Politiken på lokal, nationell och global nivå har styrts in på att hantera hållbarhetsaspekterna. Snart sagt all verksamhet inom varje område i både det lilla livet för enskilda människor och i det stora liv som levs av våra organisationer präglas av en önskan att minska människans avtryck på vår omvärld.

Med en ökande befolkning och en alltmer uttalad urbanisering blir mänsklighetens avtryck allt påtagligare. Och naturligtvis är det med oro man ser nya och stora befolkningsgrupper lyftas till en medelklassnivå ifråga om konsumtionsmönster och allmän livsstil. Kommer verkligen jordens resurser att räcka till, och kommer balansen mellan befolkning och natur att kunna upprätthållas?

Miljögeografen Ruth DeFries bok The Big Ratchet bjuder på vad som i sammanhanget måste ses som hoppfull läsning. Istället för den undergångsstämning med larmrapportdramaturgi som vi har vant oss vid får man här en betraktelse över mänsklighetens utveckling med dynamik och experimenterande i fokus.

Det som också präglar DeFries bok är att intresset riktas mot produktionen av livsmedel. Detta är, enligt författaren, den helt avgörande frågan för mänskligheten – både när man ser på den historiska utvecklingen och när man blickar in i framtiden.

Hållbarhetsdiskussionen sätts genom detta in i en rimligare ram än vad som vanligen är fallet. Enligt gängse resonemang är mänskligheten mer eller mindre dömd att gå under på grund av miljöproblem eller, som hos 1700-talstänkaren Thomas Malthus, livsmedelsbrist.

Det kosmiska perspektivet är ingången – och ramen – för DeFries. Det förenar hennes analys med flera andra på detta fält. Det oundvikligen förgängliga i mänsklighetens och planeten Jordens existens ligger som en fond bakom bokens resonemang. Att vi finns till, så vitt vi kan bedöma, snarast genom en kedja av slumpmässiga omständigheter. Där till exempel jordaxelns lutning har gett livgivande årstidsväxlingar, och månens stabiliserande verkan på jordens omlopp kring en sol som lyser lagom starkt. Att jorden har en atmosfär och att människor, med liknande genetiska sammansättning som den som nu finns, råkade uppstå och över generationer vann framgång i den ständigt pågående evolutionsprocessen.

Det är de grundläggande kretsloppen i naturen där mineraler och vatten transporteras och har olika funktion i olika skeden som ger förutsättningar för mänskligt liv, bland annat genom att möjliggöra jordbruk. Vindarna, som i grunden orsakas av jordens rotation, är ännu en utgångspunkt för hur mänskligt liv har utvecklats, enligt DeFries. Vindarna var nödvändiga för den tidiga sjöfarten, som var nödvändig för en tidig handel.

Med detta grundläggande, långsiktiga perspektiv beskriver Ruth DeFries mänsklighetens utveckling som historien om hur man har lyckats öka produktionen av livsmedel. Utan god näringstillförsel, ingen stabilitet i samhällsbygget och heller ingen kulturell eller intellektuell utveckling. I de skeden då livsmedelsproduktionen har drabbats av obalanser, skapade av människan eller orsakade av naturens växlingar, har destabilisering och ofärd inträffat.

Genom ständig utveckling, innovationer och dynamisk problemlösning har mänskligheten klarat av att möta de svåra utmaningar som den har ställts inför. Specialisering i jordbruk och produktion, ofta med urbanisering som en ingrediens, har lett till ökande livsmedelsproduktion och ökad effektivitet i ekonomi och samhälle. Det är de utvecklingssteg som mänskligheten har tagit, och som successivt har lett till utveckling och framgång.

Teknisk utveckling har varit en förutsättning för framåtskridandet. DeFries beskriver en sådan teknisk och mänsklig utveckling under flera viktiga skeden: från det grundläggande jordbruket i de första civilisationerna, som ofta återfanns i närheten av floder, som var viktiga bärare av mineraler och gödning, över den långsamma introduktionen av bättre jordbruksutrustning, dragdjur, växelbruk et cetera. Allt var en följd av lärande över generationerna, som ledde till en långsam men dock ökning av livsmedelsutbudet.

Men utvecklingen har också drabbats av olika kriser, som nästan alltid har orsakats av en ensidig fokusering på en enda odlingsform, teknik, gröda eller ”mirakelkur”. Gödning i form av guano i Västeuropa under ett antal decennier, som höjde avkastningen för att sedan snabbt avta, är ett exempel. Kolonisationen av västra USA, som delvis drevs av tillgången på buffelkött, som snabbt tog slut, är ett annat. Lägg därtill farorna i den för högt drivna specialiseringen inom jordbruket med monokulturer i modernare tid. Dessa gav å ena sidan upphov till snabb ökning av avkastningen, men å andra sidan medförde de ett beroende av kemiska tillsatser och syntetisk gödning, som i sin tur har ett produktionsförlopp som inte alltid är hållbart.

Ett avsnitt beskriver mänsklighetens långa kamp mot skadeinsekter av olika slag. Dessa har alltid hotat balansen i jordbruket och ofta orsakat missväxt. Mänskligheten har mött dessa faror med motåtgärder som har vuxit fram ur erfarenheter och lärande över generationer, men också genom nyare tiders bekämpningsmedel. Kopplat till detta finns erfarenheter av misstag, som DDT, som har lett till att man sedan har sökt sig mot bättre grödor och bättre bekämpningsmedel.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Vad det nu handlar om är att försöka bygga upp livsmedelsproduktionen i samklang med de grundläggande processerna för mänskligt liv på jorden. Det gäller kretsloppen för mineraler, som måste upprätthållas, till exempel genom mer effektiva reningsanläggningar där mineraler i avloppet tas till vara för gödning av jordbruk i större utsträckning. Vidare handlar det om att livsmedel som har cykler mer i samklang med kretsloppen står för en större del av näringsintaget. Lärande och teknisk utveckling måste gå vidare. Här slår DeFries teknikoptimistiska syn igenom.

Mänskligheten kommer att fortsätta utvecklas. Misstag kommer att göras. Men det är rimligt att anta att mänskligheten kommer att klara av att möta de hinder som dyker upp, enligt DeFries, som lyfter fram två skriftställare som representerar en överdrivet negativ och problematiserande utvecklingssyn.

Det är dels ovan nämnde Malthus, som i slutet av 1700-talet felaktigt förutspådde att befolkningsökningen skulle springa ifrån livsmedelsproduktionen. Dels är det den kände svenske hållbarhetsforskaren Johan Rockström, som med ett liknande kosmiskt angreppssätt i sin analys kommer till betydligt mer alarmerande slutsatser än DeFries, som menar att Rockström underskattar mänsklighetens dynamik och utvecklingskraft.

Hennes analys ger vid handen att diskussionen om hållbarhet och utmaningarna framöver bör breddas. Mänsklighetens förmåga att lära, genom experimenterande och teknisk och institutionell utveckling, måste ges en större vikt i diskussionen. Livsmedelsproduktionens väsentliga betydelse för hållbarhet behöver tydliggöras. Utmaningarna framöver är kanske inte mindre än de vanligen beskrivs, men möjligheterna att lösa dem är sannolikt bättre.