme ett sätt att ta sig ur lantlig fattigdom och isolering för att istället få en möjlighet att leva och verka i en av tidens mest sofistikerade städer där de kunde göra lysande karriärer. Två serbiska bröder kidnappades på detta sätt – en av dem blev storvisir, den andre blev den serbiska ortodoxa kyrkans överhuvud.

Första världskriget blev imperiets blodiga nådastöt. Man bedrev ett folkmord på armenier. Efter förlusten i kriget styckades riket. Mustafa Kemal – Atatürk – skapade det moderna, sekulära Turkiet. Skuggan av det osmanska riket finns kvar nu när Erdog˘an alltmer tycks fjärma sig från det sekulära idealet och istället vill förvandla sitt land till en muslimsk stormakt.

Något riktigt svar på ”varför det osmanska imperiet” ger väl inte Bou­quet. Hur skulle ett sådant svar se ut? I vilket register ska man söka svaret – ekonomiskt, politiskt, religiöst? Där­emot svarar denne professor vid ett universitet i Paris klart och tydligt på alla tänkbara frågor om hur det blev till, fungerade, förändrades och upplöstes under sina halvdussin sekel.