En del av de missuppfattningar och den ineffektivitet som präglar politiken i rasfrågor är ett resultat av förvirring och tvetydigt språkbruk. Ta till exempel termerna diskriminering och fördom. Ibland syftar de på ogillandet av en viss grupp; vid andra tillfällen avser termerna ett omdöme, en åsikt eller en stereotyp. Om vi kunde hitta fungerande definitioner skulle vi kunna få en bättre förståelse för de socioekonomiska krafter som är verksamma.

Att diskriminera är helt enkelt att välja. Alla val kräver med nödvändighet och samtidigt icke-val: att välja kräver diskriminering.

Vi ägnar en stor del av vårt liv åt att diskriminera för och mot valda aktiviteter, föremål och människor. Många av oss diskriminerar dem som har ett brottsligt förflutet, som sällan badar eller som uttrycker sig vulgärt. De flesta av oss väljer att dejta och gifta oss med en partner som tillhör vår egen ras eller etniska grupp, och därmed diskriminera partner som förutom sin ras och etniska tillhörighet kanske skulle passa oss precis lika bra.

Det finns inga objektiva kriterier utifrån vilka en tredje part kan bedöma om vissa preferenser är ”bättre” än andra. Så är det till exempel omöjligt att säga om en förkärlek för bordeauxviner är överlägsen den för bourgogne, eller om det är bättre att välja en svensk hustru än en norsk. Det finns också preferenser på den politiska arenan, som man kan se av det faktum att få kortvuxna män har blivit valda till president i USA. Det kan finnas en moralisk konsensus som fördömer vissa preferenser, inklusive rasmässiga preferenser, men att det finns en konsensus förändrar inte det faktum att det inte finns någon allmänt överenskommen måttstock för att avgöra om vissa preferenser är mer rättfärdiga än andra.

fördomar betraktas vanligen som misstänksamhet, intolerans eller irrationellt hat mot andra raser. En mer användbar tolkning av fördomar kan man finna genom att utgå från det bakomliggande latinska ordet, praejudicium (”för-dom”), med innebörden att ”döma innan fakta är kända”. Fördomsfulla handlingar kan alltså definieras som beslutsfattande på grundval av ofullständig information.

Beslutsfattande på grundval av ofullständig information är oundvikligt i en värld av knapphet, osäkerhet och komplexitet. Låt oss ta ett enkelt men målande exempel på hur beslut fattas på grundval av ofullständig information (och kanske en felaktig tolkning av fakta). Anta att en fullvuxen tiger plötsligt dök upp i ett rum. Man kan lugnt förutsäga att de flesta personer skulle försöka lämna rummet i största hast. En sådan reaktion på tigerns närvaro lär inte vara grundad på ingående information om just denna tigers beteende. Snarare lär reaktionen grunda sig på vad man vet om tigrar som grupp. Människor tillskriver helt enkelt den enskilda tigern kända eller förmodade egenskaper hos gruppen, och lär inte söka ytterligare upplysningar innan de bestämmer sig för att fly fältet.

Vi försöker alla spara in på informationskostnaderna genom att låta dyrare former av information ersättas av mindre kostsamma former. Fysiska egenskaper är billiga. Att en person är kortväxt, amputerad, svart eller kvinna ger vad vissa människor anser vara tillräcklig information för att förutsäga närvaron av någon annan egenskap som det kostar mer att komma fram till. Om vi till exempel ombads att peka ut personer med doktorsexamen i fysik bara genom att känna till deras ras och kön, skulle de flesta av oss anse det mer sannolikt att vita män hade en sådan examen än kvinnor eller svarta män. En sådan gissning säger oss inget om ras- eller könspreferenser hos den som gör urvalet.

vissa metoder vid rekrytering och anställning sägs återspegla raspreferenser, men en alternativ förklaring kan hämtas från vår diskussion av fördomar. Företag måste ta reda på den arbetssökandes produktivitet. Eftersom det är dyrt att skaffa sig information om tänkbara kandidater har företaget ett incitament att spara. Om ett företag tror att det finns en korrelation mellan utbildningsresultat, ras och en arbetssökandes produktivitet och läraktighet, kan man minska sina rekryteringskostnader redan genom att skicka rekryterare till övervägande vita skolor istället för till övervägande svarta skolor. Detta är inte att hävda att lämpliga kandidater inte kan återfinnas på svarta skolor, utan det är en fråga om sannolikhet.

Att konstatera att en urvalsprocess delvis sker på grundval av ras och att anta att motivet för detta återfinns i arbetsgivarens rasmässiga preferenser är inte bara vilseledande utan kan leda till ofruktbar politik. Om det förutsätts att raspreferenser motiverar arbetsgivaren, kan vi till exempel få se krav på antidiskrimineringslagar. Men om arbetsgivaren uppfattas använda ras som en indikation på produktivitet, kan politiken bli att skoladministratörer och studenter vid övervägande svarta skolor ska anstränga sig för att ge arbetsgivarna tillförlitlig information om vilka studenter som faktiskt uppfyller företagens förväntningar på produktivitet.

Beteendet hos arbetsgivare som använder fysiska egenskaper som indikation på andra egenskaper skiljer sig inte från beteendet hos bilförsäkringsbolag som sätter en högre premie för manliga förare under tjugofem eller livförsäkringsbolag som ger kvinnor lägre premier. I båda fallen fungerar personens fysiska egenskaper som indikation på någon annan egenskap som är svårare att upptäcka. Bilförsäkringsbolag har erfarenhet av högre försäkringskrav från unga manliga förare och ger dem därför en högre premie. Livförsäkringsbolag ser försäkringstagarens kön som en indikation på längre förväntad livslängd. Det vore vilseledande att förklara bilförsäkringsföretagets särbehandling av unga män som ett ogillande av unga män eller hävda att livförsäkringsföretag tycker bättre om kvinnor än män.

politik som rör rasfrågor bör inte fokusera på raspreferenser. Långt mer fruktbar är en strävan att se till att inga beslut uppmuntrar raspreferenser. Medan människor kan ha raspreferenser och faktiskt också har det, kommer de inte att ge utlopp åt dessa preferenser till vilket pris som helst. Lagar som kontrollerar löner, som lagstiftning om minimilön och lika lön för lika arbete, eller lagar för maxpriser, som lagar för hyreskontroll, sänker kostnaderna för att odla sina raspreferenser. För arbetsgivare som måste betala minimilön vem de än anställer, kostar det mindre att välja mer önskvärda anställda, eftersom mindre önskvärda anställda inte kan sänka sitt löneanbud. På samma sätt får fastighetsägare som begränsas av hyresreglering en lägre kostnad för att diskriminera mindre önskvärda hyresgäster, som inte kan konkurrera med de mer önskvärda genom att erbjuda sig att betala högre hyra.

Lönelagstiftning är ett av de mest effektiva vapnen i rasisternas arsenal. Under Sydafrikas apartheidepok var vita fackföreningsmedlemmar landets starkaste anhängare av minimilöner för svarta. Gruvarbetarfacket hävdade att ”den verkliga poängen här är att vita har trängts undan av färgad arbetskraft. Det är inte för att en man är vit eller färgad, utan på grund av att den senare är billig […] men när detta [minimilöner] införs tror vi att de flesta svårigheter när det gäller frågor om hudfärg kommer att försvinna av sig själv.” George Beetge, ordförande i byggarbetarförbundet, resonerade så här: ”Det finns inte längre några reserverade jobb i byggbranschen, och under dessa omständigheter stöder jag jobbtaxan (lika lön för lika arbete) som det näst bästa sättet att skydda våra vita hantverkare.”

år 1909 utlyste lokomotiveldarnas fackförbund i USA en strejk med krav på fullständigt utestängande av svarta från järnvägarna. Skiljedomstolen avvisade utestängningen, men befallde att svarta eldare och stalldrängar skulle få samma lön som vita män som utförde samma arbete. Vita fackföreningsmän var förtjusta och sade: ”Om företagen följer denna praxis, och incitamentet för att anställa negrer på så sätt avlägsnas, kommer strejken inte att ha varit förgäves.”

Vare sig de motiveras av illvilja eller välvilja, skapar lagar som undergräver marknadskrafterna mycket stora nackdelar för missgynnade minoriteter. Omvänt kommer de flesta arbetsgivare att finna att större vinster är ett mer lockande alternativ än att odla personliga preferenser eller vara lojal mot den egna rasen. Detsamma kan sägas om konsumenterna i deras jakt på lägre priser.

Översättning: Jim Jakobsson