Hösten 1992 flög jag från Little Rock, Arkansas, till Seattle på amerikanska västkusten. Ett märkvärdigt ögonblick i den politiska historien.

Berlinmuren och Sovjetunionen hade kollapsat under sin egen tyngd. Europa var rusigt av frihet. För första gången fungerade FN som det var tänkt, när en koalition under amerikansk ledning befriade Kuwait från irakisk ockupation.

En lagstyrd världsordning verkade möjlig. USA tycktes ha drivit ut demonerna från Vietnam. Den republikanska presidenten George H W Bush verkade vara rätt man för sin tid. Som före detta CIA-chef och ambassadör i Peking förstod han att inte strö salt i förlorarnas sår efter kalla kriget. Det behövdes inga triumfatoriska gester. Facit talade för sig självt, med underverk som Tysklands återförening.

Året före valet 1992 låg presidentens förtroendesiffra på 90 procent. Det var unikt, och avskräckte tunga namn bland Demokraterna från att ställa upp. Entré istället för en okänd, ung guvernör från bakvattnet Arkansas.

När jag följde Bill Clinton till valmötet i Seattle hade vinden vänt. Bush tappade osannolika 50 procentenheter i väljarstöd. Förklaringen stod skriven på väggen i uppstickarnas högkvarter i Little Rock:

”IT’S THE ECONOMY, STUPID”

Amerikanerna struntade i utrikespolitiska segrar och fingrade på plånboken. Den var tunn efter en svidande lågkonjunktur. Men framtidstron bara väntade på att förlösas, med magi som ”internet” och ”globalisering”.

När solen gick upp över det kaffedoftande hipstermeckat Pike Place i Seattle hade Clinton redan charmat USA med sin saxofon, sin släpiga sydstatsdialekt och inkännande mittenpolitik. Det liknade mera en rockkonsert eller ett väckelsemöte än ett politiskt rally.

Alla dansade, också på pressläktaren. Låtlistan toppades av ”Here Comes the Sun” med Beatles och ”Young Americans” med David Bowie. En ny generation tog över USA, men varför var då musiken … brittisk?

Jag funderade inte på den detaljen då, men desto mer när jag landar vid Stilla havet valåret 2024. Min plan är att köra sex hundra mil kust till kust för att pejla stämningen, som mörknat betänkligt sedan det svängiga 90-talet.

Seattle är en annan stad. Å ena sidan frustande ekonomi med högkvarter för företagsjättar som Amazon, Microsoft, Boeing, Starbucks. Å andra sidan hemlösa, trasiga människor i varje gathörn.

Kvarteren kring Pike Place är sig lika, men ändå inte. En turistkuliss där man köper sin t-tröja och drar vidare. Det vanligaste motivet är stadens store son, gitarrvirtuosen Jimi Hendrix.

Min Spotify-lista för bilresan börjar med Hendrix ikoniska version av amerikanska nationalsången från 1969. Ett patriotiskt helgerån vibrerande av dissonans. Samtidigt som han spelade den i Woodstock demonstrerade en 22-årig Bill Clinton mot Vietnamkriget i Oxford, England.

Likt den tidigare rockhjälten Eddie Cochran och den senare Bruce Springsteen var Jimi Hendrix mer älskad i Europa än i hemlandet. Både Cochran och Hendrix dog unga i Storbritannien. Beatlarna John Lennon och George Harrison från Liverpool dog tvärtom i USA.

Musikaliskt går det inte att säga var det ena landet slutar och det andra börjar. Kan motsvarande perspektiv på politiken hjälpa oss att förstå detta outgrundliga Amerika 2024?

Musik har alltid spelat viktig roll i amerikanska val. Den första kampanjsången av betydelse lär ha varit ”Hunters of Kentucky” från 1824. Jag lyssnar på vägen mot Klippiga bergen:

En banjo-trudelutt som framställde generalen Andrew Jackson i folklig dager, och gjorde honom till USA:s sjunde president. Visans ”John Bull” är förstås de engelsmän som Jackson besegrade i slaget vid New Orleans 1815, sedan de ett par år tidigare bränt ner Washingtons regeringsbyggnader.

Jackson led us down by Cypress swamp
The ground was low and mucky
There stood John Bull in martial pomp
And here was old Kentucky

Det intressanta med karikatyren John Bull är hans fryntliga, folkliga och frihetliga sida, i kontrast till USA:s mer auktoritära Uncle Sam. Man anar hatkärleken mellan den forna kolonialmakten och dess upproriska kolonier.

Mytbygge är USA:s specialitet. Ingenstans blir det tydligare än när det gäller grundlagsfäderna och republikens första turbulenta sekel. Vad som i efterhand verkar hugget i sten – den briljanta, framsynta författningen – var en produkt av improvisation och kompromisser.

Om 1700-talets revolt mot London tagit en annan vändning skulle nationens hjältar med George Washington i spetsen ha blivit brutalt avrättade som landsförrädare. Från det vågspelet och framåt var inget givet.

Konstitutionen formades av spänningen mellan till synes oförenliga delstater. Vissa små eller glesbefolkade, andra stora och urbaniserade. Vissa inriktade på jordbruk och slaveri, andra på handel eller industri. Kolonialstyret höll ihop dem, hur skulle de klara det utan John Bull?

Avvägningen mellan majoriteter och minoriteter återspeglas i dagens politiska karta. På vägen från Jimi Hendrix Seattle till Eddie Cochrans Albert Lea, Minnesota, passerar jag tre hundra mil av countrymusik och Trumpskyltar. Majestätisk prärie, glest med folk men desto tyngre politiskt inflytande. En väljare i Wyoming har sjuttio gånger mer makt över senaten än en i Kalifornien.

I teorin kunde det finnas en poäng med obalansen: statiska landsändar som korrektiv till urbana överdrifter. Men Republikanerna under Donald Trump är mer revolutionära än konservativa. I synnerhet gäller det republiken som sådan, när partiet­ backar upp den stora lögnen om ett stulet presidentval 2020.

På bron över Mississippi till Wisconsin spelar jag Hillary Clintons kampanjlåt ”Fight Song” från 2016. Trump hade bara en doakör av Ted Nugent, Loretta Lynn och Gene Simmons från Kiss. Artisteliten lutar liksom Hollywood och traditionella medier tungt åt Demokraterna.

Hillary vann valet nationellt med tre miljoner röster men förlorade på målfoto i avgörande stater. En arg minoritet tog över Vita huset, tappade det fyra år senare och valde – på grund av denna säregna politiska geografi – förnekelse och subversion istället för förnyelse.

Hillary Clinton hade missat sin makes andra budord från valet 1992: ”CHANGE VERSUS MORE OF THE SAME”. Alltför många arbetarväljare såg henne som det gamla och Trump som nyheten.

Det avgörande momentet kom dock inte i november 2016, utan i primärvalen ett halvår tidigare. Republikanernas kronprins Jeb Bush – före detta guvernör i Florida, son och bror till två tidigare presidenter – var chanslös mot fastighetsmagnaten från New York.

Bush var liksom Clinton den ultimata insidern, men representerade både kontinuitet och förnyelse i sitt parti. Han talade flytande spanska, var gift med en mexikanska, inställd på att fånga nya väljargrupper utan bittra kampanjbudskap.

Trump läste situationen bättre. Nu var det inte ”ekonomin, dumbom” som gällde, utan ”demografin, dumbom”. I en attitydundersökning 2015 sade en överväldigande majoritet av väljare från etniska minoriteter att USA blivit bättre det senaste halvseklet. Bland vita väljare tyckte 57 procent att landet blivit sämre, bland vita evangeliska kristna 72 procent.

Sedan dess har alternativen ställts på sin spets. En multietnisk demokrati eller ingen demokrati alls? Det är så Kamala Harris framställer valet 2024, och de flesta klarsynta observatörer instämmer – till exempel brittiska publikationer som Financial Times och Economist, eller amerikanska statsvetare som Steven Levitsky och Daniel Ziblatt i boken Tyranny of the Minority.

På den åttafiliga motorvägen in till Chicago, där Demokraterna ska hålla ett välregisserat konvent, spelar jag artisterna som lagt in veto mot att Trump använder deras musik: Rolling Stones, Animals, Elton John, Adele, Neil Young, Guns N’Roses. Fler britter än amerikaner.

Kamala Harris har många politiska svagheter men inte detta musikaliska problem, och definitivt inte denna misstro från den gamla världen.

Konventet liknar en kröning. Scenförändringen är total sedan Republikanernas ärevarv en månad tidigare, då motståndaren var en sluddrande Joe Biden. Trump har lyckats med det omöjliga, att ena ett splittrat och radikaliserat Demokratiskt parti.

Bill Clinton och Barack Obama håller tal som illustrerar hur USA hamnade här. Clinton vars frihandelsavtal, socialförsäkringsreform och konservativa finanspolitik gav ett unikt ögonblick av balanserad federal budget. Obama som blev en levande påminnelse om USA:s skiftande etniska maktordning.

Deras sexton år av medelvägar drev partivänner ut i identitetspolitikens återvändsgränder, och oppositionen ut i populismens vildmark. Angreppspunkten mot Clinton blev ett riksrättsåtal för oralsex. Angreppspunkten mot Obama blev konspirationsteorin att han inte var född i USA.

I den atmosfären är Kamala Harris både en provokation och ett löfte om normalisering. Hennes föräldrar kom från Indien respektive Jamaica. Som av en händelse två gamla brittiska kolonier.

På lyxhotellet Pendry i Chicago flockas delegaterna från konventet. Euforiska, eleganta, och aningen arroganta. Musiken är sofistikerad, jazz och blues. Ljusår från vad jag hörde på Donald Trumps rally i Bozeman, Montana.

Den psykologiska paradoxen är svår att greppa. Trump pumpade ut sin hårdföra retorik från scenen, men de av hans anhängare som jag talade med var vänliga och ödmjuka. Hos Demokraterna i Chicago är det kärlek och jämlikhet i kongresshallen – men omisskännlig distans till vanligt folk. Bartendern viskar i mitt öra: ”Dom ringer tjugo gånger om dan och vill ha mitt stöd nu. Efter valet kommer ingen att ringa.”

Jag kör vidare mot Detroit, där Trump är på ingång för sjunde gången i år. Staden i rostbältet har återuppstått från de döda. Förra året ökade befolkningen i centrala Detroit för första gången sedan 1957. Ford och General Motors investerar miljarder i glittrande ny arkitektur.

Spotify spelar ”Things Have Changed” med Bob Dylan, soundtrack till hans episka bilreklam från Super Bowl:

”Yeah, Detroit made cars and cars made America. And when it’s made here, it’s made with the one thing you can’t import from anywhere else: American pride.”

Till skillnad från Hillary Clinton lär Kamala Harris vinna Michigan. Desto svårare blir det i presidentvalets Ground Zero: Pennsylvania.

På vägen till Gettysburg hör jag ”Battle Hymn of the Republic”, mera känd som ”Glory Hallelujah”. Här stod det avgörande slaget i amerikanska inbördeskriget 1863, när frågan om slaveriet sprängde unionen. Idag visar opinionsmätningar dött lopp i Pennsylvania, och olyckskorpar varnar för nytt inbördeskrig.

Det tror jag inte på, men ”Battle Hymn of the Republic” har en annan symbolisk innebörd. Marschen spelades vid Winston Churchills begravning 1965, på hans egen begäran. Sir Winstons mor var amerikanska. Den moderna historiens avgörande vägval hängde på hans transatlantiska instinkter.

Ingen annan utländsk regeringschef har tillbringat lika mycket tid i Vita huset. När det såg som mörkast ut för den fria världen, i december 1941, knackade Franklin Roosevelt på dörren till Churchills gästrum, och mötte premiärministern naken med en drink i ena handen och en cigarr i den andra:

”Ni ser, herr president, jag har inget att dölja.”

Sedan samtalade de i timmar. Storbritannien blev det osänkbara hangarfartyg från vilket USA kunde besegra nazismen och kommunismen.

Samtidigt var Churchill, ironiskt nog, en imperialist av den gamla stammen. Mera Uncle Sam än John Bull. Men hans sejou­rer i den amerikanska presidentbostaden – som britterna alltså brände ner 1812 – påminner om två läxor detta ödesdigra valår:

Europa behöver USA minst lika mycket som förr. Men för att behålla den rollen måste USA klara demokratiska maktskiften. Helst under lika jovialiska former som dem vi just sett i … Storbritannien.

Jag byter från ”Downbound Train” till ”The Promised Land” med Bruce Springsteen, och tar sikte på Asbury Park, New Jersey, vid Atlantkusten.