Med facit i hand
De starkaste läsupplevelserna är när det känns som om boken söker upp dig, och inte tvärtom.
Kanske handlade det i mitt fall om förströdda funderingar kring det allt frikostigare användandet av begreppet ”folkmord”. Men en dag i början av sommaren ville jag till varje pris läsa mer om eldbombningarna av Dresden.
Låt oss börja med ordboken.
”Folkmord” är en ”systematisk utrotning av folkgrupp, särsk. på grund av nationell, etnisk el. religiös tillhörighet.”
”Utrotning” då?
”(Hänsynslöst) göra slut på existensen av hel grupp av levande varelser el. växter.”
Med ovanstående i bakhuvudet körde jag till biblioteket i Bräcke och lånade den brittiske journalisten Sinclair McKays Dresden 1945.
Natten mellan den 13 och 14 februari 1945 rullade drygt tusen engelska och amerikanska bombplan in och fällde 3 500 ton brandbomber över den sachsiska huvudstaden. Eldstormar bildades. Folk sögs in i huskropparna, förkolnades till oigenkännlighet, kokades levande i vattenreservoarer de kastat sig ner i för att söka skydd.
Det outhärdliga med McKays bok är att han växlar perspektiv mellan vardagen i den stad som Hitler älskade, och som var känd för sin arkitektur och sitt kulturliv – och planerna som smids i det engelska och amerikanska bombflygets överkommando.
Röda armén rycker allt närmare Tyskland, Stalin vill gärna se järnvägsknuten Dresden bombas till småsmulor för att underlätta offensiven.
Men Hitler släpper inte tyskarna ur sin strypsnara. Det räcker med en förflugen kommentar om att Tredje rikets seger kanske inte längre är självklar för att man ska skjutas på fläcken. Det ryktas om nya supervapen. Luftwaffe har fått sitt första jetplan i luften, och under sommaren och hösten 1944 börjar tyskarna skicka V1- och V2-raketer mot England. V står för ”Vergeltung” (vedergällning). Drygt 5 000 civila dör i anfallen, 20 000 hus läggs i ruiner.
Kapitel för kapitel förflyttas vi mot eldstormen.
När den sveper över Dresden gör den ingen åtskillnad mellan goda och onda. Råskinnen i SS förbränns till aska, liksom den snälla kvinnan i bageriet som stack till den judiske författaren Victor Klemperer en limpa under disken, trots att det var förenat med livsfara.
Men befälhavaren i engelsmännens Bomber Command, Arthur ”Bomber” Harris, var orubblig. Tyskarnas stridsvilja måste knäckas. Och i ett så pass auktoritärt samhälle som Hitlertyskland fanns ingen annan utväg än att förstöra alla transporter, all sjukvård, all livsmedelsförsörjning, kort sagt omintetgöra allt vanligt liv.
Uppemot 25 000 tyskar omkom i eldstormen, under ohyggliga former. Indignationen och upprördheten ligger nära till hands, men så är det också en ynnest att sitta med facit i hand, att veta att Hitler skulle sticka pistolen i munnen några månader senare och att Röda armén skulle välla in för att både befria Birkenau och begå sina sisådär två miljoner våldtäkter mot tyska kvinnor, vilket Stalin lär ha kommenterat med att efter alla hårda strider måste väl pojkarna få roa sig lite …
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Med facit i hand är det också förståeligt att den engelska fredsrörelsen ville få väck statyn över ”Bomber” Harris vid The Strand.
Var eldbombningen av Dresden ett folkmord?
Vad var alternativet?
Låt oss vara tacksamma över att vi inte avkrävs något svar. Det som gör Dresden 1945 till en oundgänglig bok är att den fångar det omöjliga i både hökens och duvans hållning. Vilket i sin tur gör det till en sällsamt trösterik läsupplevelse. Vi har inte blivit ett dugg klokare under de snart åttio år som gått sedan bombplanen mullrade in över Dresden, och det kanske vi inte kan förvänta oss heller.
Journalist och författare.