I den aktuella Sanningsberget (Norstedts) återvänder hon som så ofta till ett glåmigt mexitegelbälte utanför en medelstor svensk stad. När de strävsamma föräldrarna köper något nytt till hemmet handlar det uteslutande om funktion, inte estetik. Ingen skulle få för sig att gå på teater eller vernissager. Ingen super och härjar, ingen får några dramatiska utbrott vid middagsbordet:

”Om vi hade varit en annan typ av familj föreställer jag mig att vi hade pratat om allt. Ältat och analyserat, vridit och vänt på både händelser och känslor och relationer. Som i en film om medelklassen, där varje middag slutar med att någon ska tala ut. Vi talar aldrig ut, vi försöker ha trevligt. Vi vet att våra liv är så olika varandras att det vore dumt att göra den sprickan djupare: det är bättre att försöka hålla ihop det som går.”

I sina böcker återvänder Bohman ständigt till en samhällsklass som faller mellan stolarna, men som de flesta känner igen. Ingenting materiellt fattas, men hennes huvudpersoner drabbas av omtumlande skönhetsupplevelser i konstens värld, och sen blir ingenting sig likt. De vill bara ha mer, sätta upplevelserna i ett sammanhang, försöka förstå kraften i dem och skapa sig ett liv där de får vistas i konstens närhet. Men de känner sig ohjälpligt skaviga och malplacerade, eftersom konsten inte tillhör såna som dem.

I Sanningsberget försvinner Hannas storebror spårlöst strax innan han ska konfirmeras. Åren går, brodern återfinns aldrig och den enda person som Hanna känner någon djupare gemenskap med, klasskompisen Marcus, försvinner åt sitt håll och pluggar vidare i en annan stad, så som det blir.

Dessa förluster bultar med dova pukslag genom boken. Vart det tar vägen bär mig emot att avslöja, men det som slår mig under läsningen är att Therese Bohman börjat hitta ett slags mästerskap i att fånga den svenska tristessen. Det händer inte mycket i hennes romaner, ändå finns en laddning i språket som gör att man rör sig andlöst och febrigt över sidorna. Jag blir som förhäxad, kan inte släppa boken förrän jag läst färdigt.

Hon beskriver arbetsplatser där alla ägnar ett närgånget intresse åt innehållet i kollegernas lunchlådor, och Hannas enda sätt att skydda sig blir att köpa anonyma mikrokartonger med lövbiff och potatiskroketter. Hon återger telefonförsäljarnas manusstyrda samtal med en sån tonsäkerhet att det uppstår ett slags klaustrofobisk komik.

Hanna lyckas göra det där sjumilaklivet och etablera sig som konstnär. Hon träffar en man, får barn, separerar och besöker föräldrarna som börjar samla sig till att sälja huset och flytta till en lägenhet inne i Norrköping. När hon går nerför sin barndoms backar med sin son noterar hon:

”Den täta tujahäcken på första tomten till vänster, och på andra sidan gatan lyktstolpen och elskåpet, deras matta grå förzinkade stål, bakom dem en annan häck, en sådan med små avlånga röda bär och vassa taggar, jag cyklade in i den en gång, asfalten var liksom söndersmulad vid vägkanten, marken sandig, och det växte harklöver i den, harklöver och lupiner. Någon har rensat bort lupinerna, de anses invasiva och farliga nu för tiden.”

Jag vet inte varför jag blir så intensivt lycklig av orden ”asfalten var liksom söndersmulad vid vägkanten”. Men jag känner mig berikad, belyst och sedd in i alla de söndersmulade meningslösheter som fyller min vardag.