När han fem år senare lämnade Ungern hade han med sig fem böcker i väskan: Goethes Italienska resa, Sten­dhals Italienska berättelser, Homeros Odysséen, Marcus Aurelius Självbetraktelser samt en liten volym poesi av den ungerske författaren Árpád Tóth. Han hade inte bara förlorat nästan alla sina böcker utan också sin inkomst och stora delar av sin familj.

Nyligen gavs den tredje och sista delen av Márais dagböcker ut i fransk översättning, Journal. Les années d’exil 1968–1989 (Albin Michel). Ungefär samtidigt kom också del två ut i en billig pocket­upplaga (den första delen finns redan i pocket sedan några år). Det är en välgärning. Dessvärre finns dagböckerna varken i engelsk eller svensk översättning (med undantag för åren 1984–1989).

Läsningen och kärleken till böcker som genomstrålar hela detta storverk är i sig skäl nog att ta sig an dagböckerna: Márai var en uppmärksam läsare som ständigt återkom till den västerländska litteraturens klassiker.

Men dagböckerna är också mycket mer. Inte minst bildar de en lika intim som episk historieskildring av en stor del av 1900-talet: Márai genomlevde på nära håll andra världskriget, flera regimskiften i sitt hemland, och därefter ett liv i exil i Italien och USA. Han var i lika mån misstänkliggjord av ytterhögern som av extremvänstern. Själv definierade han sig som borgerlig och som europé, han var en individualist med kritisk blick.

En av hans hjältar var renässanshumanisten Erasmus, som av sina samtida anklagades för feghet när han vägrade välja sida mellan katolicismen och protestantismen. Men, skriver Márai, inget hade varit lättare för honom än att välja sida: hade han till exempel ställt sig på påvens hade han belönats med en kardinalshatt och lantegendomar. ”Men den ’fege’ Erasmus tillhörde aldrig något parti, just för att han var humanist och visste att ett parti alltid är ett svek mot helheten, att en fraktion alltid förblir en fraktion och det kränker själens frihet.”

Det är ord som kunde beskriva Márai själv.