Manipulera mera
I den stora sorgemarschen efter mordet på oppositionspolitikern Boris Nemtsov höll de sörjande skyltar med texten ””, Propaganda dödar. Nemtsov blev i slutet av februari skjuten på öppen gata utanför Kremls murar efter att de senaste åren intensivt utmålats som ”landsförrädare” av Kremlskapade och Kremltrogna grupper. Den ryska propagandan dödar både i Ryssland och i Ukraina. Den pågår också i högsta grad mot oss i väst. Följdfrågorna är således varför detta sker, vad det syftar till och hur effektiv är propagandan.
Propagandan är inget särintresse för den ryska regimen utan grundläggande för dess överlevnad. Direkt efter att Vladimir Putin tillträdde som Rysslands president började han ta kontroll över medierna. Regimen tog kontroll över kanalerna ORT (senare Kanal 1) och NTV, och tvingade dess ägare oligarkerna Berezovsky och Gusinsky att fly landet. Det var just dessa som hjälpte att vända Boris Jeltsins stora opinionsunderläge inför presidentvalet 1996. Detta skedde genom en enorm mediekampanj för Jeltsin och med smutskastning mot hans konkurrenter. Putin drog sina lärdomar från effektiviteten i denna kampanj – det var något han inte ville att framtida motståndare skulle kunna utsätta honom för.
Redan från Putins tillträde har kriget i och om medierna stått i fokus. Det fick dock inga externa konsekvenser förrän efter rosenrevolutionen i Georgien 2003 och den orangea revolutionen i Ukraina 2004. Trots att den ryska regimen spenderade hundratals miljoner på politisk ingenjörskonst och pr till stöd för president Viktor Janukovitj och turnerade med honom i Ukraina, blev deras kampanj omkullkastad av den pro-västliga rörelsen ledd av Viktor Jusjtjenko.
Detta tolkades som att väst var bättre på att manipulera folk och att Ryssland måste anstränga sig hårdare. Under 2005 startades tv-stationen Russia Today (sedermera RT) som idag blivit nyckeln i informationskriget mot väst. Sedan dess har budget och genomslag ökat och snart har RT öppnat nationella kanaler i USA, Storbritannien,Tyskland och Frankrike utöver de globala på engelska, spanska och arabiska.
Även om Rysslands militära upprustning är imponerande i omfång och ambition, kan varje rysk underättelseanalytiker värd namnet lista ut att väst inte har några planer att angripa Ryssland. Däremot har regimen sett hur brödralandet Ukraina två gånger blivit offer för ett folkligt uppror i Europas namn mot kleptokrati och autokrati. Risken för ett sådant uppror är ett direkt hot mot regimen i Kreml som är beroende av både korruption och repression för sin överlevnad. Det är därför viktigt att preventivt arbeta mot en revolution genom att utmåla Ukraina som ett tillhåll för nazister, fascister och på olika sätt bidra till att det ukrainska statsbygget misslyckas. Här är propagandan av avgörande betydelse.
Den ryska regimens analys är att USA har lyckats manipulera folken i de postkommunistiska länderna, främst genom CIA:s arbete och informationskrigföring. För att skydda sig måste regimen dels komma med en motberättelse, dels attackera motståndarens.
Att Putin blev mer anti-västlig, konservativ och nationalistisk ju längre tiden led är en direkt konsekvens av den inställningen. Här går det att märka en gradskillnad ifrån hans återkomst som president 2012 som var behäftad med kraftiga protester. Efter valet tilltog hotbildsskapandet av väst med dubbel kraft, till skillnad från hans första perioder som president 2000–2008 eller ”reset”-politiken under Dmitrij Medvedev 2009–2011. Efter valet löd retoriken att väst försökte framkalla en statskupp genom att stödja ”förrädare” och icke-statliga organisationer som egentligen var för subversion. Vidare började väst porträtteras som exportör av enbart pedofili, självmord och droger. I Sverige, hette det, var normen att man har samlag från nio års ålder. Carl Bildt kallades för CIA-spion och i Kiev bränner juntan barn levande och korsfäster dem och så vidare ad inifinitum.
I den gängse betraktarens ögon kan det te sig absurt, men i ett land dominerat av traditionella värderingar med synnerligen hög koncentration av medier ägda av staten eller vänligt sinnade oligarker och som åtnjuter högt medborgerligt förtroende är det effektivt. Inom marknadsföringen säger man att när man hört ett budskap sex gånger blir det en sanning. Kreml kontrollerar tillräckligt många mediestationer för att sända fabricerade historier som sedan upprepas av deras andra kanaler för att därmed skapa en illusion av verkligheten som de flesta har svårt, eller saknar ork, för att tränga igenom.
Det är inte enbart i Ryssland propagandan är effektiv. Peter Pomerantsev skriver om hur journalistiken retirerar från sin tidigare roll som granskare och sanningssägare. Detta ger en bördig grund för propaganda och är särskilt problematiskt i samhällen byggda på yttrandefrihet. De måste fortfarande förhålla sig till information infört i systemet, om än enbart för att underminera och göra skada.
I yttrandefriheten ligger implicit att osanna och dåliga idéer sorteras ut på idéernas marknadsplats. I och med detta finns det få lagliga medel att möta propagandan. På nationell nivå gäller det främst lagar om förtal och på den internationella är det förbjudet att uppmuntra till hatbrott. Dessa lagar är dock oftast trubbiga och inte avsedda för detta syfte. Exempelvis är den relevanta jurisdiktionen för att åtala Dmitrij Kiseljov när han förtalar Carl Bildt den ryska.
Snarare är den bästa propagandan som den bästa humorn, den har en nära bäring på verkligheten. Om man tar rapporteringen om flight MH17 som exempel är det svårt att förbjuda spridandet av lösa teorier om att det var ukrainska stridsflygplan som sköt ner planet, trots att det var tekniskt omöjligt. Den officiella undersökningen blev hindrad tillträde och inte klar förrän flera månader efteråt medan ryska medier dagen efter kraschen pumpade ut flertalet versioner av händelsen för att dra bort uppmärksamheten från den korrekta. Detta kommer man inte åt med förtal, utan möjligen via kraven på saklig rapportering.
Men om ett land stänger ner ryska mediestationer med ett sådant krav kan det också bli en propagandavinst för Ryssland som kan peka på det landet och säga ”Och ni ska vara yttrandefrihetens förkämpar? Ni är ju minsann värre än vi!” En anklagelseakt som syftar till att underminera denna stats normer och värderingar. Detta har varit väldigt nära att ske i Storbritannien där Ofcom, som motsvarar Granskningsnämnden, gett en sista varning till RT innan de stänger ner kanalen.
Tydligast är efterspelet av Litauens suspendering av NTV Planeta (ägd av ryska staten) och RTR Mir (ägd av Gazprom). Litauiska radio/tv-komissionen begärde att Vilnius domstol skulle stängas för uppmuntran till våld respektive förfalskning av historien. När den godkändes av domstolen ignorerade dock Viasat, som är registrerad i Sverige, beslutet. Viasat fick stöd av TeliaSonera och 27 andra tv-leverantörer som protesterade mot vad de ansåg vara ett brott mot yttrandefriheten. I detta finns ett inneboende dilemma som Ryssland aktivt utnyttjar.
På liknande vis faller uppgiften på psykologiskt försvar till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Dock har de vad jag vet till dags dato inte en enda gång öppet påtalat eller påvisat ryska psykologiska operationer mot Sverige. Om detta sade MSB:s chef för Omvärld och beredskap att det inte var deras uppgift att ”sanera i den offentliga debatten”. Det är självfallet tur att inte staten är inne och städar bland bra och dåliga åsikter, men det är inte vad frågan här gäller. Frågan är hur man ska hantera en aktör vars mål är att snedvridna parametrarna för debatten och förgifta öppenheten som gör den möjlig. Den frågan är ännu obesvarad.
I Sverige har den låga beredskapen mot informationskrigföring bland annat kommit till uttryck genom Fredrik Reinfeldts uttalande under annekteringen av Krim att man i viss mån kunde förstå att Ryssland agerar på en etnisk minoritets oro. Likaledes tog det ända till 1 september innan det första svenska statsrådet, Carl Bildt, tog ordet krig i sin mun om Ukraina. Utrikesminister Margot Wallström berättade samma dag för Rysslands ambassadör att hon var orolig för att ryska stridsflygplan flög med transpondrarna avslagna, men även att det inte var ovanligt att svenska plan och att Nato gjorde detta. Det sistnämnda är uppgifter som enbart kommit från den ryska ambassadören. Utöver dessa exempel tillkommer flertalet tillfällen där svensk medier reproducerat ren propaganda ifrån ryska telegram- och nyhetsbyråer.
För att möta västs narrativ tar Ryssland till flera angreppssätt. I den ryska militärens handbok för informationskrig definieras fenomenet som ”konkurrensen mellan två sociala system i den informations-psykologiska sfären”. Häri ligger nyckeln till att förstå Rysslands förhållningssätt. Man visualiserar väst som en motståndare som är ett system av system där man försöker slå in en kil där man kan.
Detta förklarar Dima Adamsky, docent vid israeliska Lauder School of Government, Diplomacy and Strategy bland annat med att ryssar är uppvuxna i en annorlunda filosofisk tradition. Medan vi i väst ofta utgår ifrån ett analytisk-logiskt förhållningssätt – baserat på Newtons lagar och elementärsatser som går från det lilla till det stora – baseras den ryska filosofiska traditionen på holism och systemförklaringar. Detta ser han som en delförklaring till varför Sovjetunionen och Ryssland tidvis varit ledande i militärteorins utveckling, före USA och Kina, även om man inte lyckats omsätta teorierna i praktiken.
Tankegångerna kring system förklarar den till synes paradoxala alliansen som binder samman Ryssland och extrempartier tvärs över Europa. De kan på sina håll slå in kilar mot västs enighet mot Ryssland. Eftersom både EU och Nato tar sina beslut i konsensus behövs alla länders stöd. EU och Nato består av stater som i sin tur utgör ett system av beståndsdelar. Det kan räcka med att sätta vissa delar av dessa ur spel – ekonomisk elit, viktiga företag, etniska minoriteter, ett politiskt parti – för att störa de maskinerierna.
Som Peter Pomerantsev skriver kan man se den ryska synen som baserad på en hård form av postmodernism. I den finns det inga objektiva fakta utan bara tolkningar och, i enlighet med Derrida, består därför världen bara av narrativ. Fördelen är att man avfärdar all kritik emot sig som fördomsfulla, osakliga och felaktiga tolkningar. Samtidigt kan man attackera stater och kanske framförallt Nato på en semantisk nivå snarare än med stridsvagnar.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Natos kärna är ett semantiskt trick, förklarar Pomerantsev. Det är dess artikel 5 och idén om att en militär attack mot en medlem är en attack mot alla. Det är ett löfte som institutionaliserades och blev en organisation med en militär och politisk del. Detta narrativ kan då undermineras genom exempelvis påståendet att Nato aldrig skulle riskera kärnvapenkrig mot Ryssland över Baltikum eller att attacken inte utlöser artikel 5 (via exempelvis cyberattacker eller ryska specialförband – förringande kallat små gröna män). Skulle man lyckas underminera det narrativet kan man få många andra narrativ att rasa ihop – de om västs enighet och USA som Europas säkerhetsgarant för att ta några.
Detta är naturligtvis enbart teorier och betyder inte att Ryssland kommer att lyckas demontera hela den europeiska säkerhetsarkitekturen med en sinnrik informationskrigföring fylld av semantiska trick. Däremot är det viktigt att förstå de överordnade målsättningarna i det ryska agerandet för att förstå dess mål. Vid ryska statsbesök till Grekland, Cypern och Ungern, där det frestas med sanktionslättnader och affärsmöjligheter, sker detta inte enbart för att undfly nästa runda av EU-sanktioner, utan målet är att i slutändan dekonstruera de system av system som står i vägen för regimens vilja. För en enad hjord är vargen som bekant ofarlig, men en splittrad hjord är enkla byten.
Den ryska synen på krig är strikt Clausewitzisk i båda avseendena att krig är viljornas kamp och att det är ett test av hela samhället. Fördelen med just informationskrigföring är att den går rakt in människors huvuden, tvärs över hela världen och där påverkar vänner och fienders viljor direkt. Med militära medel måste man använda våld eller hot om våld som kommunikation för att påverka försvarsviljan.
Genom den externa informationskrigföringen försöker den ryska regimen lossa de fogar som håller ihop alla de beståndsdelar som tillsammans utgör väst och dess möjlighet att agera mot Ryssland. Genom den interna informationskrigföringen med hetsande krigsretorik mot omvärlden limmar regimen ihop det ryska folket – vars missnöje mot samhällsutvecklingen ökade före kriget i Ukraina – till en beständigare enhet.
I detta förhållande ligger en dyster förutsägelse om framtiden. Putin kom till makten på populariteten ifrån det andra Tjetjenienkriget, och under Ukrainakriget ökade den med tjugo procent. Det är snarare krigshets och eskalation än deskalering och dialog som ökar populariteten hos politiska ledare i Ryssland i tider av kris.
Oscar Jonsson är doktorand i krigsvetenskap vid King’s College i London
Fil dr i krigsvetenskap.