Boken är på många sätt ett försvar för Bushadministrationens kontroversiella utrikespolitik. Rice konstaterar att historiens dom ofta är en annan än samtidens.

Därmed har de flesta av de högst ansvariga för Irakkriget gett sin version av händelseförloppet. George W Bush publicerade 2010 Decision Points, och även vicepresidenten Dick Cheney och försvarsminister Donald Rumsfeld har skrivit memoarböcker. Dessa kan kompletteras med Bob Woodwards initierade inifrånskildringar från Bushadministrationen, till exempel State of Denial (2006).

Medan Decision Points kretsar kring ett antal viktiga beslut Bush har fattat, ger Rice i No Higher Honor en mer systematisk och kronologisk redogörelse. Boken är på omkring 750 sidor, och kan ibland bli alltför detaljerad. Men den är en god översikt över 2000-talets världspolitik.

I boken Extraordinary, Ordinary People. A Memoir of Family, berättar Rice dessutom om sin uppväxt. Hon föddes 1954 i ett USA där rasismen fortfarande var stark.

Hon lärde sig tidigt att spela piano, och hoppades på en framtid som pianist. Hon insåg dock efterhand att hennes engagemang inte var tillräckligt. Av en slump började hon en universitetskurs som leddes av exil-tjecken Josef Korbel. Hans beskrivning av internationell politik och Josef Stalins intriger gjorde ett starkt intryck på Rice. Hon bestämde sig för att bli Sovjetspecialist och lära sig ryska. Korbel är idag mest känd som far till Madeleine Albright. Albright och Rice skulle så småningom bli USA:s två första kvinnliga utrikesministrar.

Musiken har fortsatt att ha stor betydelse för Rice. År 2002 fick cellisten Yo-Yo Ma en utmärkelse av president Bush. I samband med detta gav han en konsert tillsammans med Rice. Hon insåg då att hon valt rätt när hon satsade på politiken. Hade hon fortsatt med musiken skulle hon aldrig ha fått spela med Yo-Yo Ma.

När Rice första gången röstade i ett presidentval 1976 valde hon demokraten Jimmy Carter. Hon upptäckte dock snart att han hade en naiv inställning till Sovjetunionen. När Sovjet 1979 invaderade Afghanistan sade Carter att han lärt sig mer om ryssarna under det senaste dygnet än under hela sitt tidigare liv. I valet 1980 röstade Rice på Ronald Reagan, och hon har därefter varit Republikanerna trogen.

Efter Korbel blev Brent Scowcroft hennes viktigaste mentor. Sedan George Bush 1988 valts till amerikansk president, och Scowcroft blivit säkerhetsrådgivare, började Rice arbeta i den nya administrationen.

Bushs presidenttid blev dramatisk: Berlinmuren föll, Tyskland återförenades och Sovjetunionen rasade samman. Rices kunskaper blev därför eftertraktade. Vid ett tillfälle deltog hon i ett möte tillsammans med Bush och Sovjetledaren Michail Gorbatjov. Bush pekade på henne och sade: ”Hon lär mig allt jag behöver veta om Sovjetunionen.”

En annan avgörande händelse var Iraks annektering av Kuwait. Bush beslutade att USA skulle intervenera. Han var angelägen om att få stöd av FN:s säkerhetsråd och att bygga en omfattande allians som också innehöll arabiska länder som Egypten och Syrien. FN-alliansen befriade Kuwait men avsatte inte Saddam Hussein. Detta blev senare kritiserat men Bush försvarade sig med att han inte ville att USA skulle bli en ockupationsmakt utan internationellt stöd.

Bush och Scowcroft publicerade tillsammans 1998 boken A World Transformed, som beskriver utrikespolitiken under deras tid vid makten. I förordet tackar de Rice, som hjälpt dem med research.

Samma år bjöd Bush hem Rice för att hon skulle få träffa hans son George W Bush. Bush den yngre hade bestämt sig för att försöka bli amerikansk president, och han behövde lära sig mer om utrikespolitik. Enligt Bob Woodward skall Bush ha sagt till Rice att han inte visste något om internationell politik. Rice understryker dock att Bush kunde mycket om Latinamerika, i synnerhet Mexiko. Men hon medger att utrikespolitiken generellt var en akilleshäl för honom i presidentvalskampanjen. I en utfrågning 1999 kunde han inte nämna ledarna för Indien och Pakistan.

Rice engagerade sig aktivt i Bushs presidentvalskampanj. Efter valet blev hon nationell säkerhetsrådgivare och hon efterträdde senare Colin Powell som utrikesminister. Bush och Rice kom också att umgås mycket privat, vilket gav henne en speciell ställning i administrationen.

Bush den äldre och Scowcroft tillhör den realistiska, eller realpolitiska, falangen inom amerikansk utrikesdebatt. Också Rice var under en tid anhängare av detta synsätt. I början av år 2000 publicerade hon en artikel i tidskriften Foreign Affairs, som beskrev vad republikanerna ville åstadkomma inom utrikespolitiken efter en seger i presidentvalet. Hon underströk att USA främst måste främja det ”nationella intresset”, och hon uttryckte skepsis mot så kallade ”humanitära interventioner”. Militär makt kan användas för tydliga och begränsade mål – som att driva ut Irak ur Kuwait – men fungerar inte för att bygga ett civilt samhälle. Liknande signaler kom från presidentkandidaten Bush. I en debatt med Al Gore förklarade han att USA inte skall ”fara omkring i världen och berätta hur det skall vara”.

Detta synsätt kom George W Bush och Condoleezza Rice att överge efter attackerna mot New York och Washington den 11 september 2001. Utrikespolitiken förändrades totalt. USA angrep inte endast Afghanistan, varifrån terrornätverket al-Qaida hade opererat. Man tog också det förödande beslutet att invadera Irak.

De besluten ledde till spänningar inom administrationen. Störst var motsättningen mellan Powell och Rumsfeld, där den förre trodde på diplomati och förhandlingar medan den senare såg allting i svart och vitt. Rice är mer ideologisk än Powell, men också hon hamnade i konflikt med Rumsfeld och Cheney. Hon beskriver hur Cheney vägrade att ge upp idén om att det fanns en koppling mellan Saddam Hussein och 11 september-attentatet, trots att det inte fanns någon information som stödde den tesen. Efter att Saddam hade fallit ordnade Cheney ett party där varken Rice eller Powell bjöds in. När Rumsfeld fick avgå 2006 kunde Rice inte dölja sin glädje.

George W Bushs retorik blev efter hand alltmer idealistisk, på ett sätt som kunde föra tankarna till presidenter som Wilson, Kennedy eller Reagan. Han sade i sitt andra installationstal 2005:

Frihetens överlevnad i vårt land beror i allt högre grad på frihetens framgång i andra länder. Det bästa hoppet för fred i vår värld är att friheten blir större i hela världen […] Det är USA:s politik att stödja framväxten av demokratiska rörelser och institutioner i varje land och kultur, med målet att göra slut på tyranniet i världen.

När Rice samma år träffade Egyptens president Hosni Mubarak uppmanade hon honom till demokratiska reformer. Mubarak svarade att han känner sitt folk. Det behöver en stark ledare, och tycker inte om utländsk inblandning. Rice lät sig dock inte avskräckas. När hon talade vid det amerikanska universitetet i Kairo i juni 2005 sade hon: ”I 60 år har mitt land, USA, i denna region främjat stabiliteten på demokratins bekostnad. Vi fick ingendera. Nu har vi bytt inriktning, och stöder alla folks strävan efter demokrati.” Mubarak förlät henne inte dessa ord.

Bush och Rice menade att bristen på demokrati i Mellanöstern var den jordmån som terrorismen hade växt ur, och att en demokratisering därför låg i USA:s intresse. Att verkligheten kunde vara mer komplicerad visade sig när terrororganisationen Hamas vann valet i Gaza 2006. Rice ser dock den arabiska våren 2011, och störtandet av Mubarak, som ett stöd för hennes politik.

Hur utvecklingen i arabvärlden kommer att bli är dock långtifrån klart. Man kan emellertid förundras över de svenska debattörer som fördömde Rices utrikespolitik, och sedan kritiserade Barack Obama för att inte tillräckligt kraftfullt stödja den arabiska våren.

Det är lätt att dela uppfattningen att bristen på demokrati i Mellanöstern är ett avgörande problem. Frågan är dock hur problemet skall lösas. Det kan finnas skäl att uppmärksamma den indisk-amerikanske utrikesanalytikern Fareed Zakarias lysande bok Frihetens framtid. Zakaria menar att det först behövs vad han kallar liberal konstitutionalism – till exempel maktdelning, pressfrihet, rättssäkerhet – innan det går att bygga en framgångsrik demokrati.

Det är uppenbart att George W Bushs utrikespolitik blev mycket annorlunda än faderns. Rice försöker dock tona ned skillnaden. Hon erkänner att det finns skillnader i temperament och personlighet, att Bush den äldre är mer nyanserad och den yngre ser mer i svartvitt. Men hon menar att den viktigaste skillnaden är att de verkade under två olika epoker. Bush den äldre var president under en ljus period när kalla kriget avslutades medan sonen fick uppleva hur USA angreps av al-Qaida.

Att det verkligen finns djupgående skillnader mellan de två generationerna visade sig dock redan 2002 när Brent Scowcroft publicerade en artikel med rubriken ”Don’t Attack Saddam”, där han kritiserade planerna på ett kommande Irakkrig. Det ledde till spekulationer om att Bush den äldre på ett indirekt sätt signalerade till sin son. Bush den yngre tog mycket illa vid sig av artikeln.

Rice övertygar inte i sitt försvar för Irakinvasionen eller George W Bushs kvaliteter. Men hon framstår i andra avseenden som en klok person. Som Foreign Affairs nyligen påpekade är hon en av få i Bushadministrationen vars anseende var bättre i slutet än i början av presidentperioden.