Mångkultur är ett begrepp som nästan inte längre används, förmodligen beroende på att det både är språkligt otympligt och ett ord vars betydelse förlorar sig i ett töcken. Realiteterna har också visat sig bistrare än den politiska önskedrömmen; debatten har förflyttats från det mångkulturella samhället till parallellsamhällena.

I praktiken betydde mångkultur att majoritetssamhället gav sitt stöd till uppkomsten av parallella strukturer och innebörden blev därför motsatsen till den kulturblandning som först antyddes. Just det man sa sig vilja undvika blev verklighet; i namn av integrationspolitik har det producerats en allt synligare och alltmer samhällsfarlig segregation.

För sexton år sedan, 2006, var mångkultur på modet i Sverige. Regeringen lanserade Mångkulturåret och när det invigdes var jag på ett seminarium i Malmö, där vi som deltog uppmanades att fästa utdelade tygbitar på den plats på kroppen där vi starkast kände av våra egna fördomar. Många letade snällt efter sina fördomspunkter, men jag stoppade tyget i fickan och kände mig beklämd och en smula förnedrad.

Förtjänade inte integrationsproblematiken ett större allvar än så här?

Även om mångkulturbegreppet mer eller mindre glömts bort kan man med facit säga att Mångkulturåret förebådade – eller snarare var en del av – en mera allmän vindkantring i samhället, där det kom att beskrivas som progressivt att intressera sig mer för människors utseende och härkomst än för deras idéer och handlingar. Kulturlivet skulle kvoteras och pengar fördelas enligt rättighetspolitiserade mallar.

”Efter nästan fem decennier av integrationspolitik och multikulturalism är det ingen som riktigt vet vad man ska ta sig till.”

En fråga som förblivit obesvarad är den om vilka som företräder olika minoriteter. Hos beslutsfattarna uppstod behov av att finna representanter som kunde tala i andras, exempelvis förortens eller muslimernas, namn. Det schematiska i det synsättet har ett uppenbart nedlåtande inslag; individer tvångsansluts till grupper, åsikter kollektiviseras, föreställda identiteter förstärks.

Ett tydligt exempel var dåvarande demokratiministern Alice Bah Kuhnkes (MP) försök att 2015 dra i gång en riksomfattande kampanj mot påstådd islamofobi genom att bjuda in en rad extrema och mycket små muslimska organisationer till rådslag. Det hela påminde om hur premiärminister Tony Blair på 1990-talet letade efter muslimska talespersoner och nästan över en natt förvandlade det nyupprättade Muslim Council of Britain, MCB, till ett slags inofficiell myndighet. MCB leddes då av en ytterst konservativ samling äldre män, som snart visade sig företräda endast en marginell grupp bland muslimerna i Storbritannien.

Så vem talar för vem i dagens parallellsamhällen? Mitt intryck är att medierna letar efter personer som säger sådant som medierna vill höra, ungefär som samhällsforskare placerar sitt studiematerial i en redan fastställd tolkningsram. På så vis har vi fått en förortssociologi och förortsjournalistik, som låter 1970-tal och 2020-tal glida in i varandra: från betongförort till rasifierat getto. Människorna har bytts ut och förhållandena förändrats, men skildringarna av dem som offer för omgivningens missaktning eller likgiltighet har förblivit förvånansvärt likartade.

I den akademiska litteratur som diskuterar ungdomar med invandrarbakgrund blir killarna, som misslyckas i skolan, tänder eld på bilar eller kastar sten på ambulanser, ställföreträdande ombud för den radikala samhällsomvandling som författarna misslyckats med att genomföra.

Brinner det i Husby eller kastas sten i Skäggetorp vänder sig nyhetsmedierna numera gärna till lokala religiösa företrädare. De uppfattningar som de intervjua­de ger uttryck för är inte nödvändigtvis representativa för de boende och då uppstår samma risk som när medierna i andra frågor återkommande hör av sig till en väl avgränsad grupp experter. Man vet vad man kommer att få höra och lokalsamhällets representant vet vad som förväntas.

Det brukar sägas att svenska debatter uppstår på amerikanska universitet, men mycket av den svenska multikulturalismen – mångkulturen omvandlad till politik – hämtades från Storbritannien.

Bhikhu Parekh var professor emeritus i politisk teori vid universitetet i Hull när han vid millennieskiftet fick ge namn åt den uppmärksammade rapporten ”The Parekh Report. The Future of Multi-ethnic Britain” (The Runnymede Trust, 2000). För Bhikhu Parekh var det uppenbart att en västerländsk, eller eurocentrisk, världsbild begränsade synfältet och att ingen tradition eller kultur borde anses bättre än andra. Han betonade att individen är en social konstruktion och att många icke-europeiska kulturer knyter samman individerna på ett sätt som för dem är oundvikligt och omöjligt att förändra. ”Det är dags att hitta sätt att befria våra elever och framtida politiker från den snävt definierade liberala kulturens tvångströja”, skrev han.

Flera år senare skulle Trevor Phillips, en av rapportförfattarna och vid det laget ordförande i labourregeringens Commission for Racial Equality, hävda att britterna sömngångaraktigt hade rört sig i riktning mot ett alltmer segregerat samhälle. Han varnade för etnisk och religiös uppspaltning: ”Vi håller på att bli främlingar för varandra och vi låter stadsdelar lämnas åt sitt öde vid sidan om samhället.” Hans tal, efter terrorattackerna i London sommaren 2005, väckte stort uppseende; av många tolkades det som ett avståndstagande från den förhärskande brittiska multikulturalistiska politik, som i stora stycken även påminde om den svenska.

En annan av Parekhrapportens skribenter var Yasmin Alibhai-Brown, som i samma veva gav ut en egen liten bok med titeln After Multiculturalism (The Foreign Policy Centre, 2000). Hon vände sig i den mot hur Storbritannien i ”The Future of Multi-ethnic Britain” framställdes positivt som ett förbund av lokalsamhällen, a community of communities, en typiskt multikulturalistisk formulering.

– Jag tror inte på idén om communities, deklarerade hon när vi då träffades i London. Begreppet kan ju betyda det mesta från samhälle till släktklan och döljer ofta ett förtryck.

De som trädde fram som talespersoner för stadsdelen eller bostadsområdet, så kallade community leaders, var för det mesta självutnämnda och deras värderingar lika ofta djupt konservativa, menade Yasmin Alibhai-Brown. Hon gjorde även en intressant iakttagelse om det svenska förhållningssättet till migration och invandrare:

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

– Ni är lite för nedlåtande och ännu inte riktigt förmögna att uppträda som verkliga jämlikar. Antingen tar ni för mycket hand om de här andra kulturerna eller så tolererar ni dem bara.

Det där var för 22 år sedan. Mycket kan kännas igen i dagens Sverige, från oförmågan att behandla människor som om de vore handlande subjekt till det media­la sökandet efter community leaders med oklar legitimitet.

Multikulturalismen må vara ifrågasatt, men den har levt vidare som en föreställning om toleransens högsta stadium. In­nan Barbro Holmberg blev socialdemokratisk migrationsminister skrev hon 1984 i sin bok Socialarbetare och invandrare att det finns ingenting som säger att den ena kulturen är bättre än den andra. Andra ministrar och företrädare för det offentliga Sverige har senare gett uttryck för samma uppfattning.

Det tycks fortfarande ligga en del i det som Yasmin Alibhai-Brown uttryckte för mer än tjugo år sedan om hur det svenska sättet att en smula oengagerat tolerera andra kulturer – även sådana inslag som strider mot svensk lag – förenas med ett samtidigt behov av att ta hand om dem eftersom de är annorlunda.

Den mångkulturella drömmen har ju övergått i ett formlöst integrationsprojekt, med invandrare som ett spretigt kollektiv som ska hanteras och förvaltas. De genererar så många anställningar, bidrag och åtgärder att branschens eventuella demontering skulle ruska om hela samhällsekonomin.

Många svenskar går dessutom fortfarande omkring med en osynlig tygbit fäst vid den punkt på kroppen där fördomarna känns som allra mest. Efter nästan fem decennier av integrationspolitik och multikulturalism är det ingen som riktigt vet vad man ska ta sig till.