I Lars Gyllenstens bok Kains memoarer från 1963 utvecklar berättaren hur människor betraktar den omgivande öknen som något negativt eller ont:

För den ene är öknen god, därför att han får sin bärgning genom att känna dess vägar och vanor och genom att leda karavaner och handelståg därigenom. För den andre är den ond, därför att den gör intrång på hans fält och trädgårdar och betesmarker. […] Emellertid är öknen, om den får vara för sig själv, varken elak eller välvillig utan liknöjd. […] Öknen är genomvävd av folks fantasier, farhågor och förväntningar, och det är detta som gör att man överhuvudtaget lägger märke till den. På samma sätt är det med allting, som människorna kommer ...