Det är ett dystert faktum att Tysklands uppdelning i ett kapitalistiskt väst och ett socialistiskt öst ännu, 35 år efter murens fall, är en realitet. Nästan oavsett vilken datapunkt man studerar går det fortfarande att följa den så kallade ”inomtyska gränsen” på kartan. Det kan handla om alltifrån arbetslöshet till kulturella attityder och befolkningstäthet.

Mindre uppmärksammat är att Tyskland i praktiken är delat inte i två utan i tre delar. Väst­ra Tyskland delas i en övervägande protestantisk del i nordost och en övervägande katolsk del i sydväst. Religionsgränsen är även den en kulturgräns, om än inte lika knivskarp som den mellan öst och väst. Huruvida majoriteten är katolsk eller protestantisk är en nyckel till mycken statistik om Tyskland, till exempel valresultat. Kristdemokraterna har sina starkaste fästen i det katolska stråket, och socialdemokraterna i det protestantiska området.

Den som vill drabbas av historisk svindel kan lägga ytterligare ett raster över kartan. Gränsen mellan det katolska och protestantiska Tyskland följer nämligen ungefär det romerska kejsarrikets gamla gränser, limes germanicus, som också sträckte sig diagonalt från Alperna till Nordsjön. Det går till och med att spåra den utbuktning som de romerska gränsfortifikationerna gjorde norr om nuvarande Frankfurt. Inom de gamla romerska gränserna består Roms inflytande, i form av det romerska rikets tidigare statskyrka. Bortom utbreder sig däremot Luthers tyska troslära.

Den romerska riksgränsen är prototypen för alla nationsgränser. Rom var från sin tillblivelse en stadsstat, från början inte större än sina sju kullar. Till sitt väsen förblev Rom en stadsstat, även när riket växte till att omfatta större delen av den kända världen. I det längsta försökte man också skilja mellan vilka som var medborgare – civis – och vilka som bara var romerska undersåtar av olika klasser, under skiftande beteckningar.

En cives var i teorin borgare i staden Rom, även om han bodde i en gränspostering i den tyska skogen eller i den mauretanska öknen och aldrig hade sett denna stad. Till sist bleknade dock skillnaden mellan olika kategorier av invånare, framförallt till följd av att medborgarskapet i omgångar utsträcktes genom edikt, nästan alltid som en del i politiskt maktspel. År 212 e Kr förklarade så slutligen kejsar Caracalla att alla fria män i hela imperiet var romerska medborgare.

Antagligen bidrog Roms segslitna självuppfattning att vara en stad, om än av alltmer gigantiskt format, till att limes blev den första moderna nationsgränsen, med de särdrag som hör till en sådan. En stad uppkommer ju genom att männi­skor sluter sig samman, bland annat för samfällt skydd. Staden var alltså alltid omgiven av en gräns – en palissad, en mur eller något liknande. Bland de tidigaste murliknande strukturer som har hittats är de som omgav staden Jeriko på nuvarande Västbanken, uppförda för cirka 10 000 år sedan. Stadsmuren är en övertydlig skiljelinje mellan dem innanför och dem utanför. Stadsmuren är också, genom sin fysiska gestalt, definitiv och otvetydig. När porten till staden har stängts för natten är man antingen innanför eller utanför.

Kritisk antikforskning brukar visserligen peka på att romarnas limes var porösa i så måtto att människor, under den period av fred som präglade mycket av kejsartiden, kunde röra sig någorlunda fritt över gränsen. Av allt att döma förekom till och med arbetspendlande, det vill säga att morgonpigga och strävsamma icke-romare från gränslandet utanför regelbundet reste till de marknadsstäder som låg strax in­nanför gränsen för att avyttra jordbruks- och hantverksprodukter. De romerska gränserna, anmärker den kritiska antikforskningen med påträngande och nasal röst, var under denna fredliga tid en tullstation mer än en barriär, och fyllde ett ekonomiskt syfte snarare än ett militärt.

Nå, vän av ordning kan då replikera att även en tullstation är en barriär, annars vore den inte mycket till tullstation. Dessutom kan man konstatera att de romerska gränserna inte hade militär funktion – tills de hade det. Pax romanas sötebrödsdagar var en sak, men på nyårsaftonen 406 – eller möjligen 405 – korsade ett antal germans­ka stammar samordnat floden Rhen och strömmade in i det romerska Gallien.

Edward Gibbon (1737–1794), författaren till Romerska rikets nedgång och fall i sex band, tänkte sig att dessa alaner och suever med flera på bred front gick över en frusen flod, men det är en killgissning. Mer antagligt är att de, jagade av vintersvält och trängda i ryggen av hunnerna från den östeuropeiska stäppen, med våld bröt sig över den romerska tullbron i staden Mogontia­cum, nuvarande Mainz. Under alla förhållanden bedömdes händelsen som ytterst dramatisk av samtida kommentatorer som Sankt Hieronymus. Och resultatet på sikt för Romarriket blev, för att använda en historievetenskaplig fackterm, eländes elände.

Efter romarrikets fall försvann nationsgränsen som koncept i något mer än tusen år. Städerna blev kvar, i alla fall några stycken, och med dem nationsgränsens lillebror stadsmuren. Men annars präglas medeltidens politiska organisation av ett starkt minskat fokus på det publika, det vill säga allmänna och abstrakta strukturer, och ett lika starkt ökat fokus på det personliga. Den grundläggande organisationsprincipen blev personlig makt, med tiden alltmer decentraliserad. Några klara geografiska gränser finner man inte, istället karaktäriseras den medeltida politiska geografin av spänningen mellan centrum och periferi. Ju närmare man kommer maktens personliga centrum desto starkare är härskarens kontroll, men den avtar med kvadraten av avståndet, som värmestrålningen från en brasa. I utkanten av maktens gravitationsfält finner vi det som kallades marker. Dessa områden var buffertområden och frontzoner – till exempel den spanska marken som var det karolingiska rikets buffert mot morerna och den brandenburgiska marken som var Tysk-romerska rikets buffert mot slaverna.

Markerna med sitt undantagsliknande tillstånd kunde också bli uppehållsplatser för alla sorters vinddrivna existenser, som fredlösa eller stråtrövare. Så var till exempel fallet med de svenska gränsskogarna mot Danmark i södra Småland och Blekinge, dit Dacke tog sin tillflykt. Så var också fallet med de djupa skogarna Tiveden och Kolmården, som båda i gammal tid utgjorde gränsmarker mellan svear och götar. Långt fram i tiden, långt efter Sveriges slutliga enande, var dessa skogar åtminstone i legenden tillhåll för ruskiga stigmän.

De medeltida politiska organisationerna kan knappast kallas stater. Ett skäl till det är just att de saknar gränser enligt vår mening.

Gränser är definierande för statens idé. Eller för att låna Donald Trumps ord: ”without borders, we have no nation”. Detta slagord slår an en sträng hos hans anhängare och potentiella anhängare i ”Middle America” inte minst på grund av den intuitiva sanning som ligger däri. Den som vill lämna öppet mål åt sin politiska motståndare kan med fördel överlämna åt honom att göra den typen av självklara betraktelser.

Det brukar ju sägas att nationalstaterna är en skapelse av det romantiska 1800-talet, med vilket man väl i allmänhet menar att nationalstater är ett hittepå. Särskilt brukar man då peka på Italien och Tyskland. Men man har mer fel än rätt om man med detta menar att nationalidentiteterna är sentida uppfinningar.

En tysk bonde på senmedeltiden skulle utan problem kunna uppge att han, utöver exempelvis hertigdömet Bayern eller kurfurstendömet Sachsen, även var invånare i Tyskland, eller rättare sagt ”Heliga romerska riket av tysk nation”. Vad gäller Italien kan vi få en klar uppfattning från litteraturen om att Italien var en levande realitet i människors föreställningsvärld, åtminstone hos de bildade humanisterna. Machiavellis politiska handbok Fursten (1513–1514) avslutas, i sitt tjugosjätte kapitel, med en förhoppning att Italien måtte befrias från sina utländs­ka erövrare. Och i den episka dikten ”Carmen in victoriam pisanorum” från slutet av 1000-talet besjungs bland annat en ung adelsman som stupat i republiken Pisas sjöanfall mot den fatimidiska staden Mahdi i nuvarande Tunisien sommaren 1087. ”Te Italia plorabit”, utbrister skalden – ”Italien kommer att begråta dig”.

Men sant är, naturligtvis, att 1800-talet var statens sekel framför andra. Föga förvånande, bland annat med tanke på att Hegel (1770–1831) i den byråkratiska ämbetsmannastaten såg världsandens fullbordade form – och i världsanden fanns i sin tur Guds röst. Staten som organisationsform genomgick alltså nästan bokstavligen en förgudning. Följaktligen spilldes stor möda på att formalisera umgänget mellan stater genom ett pärlband av internationella kongresser och konferenser, och på gränskommissioner som fick staka upp tidigare mer vagt definierade landsgränser.

En mer ökänd yttring av samma drift att dra upp gränser och ordna världen var de europeiska makternas linjalövningar i Afrika. Vid bland annat Berlinkongressen 1878 och ett antal efterföljande liknande konferenser delades kontinenten upp på ett sätt som kanske kan tänkas värma geometrilärares hjärtan, men inte så många andras. Därför dras den afrikanska politiska geografin med en hel rad märkligheter, till exempel ”Capriviremsan”, den långa arm döpt efter Tysklands kansler Leo von Caprivi (1831–1899) som sträcker sig inåt landet för att ge Namibia, före detta Tyska Sydvästafrika, kontakt med den segelbara Zambezifloden. Eller det sätt på vilket gränsen mellan Kenya och Tanzania, före detta Brittiska respektive Tyska Östafrika, gör en plötslig bukt. Man skulle kunna tro att det beror på att någon hållit sitt finger på linjalen, men skälet är att inte båda Östafrikas höga toppar, Kilimanjaro och Mount Kenya, skulle hamna på brittiskt område.

I vilket fall sporrades 1800-talsmänniskan uppenbarligen av åsynen av vita fläckar på kartan – områden som var okända och, kanske ännu mer väsentligt, ännu inte avgränsade. Jag minns den kittling jag själv erfor i skolåldern när jag i en atlas upptäckte att det fanns områden som inte verkade tillhöra något land alls. Marie Byrds land i Västantarktis är ett exempel. Ett annat exempel är den diamantformade bit öken, ungefär lika stor som Örebro län, som i vart fall intill nyligen fanns på gränsen mellan Irak och Saudiarabien. Rätt eller fel uppfattade jag att dessa områden på något sätt var väsensskilda från jordytan i övrigt, inte fullt verkliga. Deras obestämdhet inneslöt en potential som syntes mig oändlig. Se där vilka romantiska illusioner ett lättsuggererat ungt sinne kan hysa om en folktom bit öken, stor som Örebro län.

Driften att dra upp gränser i geografin var naturligtvis släkt med den naturvetenskapliga positivismen. Mindre uppenbart är kanske att seklets syn på gränser, kartor och stater har förbindelselinjer med konst, estetik och livsmönster. 1800-talets borgerliga hem karaktäriseras av sina många olika rum, som vart och ett fyllde sin egen funktion.

Borgaren var lika främmande inför bondgårdarnas storstugor och öppna familjegemenskap som han var inför det sätt på vilket aristokratin upphöjde det till en konst att låta olika funktioner sammansmälta i samma rum (till exempel i form av mottagningar i sängkammaren).

Borgarens motto var istället, när det gällde heminredning lika mycket som när det gällde andra livsområden, ”var sak på sin plats”. Därför tyckte han om dörrar och innerväggar. Det klassiska borgerliga hemmet, oavsett om det låg i England, Tyskland eller Frankrike, såg i allmänhet ut på samma sätt. På nedervåningen låg ut­över köket tre stora rum i fil. Dessa var hemmets sociala rum, men vart och ett av dem med en specifik funktion: matsal, salong och bibliotek. På ovanvåningen låg de privata utrymmena. Gränserna mellan rummen och deras funktioner var lika noggrant definierade som om de ritats upp av en gränskommission.

Nu blåser vinden åt motsatt håll. Idag är det öppna planlösningar som gäller, på bekostnad av rum och innerväggar. Idag vill man kunna stå i köket och laga mat samtidigt som man ser på tv eller talar med sina gäster, och matmöbler förvandlas till hemmakontor. Det är svårt att i detta inte se en parallell till vår tids bredare kulturella attityd, som slarvigt brukar sammanfattas som postmodernism, där allmängiltiga indelningar avvisas och definitioner dekonstrueras.

Inte märkligt då att själva konceptet med nationsgränser är under angrepp. Gränser anses, av radikala röster i den globala migrationsdebatten, till sin natur vara ett uttryck för rasism och kolonialism, eftersom de bygger på idén om uteslutande av ”den andre”. Så till exempel i den nyligen utgivna The Case for Open Borders (Haymarket, 2024) av den amerikanska journalisten John Washington, som tar den senromerska situationen vid USA:s gräns mot Mexiko som utgångspunkt för en generell kritik av gränser.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Denna kritik mot gränser går delvis ut på att de skulle vara artificiella. Och det är de, naturligtvis. Men de är också synnerligen verkliga. Om inte annat för att de på ett verkligt sätt format och fortsätter att forma världen. Den redan nämnda inomtyska gränsen är ett exempel. Även det gamla österrikisk-ungerska imperiets gräns kan iakttas i sinnevärlden. Enligt en studie från Tekniska högskolan i Zürich från 2011 är förtroen­det för samhälleliga institutioner större in­nanför än utanför den gamla Habsburggränsen, även i de fall gränsen går rakt igenom moderna länder som Polen, Ukraina, Rumänien och Serbien. Den förhållandevis omutliga habsburgska förvaltningen har av allt att döma påverkat attityderna hos människor långt efter att den upphört att finnas till.

Gränsen mellan Haiti och Dominikanska republiken, som delar ön Hispaniola i två, går att se från rymden. Trots identiska naturgeografiska förutsättningar är marken på den dominikanska sidan grön och på den haitiska brun och förbränd – resultatet av tvåhundra års skillnad i jord- och skogsbrukstekniker, i sin tur ett resultat av kronisk, och tragisk, politisk kollaps i Haiti. Sådan är den makt som mänskliga abstraktioner, sådant som egentligen inte existerar, har över den fysiska verkligheten.

Vill man vara rättvis mot gränskritikerna medger de naturligtvis själva att gränser är verkliga i den mening att de har verkliga konsekvenser. Faktum är att detta kan sägas vara själva kärnpunkten i kritiken.

Men gränser kan också ses som ofrånkomliga och viktiga. Gränser, i en vidare mening, är nödvändiga för vår förmåga att tolka och förstå världen. Varje fenomen definieras av de gränser vi ritar upp runt det som skiljer det från andra fenomen.

Detta hade inte behövt betyda mycket för den konkreta politiska frågan om det berättigade i nationsgränser, om det inte vore för att kritiken mot gränser uppenbarligen går hand i hand med den postmoderna tidens motvilja mot att dra även mentala eller symboliska gränser. Se till exempel våra uppenbara svårigheter att sätta gränser mot normbrytande beteende, i skolan likaväl som i utanförskapsområden. Eller vår motvilja att sätta oss till doms och dra en gräns mellan fin- och skräpkultur.

Gränser måste i vart fall tills vidare betraktas som ett fall framåt för mänskligheten även ur rent mänsklig och pragmatisk synpunkt. Det är nämligen svårt, med historien för ögonen, att blunda för att alternativet till gränser inte är mindre mänsklig maktutövning, utan maktutövning i andra former.

Utan gränser får vi nog vänja oss vid tanken på att återvända till medeltidens situation med personbaserad politisk organisation snarare än territoriellt baserad dito. Med andra ord en värld som återigen styrs av markgrevar och hertigar, fast i moderna inkarnationer. Den moderna människan måste, som en Faust, vara försiktigt med vad hon önskar sig.