Tiggaren på Berkeley Square siktar högt. När jag går förbi hojtar han: ”Kan du ge mig 65 000 pund?” Jag tänker på den hemska växelkursen och skakar på huvudet, men är det någonstans han skulle kunna få napp är det i dessa vatten. Centrala London är Europas mest välbärgade region, och Mayfair är en av Londons allra rikaste stadsdelar. Vore det inte för en och annan Maserati och Jaguar skulle trafiken ge intryck av årsmöte med Bentleyklubben.

PG Wodehouse lät Wooster och Jeeves kampera i dessa kvarter, men idag är det långt ifrån säkert att Berties ärvda miljoner hade räckt ens till en ungkarlslya. Det är ingen lätt sak att tävla med förmögenheter som har sitt ursprung i Gulfens och Rysslands oljefält. I sin fascinerande bok Nothing Is True and Everything Is Possible (2014) berättar filmaren Peter Pomorantsev hur han fick nog av Putins Moskva, flyttade hem till London och där fick uppdraget att producera dokusåpan Meet the Russians om de nyrikas utsvävningar i Mayfair.

Åtskilliga av hans studieobjekt skulle kunna ge bort 65 000 pund med en axelryckning. Ändå är det föga troligt att tiggaren någonsin tar hem sin storvinst. Därför att det är på tok för mycket pengar? Jo, kanske det också. Men framförallt därför att hans propåer aldrig når fram till dem som sitter bakom tonade rutor i välisolerade vrålåk. Oligarkerna är inte i London för att promenera.

Jag har rest till London i jakt på idéer och inspiration under mer än 25 års tid, och jag har aldrig blivit besviken. Det må vara stiltje i politiken eller motigt i ekonomin – eller både och – men det finns en sådan rikedom av nyheter och minnen, personer och institutioner, att man alltid lyckas förse sig med food for thought.

Vad var på tapeten våren 2015? Självfallet handlade mycket i samtalen om parlamentsvalet den 7 maj, men jag fäste mig också vid hur frågor om identitet, tillhörighet och plats i världen alltmer ivrigt pockar på uppmärksamhet. I vissa fall har de direkt med det politiska beslutsfattandet att göra: Storbritanniens framtid i EU, Skottlands framtid i Det förenade kungariket, finansminister George Osbornes ambitiösa projekt att förvandla Manchester till centrum i ett ”Northern Powerhouse”. Men det handlar också om hur London tycks vara på väg att glida ifrån den union där man är huvudstad och utveckla en allt tydligare egen identitet. Inkomsterna är nästan dubbelt så höga som i övriga landet och inflödet är enormt av kapital, begåvningar och driftighet från utlandet. Ingetdera är någon nyhet, men det känns som att utvecklingen har börjat närma sig den berömda marxistiska punkt där kvantiteten går över i kvalitet.

Författaren Kazuo Ishiguro ger sin bild av läget i en intervju i Guardian (15/3): ”Jag älskar att bo i London, men om jag var tvungen att skriva en ’Londonroman’ skulle jag beskriva staden som en vampyr som suger blodet ur det övriga landet. Jag är förbluffad över att människor i Storbritannien så snällt accepterar den här bristen på regional balans.” Många britter delar denna åsikt även om de inte uttrycker den lika elegant, fast resonemanget brister på en avgörande punkt: Vad som sker är inte att Londonområdet suger ut övriga landet utan att regionen, i en kombination av tur och skicklighet, har gjort sig beroende av växande istället för krympande näringar och att man utövar en enastående dragningskraft på allsköns internationella tillgångar. Mycket drar till sig mer. Det är på flera sätt en blandad välsignelse – finanskraschen påminner om hur flyktiga dessa nya näringar kan vara, och envar som försöker köpa bostad i London blir snabbt varse priset för att befinna sig i köttgrytornas närhet – men på dynamiken och välståndet är inte att ta miste.

Finansminister George Osborne talade i Manchester ifjol sommar och vad han sade var en förtida replik till Ishiguro: ”Jag växte upp med klichén att om det inte händer i London så händer det inte alls. Och min tid i parlamentet har formats av en annan kliché: att spelet är fixat på ett sätt som är orättvist för dem i norr; att vår huvudstad söderut har sugit iväg det ekonomiska livet och talangerna härifrån.”

Att det som har skett inte är följden av någon illasinnad konspiration mot riket utanför ringleden M25 betyder inte att de styrande kan nonchalera allt vad regionala obalanser heter, och Osborne har under det senaste året lanserat en rad förslag – bättre infrastruktur, ökat självstyre – för att få bättre fart på hjulen inte minst i det stora stadsområde där man utöver Manchester återfinner Liverpool, Leeds och Sheffield. Det senaste är att Greater Manchester ska få ta över makten från staten över de sex miljarder pund om året som sjukvården i området kostar; det är en mycket stor sak i det centraliserade brittiska välfärdssystemet.

De nya initiativen kan bli en vitamininjektion för Manchester och andra orter, men de kommer knappast att hindra London från att dra ifrån. Staden har blivit ”en global huvudstad”, som Osborne uttryckte det i sitt tal, och den utvecklar en alldeles egen identitet där lokalt, nationellt och internationellt flätas samman. Man kan säga att det var likadant under Imperiets glada dagar, men min bild är inte att historien upprepar sig utan att den är i färd med att hitta på något nytt.

Det är lite ironiskt att den ikoniske och kosmopolitiske Boris Johnson lämnar borgmästarämbetet i globaliseringens London till förmån för den nationella politiken i ett läge när en stor del av hans konservativa parti känner betydligt starkare för att resa hem från Bryssel än för att fara ut i världen.

– Det handlar inte främst om politik, säger chefen för European Policy Forum, Graham Mather, när vi diskuterar Londons framtid över bacon och ägg (och i mitt fall lika dubiösa som delikata korvar). Han har lång erfarenhet från akademi, politik och näringsliv och är inte den som låter sig bländas av ögonblicket. Boris Johnson? Ja, är han upphovsman till eller symbol för ett skeende? Är det inte de nya friheter som tekniken ger upphov till och förändringarna i livsstil som är de verkliga motorerna?

Mather berättar om konservativa vänner som funderar på att rösta Labour i maj, eftersom de vill att Storbritannien ska stanna kvar i EU. Premiärminister David Cameron har nämligen lovat att han ifall han blir återvald genast ska ta upp förhandlingar med EU om en bättre deal för britterna och sedan ordna folkomröstning senast 2017. Hur en sådan ska sluta är förstås skrivet i stjärnorna.

Vilka är då hans krav? Och hur mycket till framgång krävs för att han ska bli nöjd och driva på för ett ja i själva omröstningen? Ingen vet, och det är inte konstigt. Cameron har bundit upp sig väldigt hårt för att hålla EU-motståndarna i partiet lugna – det har fungerat sådär – och varje ytterligare besked skulle inskränka hans handlingsfrihet ännu mer.

Cameron kommer att nöja sig med det han får. Det är budskapet från George Parker, chef för politikbevakningen i Financial Times, när jag träffar honom i den stora kaféhallen i Portcullis House, det fula ledamotshuset tvärs över gatan från Parlamentet. Bara det finns någon sorts resultat kommer Cameron att beskriva det som en seger och sedan kampanja kraftfullt för att Storbritannien blir kvar i EU.

Ska man tro svenske Mats Persson, som är chef för tankesmedjan Open Europe, riskerar Graham Mathers goda vänner att skjuta sig i foten. Över en lunch i Westminster, ett stenkast från inrikesdepartementet, säger Persson att en seger för Labour i maj skulle utgöra ett större hot mot det brittiska EU-medlemskapet än vad som skulle följa med förnyat förtroende för Cameron. Ifall Labourledaren Ed Miliband blir premiärminister, Tories går i opposition och partiet byter ledare kan De konservativa komma att domineras av dem som vill att Storbritannien ska lämna EU helt och hållet.

Om Cameron vinner och det blir förhandling och folkomröstning kommer Labour, Liberaldemokraterna (Lib Dem) samt huvuddelen av Tories och näringslivet att finnas på ja-sidan och bara den konservativa minoriteten och United Kingdom Independence Party (UKIP) att kampanja för ett nej, vilket känns hyggligt betryggande. Miliband, å sin sida, har inte lovat någon folkomröstning, men dels kan trycket på honom att hålla en ändå bli stort, dels kan ett förändrat Toryparti komma tillbaka till makten och frågan ställas på sin spets.

En pikant sak med den partipolitiskt så laddade EU-frågan är att de allra flesta tycks vara ense om att väljaropinionen är väldigt ljum. Det är politiker i UKIP och Tories och vissa medier som hyser starka aversioner mot EU och ständigt hittar nya saker att rasa emot. På medborgarnas listor kommer frågan inte högt.

Invandringsfrågan är desto mer levande hos medborgarna, men den vill varken Tories eller Labour diskutera. Det anses ge invandringsmotståndarna i UKIP och i synnerhet partiets sluge ledare Nigel Farage onödig uppmärksamhet.

UKIP får i skrivande stund ungefär dubbelt så stort stöd hos opinionen som regeringspartiet Lib Dems, och jag frågar den politiske analytikern Robert Hayward om det har blivit socialt acceptabelt att vara UKIP-väljare. Är det något man kan prata obehindrat om på Rotaryluncherna?

Inte riktigt, menar Hayward. Fram till för ett knappt år sedan var det inte alls okej. Sedan gick den konservative parlamentsledamoten Douglas Carswell över till UKIP och lyckades erövra partiets första parlamentsplats i ett fyllnadsval. Då blev det mer okej för ett tag. Nu håller det på att bli oacceptabelt igen.

Hayward har ett spännande cv – examen från University of Rhodesia, ordförande i världens första rugbylag för homosexuella, chef för det brittiska Öl- och pubförbundet . Han var också konservativ parlamentsledamot i ett knappt decennium och kan politiken utan och innan. Han ser en negativ valrörelse framför sig, som i hög grad kommer att handla om vad människor är mest missnöjda med. Ekonomin blir alltmer av ett plus för den sittande regeringen, men efter kärva år borde det ändå finnas goda chanser för Labour. Om det inte hade varit för Ed Miliband…

– Om den andre brodern styrt hade de vunnit utan problem.

Den andre brodern? Ja, när Labour skulle välja ny partiledare efter Gordon Brown 2010 hamnade man i det prekära läget att valet till sist stod mellan bröderna Ed, känd som ”Red Ed”, och David Miliband. I det invecklade valsystemet fick David stöd av fler parlamentsledamöter och partimedlemmar, medan Ed hade så stort övertag bland fackföreningsmedlemmar och folk i sidoorganisationerna att det räckte till en ytterst knapp totalseger. Det var en persons seger över en annan, men det var också en seger för den mer centralistiska och regleringslystna Brownlinjen över Blairs och New Labours mer socialliberala mittfåra.

Sedan dess har Ed Miliband setts som fackets man och han har inte lyckats vinna väljarnas förtroende. Medan David Cameron är lite populärare än sitt parti är Ed Miliband mycket mindre populär än sitt, och han brottas inte bara med att hans naturliga ideologiska impulser ligger för långt till vänster utan också med bilden av att vara valhänt och avig. Han förföljs av ett bisarrt foto där han gör ett misslyckat försök att äta en baconsandwich, och även en tidning som kulturradikala Independent har bildspel på sajten med rubriken ”In pictures: Ed Miliband trying to look normal.”

Hur vänster är han? I det korta perspektivet är skillnaderna måttliga, vi talar inte om Michael Foot vs Margaret Thatcher, men signalerna om vad han egentligen önskar sig går inte spårlöst förbi. Economist (17/1) uttrycker det så här: ”Mr Milibands långa kampanj för att sätta bilden av Tories som kallhjärtade sabotörer av staten har inte bara distraherat honom från hans eget program för ett framtida Storbritannien, den har också förvrängt det. Den har fått honom att utforma en litania av etatistiska ingrepp beträffande energi, arbetsmarknad, finansiella tjänster och andra marknader utan hänsyn till de snäva ekonomiska ramar inom vilka även en Labourregering skulle befinna sig. Det har skadat hans trovärdighet…” Den garvade Bruce Anderson, i en artikel för Cap X, går mer rakt på sak: ”Miliband gillar inte fria marknader eller människorna som får dem att leva.”

Man kan tycka att det skulle finnas visst utrymme för sådana stämningar i kölvattnet av finanskris och åtstramning, men Miliband har inte lyckats med tonträffen. Eller som Anderson fortsätter: ”Han [Miliband] verkar tro att bara de rika ska notera hans avsmak. Han inser inte att tiotals miljoner människor med arbete, bolån, besparingar och förhoppningar förstår att deras välstånd hänger på marknadsekonomin.” De konservativa fortsätter att åtnjuta betydligt större förtroende vad gäller förmågan att sköta ekonomin. Inte minst har man varit mycket framgångsrik i att lägga skulden för den ekonomiska krisen i knäet på Labour.

Storbritannien har kärva år bakom sig. Man drabbades hårdare än de flesta andra stora länder av den ekonomiska krisen och budgetunderskottet sköt i höjden till den grad att Cameron/Osborne inledningsvis gav högsta prioritet åt saneringen av statsfinanserna. Å andra sidan går återhämtningen just nu riktigt bra. Inflationen är under kontroll och arbetslösheten är låg. En refräng från regeringshåll är att Storbritannien skapar fler nya jobb än hela övriga EU tillsammans. Det som kvarstår är paradoxalt nog underskottet i statens finanser, som visserligen har sjunkit men som numera med sina ungefär 5 procent av BNP är Västeuropas största.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

En huvudförklaring är att skattesystemet har ändrats. Grundavdraget har höjts och det har införts ett system med statliga extrabetalningar, tax credits, till dem som arbetar för låga löner, vilket gör att staten inte får in ökad inkomstskatt trots att sysselsättningen växer. Fraser Nelson i Spectator menar att Osborne borde göra dygd av nödvändigheten och säga att statsskulden växer – istället för att som utlovat sjunka – därför att han har bestämt sig för att subventionera arbeten. Vi lär få vänta på ett sådant besked, men om det är något som Osborne lär vänta ivrigt på – och fundera intensivt på hur han kan främja – är det fler högproduktiva, välbetalda jobb.

Detta 2015 må inte vara de stora visionernas år i brittisk inrikespolitik. En av Camerons fördelar gentemot Miliband, i alla fall enligt George Parker, är att premiärministern är bättre på att känna av britternas skepsis mot omvälvande ideologiska projekt å deras vägnar. Men även om varken Margaret Thatcher (fortfarande älskad och hatad) eller Tony Blair (för tillfället allmänt begabbad) har jämbördiga efterträdare som idépolitiker, kommer många ambitiösa tankar till uttryck. Jämför man med Sverige finns ett helt annat sug efter genomarbetade grepp med lite idépolitisk höjd. På den konservativa sidan har förre utbildningsministern Michael Gove just lanserat The Good Right, ett projekt som ska utveckla och stärka konservatismens sociala sida. Inom vänstern finns till exempel Blue Labour-kretsen kring Maurice Glasman, som vill ha mindre av individualism, ekonomisk och social, och mer av ömsesidighet och gemenskap. Ingetdera kommer att sväljas med hull och hår av partierna, men de kan ändå påverka.

Storbritannien beskrivs ofta som inbitet konservativt men vördnaden för traditionen tryfferas hela tiden med plötslig och genomgripande modernitet. I år firas 800-årsminnet av Magna Charta och man tänker gärna på det brittiska statsskicket som ett styre av urminnes hävd. Så är det i somt. I somt har man hittat på nytt men klätt det i urgamla kläder. Och i somt ändrar man invanda seder med ett klubbslag. Bara på senare år har överhuset förändrats i grunden och det har hållits folkomröstningar om att lämna majoritetsvalsystemet och om att införa självständighet för Skottland, som trots allt varit i union med England i över 300 år.

Att göra om ansvarsfördelningen för sjukvård, som i fallet Manchester, krävde inga decennier av utredning som den svenska regionfrågan utan ordnades genom ett handslag mellan Westminster och Manchester. I allmänhet visar sig folket ha mindre aptit på förändring än de styrande, men ibland nappar även allmänheten på nya idéer. EU-medlemskapet kan snart ligga i stöpsleven, och vem tror att Skottlandsfrågan är löst en gång för alla?

Landet präglas också av en sorts eliternas kollaps. Att parlamentsledamöter lät det allmänna betala enorma belopp för de mest befängda privatutgifter, som Daily Telegraph avslöjade 2009, har lämnat en bestående känsla av misstro mot de etablerade politikerna. Pressens ställning fick sig en allvarlig törn när det uppdagades att man ägnat sig åt telefonavlyssning och osunda kontakter med polisen, och BBC har plågats av en pedofilskandal. Bankvärlden och City har drabbats av hård kritik för ansvarslöshet och girighet före, under och efter finanskrisen.

När jag tar upp ämnet med en brittisk diplomat suckar han att det bland samhällets stöttepelare väl egentligen bara är drottningen som åtnjuter fortsatt odelad respekt.

Fast förr eller senare ska Elizabeth II lämna över till sin betydligt mer omstridde son, och förr eller senare ska skottarna säkert rösta igen, så hur det går med Förenade kungadömet är det ingen som vet. Fast en sak kan man vara säker på. Det är alltid värt besväret att åka till London.

PJ Anders Linder är chefredaktör i Axess .