Marknaden var grunden i Ronald Reagans omvärldsuppfattning. Han började intressera sig för fri företagsamhet på 1950-talet då han var talesman för General Electric (GE) och reste runt och besökte GE:s fabriker i USA för att lära känna de komplicerade tillverkningsmetoderna och distributionssystemen på det som på den tiden var ett av USA:s legendariska företag. Eftersom han var flygrädd färdades han med tåg. Under de långa tågresorna hade han tid att läsa många böcker och artiklar om fri företagsamhet och utrikespolitik. Under varje besök hade Reagan till uppgift att informera de anställda. Han brukade då tala sig varm för fördelarna med fri företagsamhet, dess centrala plats i det amerikanska samhället och hur mycket bättre det var än de kommunistiska systemens centraliserade planekonomi.

Efter att ha gett sig in i politiken utvecklade Reagan dessa tankar i en rad rikstäckande radioutsändningar han skrev och spelade in under 1970-talet. Idag är ”världen uppdelad mellan dem som tror på den fria marknaden och dem som tror på att ekonomin ska styras av staten”, menade han. Han tog som exempel USA:s välfungerande och väl utbyggda telefonnät, som tillkommit tack vare konkurrens och ”marknadens magi”, till skillnad från de illa utbyggda och dåligt fungerande telenäten som kännetecknade ekonomier med statligt ägda företag.

I Reagans ögon var marknaden mycket mer än att sätt att fördela resurser på ett effektivt sätt och skapa välstånd. Det handlade delvis om det, men han ansåg även att marknadsekonomin utgick från ett djupare mänskligt behov och det fria samhället. För Reagan byggde marknaden på och använde sig av mänsklig kreativitet, innovation och strävan, vilket var grundläggande förutsättningar för att ge människor värde och välstånd.

Reagan var övertygad om att friheten att arbeta, köpa, sälja och äga egendom var förenligt med mötesfrihet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet. De förstärkte varandra och utgjorde basen för ett fritt samhälle grundat på ekonomisk frihet, politisk frihet och religionsfrihet. Kommunismen avvisade naturligtvis alla tre. All ekonomisk verksamhet kontrollerades av staten. Istället för politisk frihet samlade man utan undantag makten inom Partiet, och alltid i form av diktatur. Istället för religionsfrihet krävde man ateism och förtryckte alla former av fristående religiös tro eller utövande.

Därför uppfattade Reagan kalla kriget i grunden som ett åsiktskrig mellan den fria världen och sovjetisk kommunism. Han insåg att konflikten även var en bipolär geopolitisk tävling mellan rivaliserande stormakter, men tyckte att den uppfattningen var för snäv och att den saknade konfliktens grundläggande ideologiska aspekt. Hans ekonomiska politik under presidentperioden, framförallt hans stöd för öppna marknader och fritt företagande utomlands, var därmed central för hans säkerhetsstrategi under kalla kriget. Genom att föra ett åsiktskrig försökte han inte bara avfärda kommunism som en dålig idé, han framhöll den fria världen som ett bra alternativ – det vill säga en god idé.

Reagan utgick från ideologin. Mot bakgrund av Marx idéer om hur motsättningarna mellan marknadskapitalismens politiska och ekonomiska system skulle komma att öka och sluta i revolution, menade Reagan att sådana politiska och ekonomiska spänningar i själva verket drabbade det sovjetiska systemet. Sedan angrep han den sovjetiska kommunismens ekonomiska verklighet och betonade det enorma misslyckandet med en planekonomi som förvanskade incitament, förslappade humankapitalet, stöttade en parasiterande militär ekonomiskt på bekostnad av den allmänna tillväxten och som inte ens kunde fördela tillräckligt med resurser för att föda den egna befolkningen. Detta ledde i sin tur till politisk marknadskollaps: i det sovjetiska politiska systemet ställdes ledarna sällan till svars, och därmed röstade många människor som levde i östblocket bokstavligen med fötterna, och riskerade sitt liv genom att fly till väst.

Reagan fortsatte under hela sin presidentperiod att anklaga kommunismen för dess marknadsmässiga och moraliska skövling. Hans dom kulminerade i det tal han höll 1987 framför Berlinmuren vid Brandenburger Tor. I talet uttalade han det mest minnesvärda budskapet under kalla kriget: ”Herr Gorbatjov, riv denna mur!”

Reagan uppfattade muren inte bara som ett avskyvärt, fysiskt bevis på sovjetisk kolonisation och i överförd mening vittne till kommunismens ekonomiska förfall. Den mur som Kremlin hade tvingat på staden 1961 hade i över ett kvarts sekel uppnått sitt perversa syfte genom att hindra det fria utbytet av varor, kapital, människor och tankar inom Berlin och ett delat Tyskland.

När Reagan krävde att Sovjetledaren Michail Gorbatjov skulle riva muren uttryckte han essensen i det som stod på spel under kalla kriget. Sovjetunionen var ett imperium som härskade genom förtryck och uppdelning av sina lydstater, framförallt ett delat Tyskland. Den sovjetiska kommunismen försvagade ­människosjälen genom att upprätta hinder som hämmade, eller till och med straffade, all meningsfull mänsklig samverkan i form av till exempel handel, kreativitet, familj och religionsutövning.

Trots att många av hans föregångare hade förordat öppen handel blev Reagan den förste presidenten någonsin som använde begreppet frihandel. Han var övertygad om nyttan av frihandel av historiska och strategiska skäl. Han talade ofta om att protektionismen under 1930-talet hade bidragit till depressionen och andra världskriget, samtidigt som han ansåg att den ekonomiska nyordning med öppen handel USA hade lett under efterkrigstiden bidragit till välstånd och sammanhållning i den fria världen. Från 1950-talet och framåt uppfattade han tullar som en skatt på konsumtion och en förvrängning av den fria marknaden, medan frihandel ledde till innovation, global ekonomisk tillväxt och välstånd i Amerika.

Men Reagans frihandelsidéer utsattes obönhörligen för protektionistiska motvindar. När han tillträdde som president kämpade USA med lågkonjunktur, tio år av minskande arbetstillfällen inom tillverkningsindustrin och ny konkurrens från de ”asiatiska tigrarna”: Taiwan, Sydkorea, och framförallt Japan, som alla tillsammans exporterade till USA samtidigt som de satte upp stränga importhinder. Sammantaget ledde detta till ett starkt handelsmotstånd över partigränserna.

Men Reagan såg till att inte tillgodose kraven på protektionism och fortsatte engagera sig i arbetet för öppna marknader. I kongressen och inför det amerikanska folket talade han sig ofta varm om fördelarna med frihandel. I en radiosändning från Asien läxade han upp lyssnarna:

”Låt oss ta japansk och koreansk effektivitet för vad det är. Om deras produkter är bättre och billigare får amerikaner kvalitet och värde. Det är just det som är marknadens magi. Det bästa vi kan göra är att vara proaktiva och skapa nya jobb genom handel, fasta jobb knutna till produkterna och morgondagens teknik.”

Det fanns tillfällen då sådana politiska realiteter tvingade Reagan att införa temporära straffåtgärder. Men han uppfattade alltid dessa som kortsiktiga taktiska justeringar av sin bredare strategiska vision om frihandel och öppna marknader. Reaganadministrationens ekonomiska rådgivare William Niskanen mindes senare att Vita husets strategi under Reagan vid sådana tillfällen handlade om att bygga en ”en och en halv meter hög handelsmur i syfte att hind­ra en tre meter hög mur som [skulle ha] införts av kongressen”.

Tidigt under sin presidentperiod införde Reagan till exempel importtullar på japanska motorcyklar för att skydda den ikoniska amerikanska motorcykeltillverkaren Harley-Davidson. Några år senare hade Harley-Davidson avsevärt förbättrat kvaliteten och effektiviteten, och behövde inte längre några skyddsåtgärder, och Reagan tog bort restriktionerna. Han besökte Harley-­Davidsons fabrik i York, Pennsylvania, 1987 för att berömma arbetarna och upprepa sitt engagemang för öppen handel. I sitt tal till arbetarna tog Reagan upp ett historiskt exempel:

” Ni har kanske hört att jag är lite upprörd på grund av en viss handelslagstiftning som just nu ligger hos kongressen. På teve härom­kvällen sa man att det var århundradets svåraste motion. Jag minns när vi senast hade en så kallad svår motion. Den fick ­namnet Smoot-Hawley; man påstod att den skulle skydda amerikanska arbetstillfällen. Istället, efter att andra nationer hade gått till motangrepp, bidrog den till – eller den bidrog i alla fall till att ge oss, den förvärrade i alla fall – den stora depressionen 1930. Jag är förmodligen den ende här som är gammal nog att minnas det. Jag var arbetssökande på den tiden. Tjugofem procent var arbetslösa, och jag med […] Det var meningen att våra handelslagar skulle främja tillväxt och handel, inte stänga ner dem. Det är själva kärnan i vår rättvisa handelspolitik: öppna upp utländska marknader, inte stänga våra egna.”

Reagan och hans team använde sig också av Vita husets kanaler för att predika ytterligare handelsfördelar som en del av en mer omfattande strategi med målet att utvidga gränserna för den fria världen och visa dess fördelar över det kommunistiska blocket. I ett tal på Princetonuniversitetet menade utrikesminister George Schultz till exempel att: ”Handel gynnar inte bara flödet av varor och tjänster, utan även idéer […] En stark, växande global ekonomi kommer att bidra till uppfyllandet av Amerikas mest grundläggande mål: en värld som kännetecknas av samverkan, fred, stabilitet och framsteg, en värld där mänskliga rättigheter respekteras och friheten blomstrar.”

Reagan tog sitt marknadsbudskap till Moskva i maj 1988. Han hade bjudits in av Michail Gorbatjov till det som skulle bli deras fjärde toppmöte; det var Reagans första chans att sätta sin fot i Sovjetunionen. Dagordningen var innehållsrik, bland annat med en segerförklaring i slaget om ideologier, en hyllning av Gorba­tjovs mod och reformer, ett informellt fredsfördrag som skulle avsluta kalla kriget och en varm återförening mellan två motståndare som nu blivit vänner.

En kombination av faktorer sammanföll vid detta tillfälle. Geopolitiska strukturer, en teknik- och kommunikationsrevolution, ekonomisk globalisering, energikriser, återuppväckta religiösa och nationalistiska rörelser samt det förstockade sovjetiska systemet hade urholkat det sovjetiska imperiet under tio års tid. På bara tre år hade Gorbatjov genomfört en nära nog otänkbar rad ekonomiska, politiska och militära reformer från Kreml. Från Washington hade Reagan under sju års tid lett en sofistikerad strategi, en kombination av styrka och diplomati med avsikt att samtidigt sätta press på det sovjetiska systemet och öppna upp för förhandlingar.

Detta hade redan lett till att USA och Sovjetunionen hade ratificerat INF-avtalet (Intermediate Nuclear Forces Treaty) genom vilket en hel klass kärnvapen avskaffades. Det ledde till Sovjets beslut att dra tillbaka trupper från Afghanistan, till att Kreml släppte ett stort antal politiska och religiösa fångar – samt till en ny nivå av öppenhet bakom järnridån.

Reagan försökte nu uttrycka sig som en vän av det ryska folket. Han föreslog en bättre väg framåt för deras land i takt med att det började ta avstånd från kommunismen. Han valde att besöka landets främsta universitet. I ett tal till studenter och lärare på Moskvas statliga universitet som sändes över hela Sovjetunionen berömde Reagan det fria samhället och den fria marknaden. Han beskrev senare i sina memoarer hur han på bara några minuter försökte sammanfatta den ideologi han varit anhängare av under nästan hela sitt liv.

Från sin plats framför en skräckinjagande byst av Vladimir Lenin började Reagan med att be publiken att föreställa sig ”det lilla chippet, inte större än ett fingeravtryck. Ett av dessa chip kan lagra mer data än ett helt rum med gamla datorer.” (Datachip var små även 1988; nu är många så oändligt små att de inte ens går att se med blotta ögat.) Det var så Reagan talade sig varm för teknik- och informationsrevolutionen:

”Föreställ er det där lilla datachippet. Värdet ligger inte i sanden det har tillverkats av, utan i den mikroskopiska arkitekturen som byggts av skarpa mänskliga hjärnor.”

Han förklarade att chippen inte bara var resultatet av vetenskaplig forskning, utan av den fria marknad som belönade innovation, risktagande, entreprenörskap och utforskande.

Reagans tal var hoppfullt, men inte utopiskt. ”Framsteg är inte förutbestämt”, varnade han. ”Nyckeln är frihet – åsiktsfrihet, yttrandefrihet, kommunikationsfrihet […] Frihet är rätten att ifrågasätta och ändra inarbetade arbetssätt. Det är marknadens pågående revolution.”

Reagan hoppades att denna marknadsrevolution skulle göra livet bättre för ryssarna. Han hoppades dessutom att marknaden och det fria samhället skulle riva de murar som delade USA och Sovjetunionen – riva själva kommunismen och bidra till ett fredligt slut på kalla kriget.