Den offentliga kulturpolitiken blir gärna mer politik än kultur. Kulturen får i uppdrag att motverka diskriminering och rasism, främja jämställdhet och fostra demokratiska medborgare. Det är en märklig föreställning. God kultur gör allt detta utan beskäftiga order från politiken. Lägg därtill att de styrande i samhället gärna talar högt om kulturens värde utan att vilja skjuta till pengar.

Motbilden är de privata konsthallarna som har etablerats i Sverige på senare tid. Konstnärer och kapital, visionärer och verkställare, förenas i projekt som först verkar omöjliga, som kanske havererar ett par gånger och sedan blir verklighet. 18 av dessa konsthallar har studerats av Lars Lindkvist och David Calås i boken Avtryck (Volante). Lindkvist är ekonomiprofessor vid Linnéuniversitetet i Kalmar, samspelet mellan kultur och företagande är ett av hans specialområden. Calås är doktorand med inriktning på kulturentreprenörskap.

Ernst Thiel, Carl Fredrik Liljevalch och Pontus Fürstenberg var tidiga mecenater i det moderna Sverige. Sedan kom en period av offentligfinansierad kultur. Nu är mecenaterna tillbaka i ny skepnad och nya konstellationer.

Fotografiska museet i Stockholm skapades av eldsjälarna Jan och Per Broman med finansmannen Sven Hagströmers pengar. Byggmästaren Sven-Harry Karlsson har byggt ett eget museum vid Vasaparken i Stockholm. Utanför Kristianstad finns Wanås Konst, en skulpturpark med 70 verk, som har skapats just för platsen. I norr finns det föreningsdrivna gitarrmuseet i Umeå och Konsthall Tornedalen, som Gunhild Stensmyr byggt upp med hjälp av privatpersoner, kommuner, landsting och Vitsaniemi Byaförening. Kjell Åke Gustafsson har drivit Konsthallen Hishult i snart 25 år. 12 000–15 000 besökare kommer till den halländska byn, som har 300 invånare. Ännu, konstaterar han, har ingen från kommunen ringt och frågat hur det går.

Märkligast av alla dessa museer är nog Vandalorum, ett varumärke av världsklass vid ett vägskäl utanför Värnamo. Där startade Sven Lundh redan 1958 Smålands Konstnärsförbund och 1964 Smålands konstarkiv. År 1973 grundade han möbelföretaget Källemo. I slutet av 1990-talet fick han museimannen Pontus Hultén intresserad av sin idé Vandalorum. Hultén kontaktade den italienske arkitekten Renzo Piano. År 2011 kunde konsthallen invigas, och 2015 var det dags att bygga till 600 kvadratmeter till en kostnad på 15 miljoner. Tre lokala finansiärer ställde upp: företagen Liljedahls Group, Svenstigs och Christina Hamrin, ägare i tidningskoncernen Herenco.

Vandalorum stöttas ekonomiskt av kulturdepartementet. Pengarna är viktiga, men lika betydelsefullt var den legitimitet som projektet därmed får. Värnamo kommun och landstinget i Jönköping har också bidragit ekonomiskt. De har, enligt Sven Lundh, förstått att konsten har ”egna inneboende egenskaper som är oöverträffade som drivkraft för en plats”.

Lindkvist och Calås komplicerar bilden av vår tids mecenater. Det är för enkelt att påstå att de lättar på plånboken endast för att bli berömda och beundrade. ”Konstens roll som igångsättare glöms bort i processen då det talas om innovationer och formgivning. Konst, form, utbildning och näringsliv fungerar som kommunicerande kärl”, säger Karin Lundh, dotter till Sven Lundh som gick bort 2015. Hon fortsätter: ”Genom konsten ökas kunskapen att känna igen en innovation som sedan ligger till grund för nytt företagande.”

Man talar ofta om kulturentreprenörer. Men begreppet entreprenör luktar företag och vinstintresse, menar Lindkvist och Calås, som hellre använder ordet ”iverksättare”, eftersom många av konsthallarna är icke-kommersiella. Deras beskrivning av de olika museerna blir en tankeställare för både politiker och direktörer. Direktörerna får glädjen att upptäcka att tillväxt skapas av något mer än omstuvningar i balansräkningen. Kultur ökar i hög grad ortens attraktivitet.