Alltsedan Victor Farías på 1980-talet publicerade sin bok i ämnet har debatten om Martin Heidegger (1889–1976) och nazismen tagit fart och producerat våg på våg av meningsutbyten, ofta i ett högt tonläge. Senast har nytt bränsle till elden tillhandahållits genom utgåvan av Heideggers Schwarze Hefte. Senaste delen av hans Überlegungen (XII–XV), täckande tiden 1939–1941, har utkommit som band 96 i förlaget Vittorio Klostermanns till synes outsinliga Gesamtausgabe av mästarens verk.

Kommentarerna till dessa svarta häften har i likhet med Farías, Emmanuel Fayes och andras böcker till stor del präglats av en sorts intellektuell kortslutning, en oförmåga eller ovilja att alls begripa det man skriver om. Hur denna kortslutning i sin tur bör förklaras är en annan fråga. Till någon del handlar det säkert om den filosofipolitiska agenda som författarna haft och som i flera fall gått ut på att angripa den franska poststrukturalismen genom att attackera dess tyske mästare, Heidegger.

Föreställningen att man bland Heideggers papper, hemliga dagböcker eller andra anteckningar skulle hitta något som ”avslöjar” honom genom att vittna om hans nazism, antisemitism etcetera är nämligen befängd. För den som levde under Tredje riket var nazism inte något som behövde döljas. Det var tvärtom en fördel att vara nazist och helst en så ursinnig antisemit som möjligt. Det var inte sin anslutning till Hitler eller nazismen Heidegger behövde dölja i hemliga anteckningar, det var tvärtom sin kritik mot dessa företeelser. Oförmågan att inse detta enkla faktum har lett till helt anakronistiska läsningar.

Om Heidegger hade skrivit idag skulle han ha dolt det han då visade fram och visat fram det han då dolde. Det han skrev i sina svarta häften är förvisso inte något som han skulle velat ha offentliggjort så länge Hitlers regim varade. Det han faktiskt offentliggjorde, framför allt det berömda rektorstalet från maj 1933 Die Selbstbehauptung der deutschen Universität (”Det tyska universitetets självhävdelse”), är å andra sidan ett djupt belastande dokument. Inte bara därför att det visar Heideggers entusiastiska uppslutning bakom regimen. Utan också därför att det visar hur totalt han vid det tillfället identifierade sin filosofi med Hitler och hans nya rike. Sina åsiktsbrott begick Heidegger offentligt, inte i nattens dunkel utan under ljusan dag. Samt vid en tidpunkt när de inte betraktades som brott utan som meriter. Bara om man begriper detta kan man få rätsida på problemet ”Heidegger och nazismen”.

Men om vi i stället placerar in de svarta häftena i deras historiska, deras kronologiska sammanhang, vad ser vi då? Vi ser något som har stort intresse även om det inte alls innehåller några ”avslöjanden”. Vi ser ett stycke av Heideggers intellektuella biografi. Vi ser en bit av ”den konservativa revolutionens” öde under Tredje riket. Vi ser något av ”medresenärens dilemma”. Vi får en glimt av ”den andra Guden som svek”.

The God That Failed är naturligtvis titeln på den bok som Arthur Koestler och andra besvikna kommunister gav ut 1950, där de berättade om sin desillusion. Den inspirerade titeln till en annan intressant om än mindre berömd bok – Jerry Z Mullers The Other God That Failed. Hans Freyer and the deradicalization of German Conservatism (1987). Den boken handlade om sociologen Hans Freyer och hans öden. Freyer tillhörde samma generation som Heidegger. I likhet med Heidegger kan han betraktas som en representant för ”den konservativa revolutionen”, sådan den florerade under Weimarrepublikens dagar. Med den medvetet paradoxala beteckningen avses ett antal intellektuella med nationell inriktning som inte var konservativa i den meningen att de önskade återvända till Vilhem II:s kejsarrike utan som tvärtom önskade en ny, radikalare revolution, som skulle genomföra en djupare folkgemenskap och en brytning med den liberala kapitalismen. För denna utopi använde somliga av dem beteckningen ”tredje riket” (hämtat från 1100-talsmunken Joakim di Fiore), en beteckning som fastnade.

Somliga av dessa konservativa revolutionärer anslöt sig för en tid till den nationalsocialistiska rörelsen eller ställde förhoppningar på den. Många var vad som i det kommunistiska sammanhanget brukar kallas ”medresenärer” (fellow travellers), det vill säga de var beredda att följa med en bit på vägen, men inte ända fram. De anslöt sig inte till partiet, de slukade inte den nazistiska ideologin med hull och hår. Men de välkomnade Hitlers revolution som en brytning med det gamla och som en öppning mot en ny framtid för Tyskland. När de sedan såg hur Hitlerstaten utvecklades blev de som Freyer desillusionerade. Ofta var desillusionen ömsesidig. De riktiga nazisterna tenderade att se medresenärerna som opportunister, som tvehågsna och opålitliga. Till en början hade de välkomnats, men deras nyttighet minskade allt eftersom Hitlerregimen konsoliderades. För dem var Hitler en Gud som svek. De ville visserligen revolution, men inte riktigt denna revolution. De befann sig i ett läge som påminde om det som många ryska intellektuella råkat in i när de anslutit sig till Lenin efter oktoberrevolutionen för att sedan med förfäran se den väg som den bolsjevikiska regimen slog in på. Det de nu såg var inte deras revolution.

En medresenär som klev upp på tåget 1933 men som senare blev avkastad var rättsfilosofen Carl Schmitt. I sin bok Der Fall Carl Schmitt (1995) har Andreas Koenen berättat om Schmitts resa som var typisk för många av ”de konservativa revolutionärerna”. Schmitt anslöt sig ostentativt till Tredje riket 1933. Han var på god väg att bli ”Hitlers kronjurist”. Men hans förflutna hann ifatt honom. En SS-tidskrift kunde avslöja att Schmitt i ett brev till president Hindenburg 1932 hade yrkat på att nazistpartiet borde förbjudas. Därmed hade Schmitts karriär i Tredje riket stäckts.

Det är i detta sammanhang vi bör se Heideggers förhållande till nazismen. När han våren 1933 strax efter Hitlers maktövertagande plötsligt anslöt sig till nazismen blev de flesta förvånade. Många blev dessutom djupt chockerade, inte minst Heideggers många judiska lärjungar (Karl Löwith, Hannah Arendt och andra).

Själv uppvisade Heidegger dock ingen tvekan. I de tal han höll som rektor bekände han sig utan reservationer till Führern och den nya regimen. Han yppade inget tvivel om att detta verkligen var revolutionen, ”uppbrottets härlighet”. Inte heller om att det tyska folket nu återvänt till gemenskap med Varat, till den begynnelse där den grekiska filosofin en gång stått. Frågan om Varat, om vad som är, om den så att säga sanna verkligheten, är central i Heideggers filosofi.

Heideggers åhörare hade varit förbryllade. Man sjöng Horst Wessel-sången, man höjde händerna till Hitlerhälsning. Så långt var innebörden glasklar. Men var betydde själva talet? Manade den nye rektorn studenterna att gå med i SA? Eller att läsa Platon? Somliga talade om Heideggers ”privatnazism”. Tydligen ville han leda ledaren. Tydligen hoppades han på en ny universitets- och kulturpolitik som skulle stå i den Heideggerska filosofins tecken. Heideggers nära fiende Egon Krieck fnös av förargelse och han var säkert inte den ende. Vem inbillade sig Heidegger att han var?

Säkert är att den nye rektorn i Freiburg snart plockades ner på jorden. Varken Führern eller utbildningsministern lät sig ledas, inte av en svamlare i denna stil. Heidegger avsade sig rektorskapet, besviken. Ur regimens synpunkt visade sig Krieck vara en hållbarare satsning, lättare att forma, mer resonabel, inte lika förtjust i obegripliga fraser. Berättelsen hade kunnat sluta där. Den hade då handlat om en av många universitetsrektorer, en av många fellow travellers, som ryckts med av Hitlerrevolutionens första våryra och trott sig där igenkänna sin egen agenda, för att sedan upptäcka att Hitlers agenda var en annan och att han inte precis stod i desperat behov av just dem. Vad som skilde ut Heidegger var att han råkade vara en av århundradets största filosofer, i vart fall en av de mest namnkunniga, och att samtid och eftervärld i stigande utsträckning kom att visa honom ett intensivt intresse.

Heidegger drog sig tillbaka till en modest och provinsiell professorstillvaro. Han höll sina föreläsningar. Den lyhörde kunde där spåra en viss kritik mot regimen eller i vart fall mot vissa företeelser och inslag i den tyska samtiden, sådant som utan tvivel kunde spåras i många andra tyska professorers föreläsningar. Samtidigt var Heidegger försiktig med vad han publicerade. Han hörde inte längre till de fanatiskt regimtrogna. Men inte heller till de oppositionella. Han var en professor bland många. Men inom honom kokade det. Hans besvikelse blev allt djupare. När kriget bröt ut minskade den inte. Den som läser hans svarta häften kan följa hans fortgående desillusion.

Inte ens när de tyska vapnen firade sina största triumfer under kriget är Heidegger riktigt glad. Från början hade han trott att den nazistiska revolutionen skulle medföra en ny relation mellan människa och teknik, en brytning med teknikens herravälde. Men Tysklands snabba seger över Frankrike sommaren 1940 tycktes vittna om någonting annat. Inte om att tyskarna brutit med den tekniska tidsålder, som ursprungligen kommit till dem från väster, inte minst från Frankrike och den franska upplysningsfilosofin. Utan att de nu behärskade tekniken bättre än fransmännen, var dessa överlägsna ifråga om teknisk maktutövning. Det handlade om teknikens fulländning, inte om någon befrielse från dess övermakt.

Det är naturligtvis inte så att Heidegger inte önskar Tysklands seger i kriget. Men detta för det tyska folkets skull och det frö till storhet som detta folk fortfarande bar inom sig, inte för regimens. Hitlerregimens kompetens föraktar han numera. När kriget går vidare blir det allt tydligare att Hitler, stick i stäv med sina ursprungliga intentioner, lyckats inveckla Tyskland i ett flerfrontskrig. Ryssland kommer med på samma sida som Storbritannien. Så gör också USA. Heidegger har upplevt alltsammans en gång tidigare, under Kaiser Wilhelm.

Heideggers kommentarer i anteckningsböckerna är abstrakta och dunkla i allra högsta grad. De politiska realiteterna skymtar som genom en dimma av plågad, bitter, kompakt vältalighet, oöversättlig till varje språk utom heideggerianska. Det gränslösa föraktet mot den tyska omgivningen dominerar. När ett tal av Führern en gång citeras är det med bitande hån, själva citatet anses tillräckligt för att visa den andliga nivån hos en man vars ”underbara händer” Heidegger en gång tilltrodde förmågan att omskapa Tyskland och världen.

Ett nyckelord är ”amerikanism”. När USA kommer med i kriget hotar ”amerikanismen” att ta över världen. Det betyder teknikens dominans. Det betyder ett positivistiskt sätt att tänka. Det betyder ett pragmatisk-manipulativt förhållningssätt till världen och människorna. Det betyder de tänkesätt som präglat hela det moderna Västerlandet. Det sorgliga är bara att denna ”amerikanism” inte är begränsad till USA. Den finns även hos den andra fiendemakten, England. Den finns i stegrad form hos det bolsjevikiska Ryssland. Och den finns inte minst i Tyskland. Oberoende av vem som vinner kriget kommer denna ”amerikanism” att vara obesegrad. Den reducerar tingen till ”föremål”. Den reducerar människorna till ”föremål”. Den ställer in hela världen under maktens, handhavandets, reglerandets horisont. Den glömmer Varat.

Heidegger talar i samma andedrag om Planetarismus, globalisering. Man befinner sig i ett ”planetariskt” krig. Det betyder att det överallt lika härskar. USA, Storbritannien, Ryssland, Japan, Tyskland, det är allt samma sak. Det finns inte längre något hem, någon plats. Varje makt försöker utvidga sitt herravälde och kommer i konflikt med andra makter som vill detsamma. Detta är grunden för ”maktväsendets historiskt fastställbara totalitet och villkorslöshet”.

Ibland kommer Heidegger in på en annan konservativ revolutionär. Det är Ernst Jünger, som han sedan tidigare har respekt för. Men nu under kriget får Jünger symbolisera allt som är fel med det nazistiska Tyskland och med kriget. Jünger hade redan före kriget talat om ”den totala mobiliseringen” som ett samhällsideal. Detta är vad som nu sker. En sådan total mobilisering kan förknippas med Nietzsches ”vilja till makt”, en idé som Jünger övertagit och gjort till sin.

Maktviljan är det som utmärker samtiden också enligt Heidegger. Men han bejakar den inte. Han ryggar tillbaka från Jüngers ”heroiska realism”. Han ser i viljan till makt en vilja till makten för dess egen skull, en makt för makten själv, i grunden en nihilism. Nietzsche ville skapa nya värden i stället för den Gud som var död, men förmådde det inte. Inte Jünger heller. Också Jünger var en företrädare för den konservativa revolution som under ett ögonblick attraherats av nazismen, men strax lämnat den, detta redan före maktövertagandet. Men Jünger fortsatte att finnas i närheten. Hans typ av aktivism kunde transponeras till motstånd. En del av Jüngers vänner deltog i attentatet mot Hitler den 20 juli 1944.

Men hos Heidegger finns numera ingen aktivism av något slag. Bara ett öde land, där inget gräs gror. Det är sant att han kämpar mot sitt förakt. Men detta förakt är ändå alltomfattande.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

”Världsjudendomen”, exempelvis, är föremål för bitska kommentarer. Inte så att Heidegger tror på ”rasen”. Det ordet sätter han inom citattecken. Nazisternas biologistiska rasteorier är inte hans. Men en form av antisemitism finns där inte desto mindre. Det betyder att judendomen för honom står för en livsåskådning, en livshållning, som är på väg att ta över världen, en ”Planetarismus”.

En intressant passage handlar om Heideggers judiske lärare, mentor och välgörare, Edmund Husserl. Husserl var nu död. Dedikationen till honom avlägsnade Heidegger ur senare upplagor av huvudarbetet Vara och tid. Husserls steg mot ett fenomenologiskt betraktelsesätt under bortseende från psykologiska och filosofihistoriska metoder var visserligen av bestående värde, menade Heidegger i en anteckning. Men något verkligt uppbrott från den dåliga filosofihistoriska traditionen hade Husserl ändå inte förmått åstadkomma. Han hade återfallit till kantianism och hegelianism. Heideggers eget angrepp mot Husserl hade inte gällt honom ensam. Det hade gällt hela försummelsen av frågan om Varat, det hade gällt hela den västerländska metafysiken, hela det manipulatorisk-tekniska förhållningssättet till tillvaron, hela ambitionen att med hjälp av ett tekniskt förnuft kunna behärska denna tillvaro. Allt detta förknippas med ”liberalismen” men också med judarna. Judentum och modernitet är sidor av samma sak, så kunde man kanske sammanfatta Heideggers mening, som i så fall hade djupa rötter i en tysk kulturantisemitism där det judiska associerades med upplysning, rationalism, intellektualism, västerländsk metafysik, bolsjevism och amerikanism.

Heideggers veklagan över samtiden i de svarta häftena gör det tydligare varför han kunnat bli en sådan inspiratör för vänsterförfattare som Giorgio Agamben, Alain Badiou, Michael Hardt, Antonio Negri eller Slavoj Z?iz?ek. Också för dem är fienden ”planetarismen” och ”amerikanismen”, det västerländska förnuftet, den västerländska tekniken och vetenskapen.

Heidegger är motståndare till kriget. Men inte på grund av att det kostar människoliv, detta ter sig i hans version nästan som ett försonande drag, en möjlighet till tapperhet och martyrskap. Nej, han är emot kriget därför att det medför en total mobilisering och därmed det tekno-instrumentella förnuftets herravälde. Han avskyr de flesta företeelser i det samtida Tysklands kultur. Men det är inte judeförföljelser och judedeportationer som upprör honom – om detta säger han ingenting. Inte heller diktaturen eller åsiktsofriheten. Det som däremot får honom att våndas är radioapparaterna. Det faktum att alla nu skaffar sig ett Rundfunksgerät, varje hus, varje våning, varje familjemedlem, till och med tjänstefolk och barn är nu utrustade med en sådan apparat: ”Radioapparaten är sinnebilden för samhörigheten mellan planetarism och idiotism.” Och därmed för hela tidsåldern med dess hemfallenhet åt det tekniska förnuftets herravälde.

För att förstå Heideggers anteckningar i de svarta häftena måste man förstå att hans kommentarer till skeendet där inte är moraliska eller politiska. Inte heller i vanlig mening historiska, utan ”varahistoriska”. Allting bedöms utifrån hur det står till frågan om ”Varat”. Det är en Varaförgäten värld som Heidegger skriver om. Führern och hans rörelse, som en gång troddes innebära ett uppbrott från denna värld, anses numera ingå i den. Guden svek och för den ensamme tänkaren finns numera egentligen inga hoppfulla tecken, mer än möjligen att något skall kunna växa ur förödelsen.

Efter kriget behöll Heidegger det perspektiv han anlade i de svarta häftena. Ibland kunde han finna en sorts gemenskap med andra besvikna före detta medresenärer med nazismen, som nu var utsatta för besvärligheter, exempelvis från de allierade ockupationsmyndigheterna. Ett tidskriftsprojekt ventilerades bland annat tillsammans med Jünger där även Schmitt skulle ha medverkat. Därav blev ingenting. Men en sorts vänskap uppstod mellan Heidegger och Jünger, som avspeglades i en intressant växling av brev och festskriftsbidrag. Åsiktsmässigt var det inte så mycket som förenade dem. Men de hade svikits av samma Gud.

En annan sak förenade Heidegger med de mest prominenta av dem som ingått i den konservativa revolutionen, som först anslutit sig till men sedan förlorat tilltron till Hitlerrörelsen. Det var att de företrädde en form av autenticitetspolitik. Vad de hatade i globaliseringens, teknikens och ”amerikanismens” moderna värld var inte att människor där skulle ha varit utsatta för fattigdom eller förtryck, snarare tvärtom. Det de hatade var denna världs banalitet, endimensionalitet, brist på egentlighet och äkthet. De var alla lärjungar till Nietzsche i en eller annan mening. Den lockelse de numera utövar på teoretiker på vänsterkanten ligger framför allt här. Här finns också möjligheten att en rörelse, en ledare, ett parti skall kunna dyka upp som tycks bära en sådan autenticitetspolitik, men som med viss nödvändighet förr eller senare måste svika.