Andrej Zubov är en framstående rysk historiker som förlorade jobbet för att han använde en historisk analogi som politiskt argument. Det låter absurt men det var precis vad som hände för nio år sedan.

Rysslands annektering av Krim 2014 fördömdes i stora delar av världen. Den ryska allmänheten var förvirrad, många var osäkra på hur de skulle ställa sig men en stor del av opinionen såg det som något positivt. ”Krim är vårt!” blev en slogan som användes flitigt och president Putin kunde glädja sig åt stigande popularitetssiffror.

Det var då Andrej Zubov satte ner foten. I en uppmärksammad artikel i tidningen Vedomosti den 1 mars 2014 fördömde han den ryska statens agerande och hävdade att detta var en direkt parallell till Hitlers maktövertagande av Ös­terrike 1938. Zubov uppmanade läsarna: ”Vänner! Vi måste besinna oss och sätta stopp. Politikerna vill dra in vårt folk i ett skrämmande och fasansfullt vågspel.”

Trots att artikeln inte publicerades i pappersversionen av Vedomosti utan på den mera undanskymda nätsajten blev detta för mycket i ett land som har byggt en stor del av sin identitet som stormakt på segern över Nazityskland. Zubov förlorade sin professur vid utrikesdepartementets prestigefyllda universitet MGIMO.

Efter regimens undergång kommer en förnyelse att äga rum. Då får vi se ett alternativ till de kleptokrater som nu har anfallit Ukraina och som också förkväver själva Ryssland ekonomiskt, politiskt och kulturellt.

Nu fick denne historiker, statsvetare, religiöst engagerade och filosofiske tänkare plötsligt byta katedern mot Facebook. En ny bana inleddes – som frispråkig regimmotståndare med ytterst osäkra lönevillkor. Under några korta år var det fortfarande möjligt för kritiker att i viss mån framföra sina åsikter och eftersom Zubov är en engagerande föredragshållare kunde han även ta uppdrag utomlands. Få kan som han med humor och finess hantera det ryska språkets möjligheter att uttrycka känslor och komplicerade tankar, så han var en ofta sedd gäst och kommentator i ryska och internationella medier.

Dessa möjligheter krympte så småningom och efter det ryska anfallskriget mot Ukraina hårdnade det inrikespolitiska klimatet snabbt. Zubov fortsatte att verka som förut och kritiserade invasionen i Ukraina samtidigt som han levde i en ständig fruktan att bli gripen och åtalad. När universitetet i Brno i Tjeckien förra året erbjöd honom en gästprofessur tackade han ja utan att tveka.

Men – den 17 februari i år kom nästa slag: den ryska staten stämplade honom som ”utländsk agent” enligt en lag som förbjuder individer och rörelser att ta emot pengar från utlandet.

– Jag fick inget direkt besked om saken utan fick händelsevis läsa om det på justitiedepartementets hemsida, berättar Zubov när jag intervjuar honom på telefon.

– Anledningen var min fördömande hållning till anfallet på Ukraina och att jag får lön från universitetet i Brno.

Lagen om ”utländska agenter” tillkom 2012 och för en svensk kan det vara svårt att till fullo förstå de hotfulla under­tonerna i uttrycket ”utländsk agent”. Den ryska allmänheten associerar direkt till kalla krigets spioner och Stalintidens epitet ”folkets fiende”.

– Lagen kräver stora insatser av en ”utländsk agent”. För mig personligen innebär det rent praktiskt flera risker.

Han är ingalunda ensam om att ha drabbats av denna ”agentlag”, som kan användas mot både individer och organisationer. För Putins regim har den visat sig vara ett mycket praktiskt instrument och är en del i ett helt system av lagar och bestämmelser som kväver yttrandefriheten.

– Jag är numera ålagd att överallt och i alla möjliga sammanhang upplysa min omgivning om att jag är ”utländsk agent”. Jag måste in i minsta detalj redogöra för mina inkomstkällor. Ryska uppdragsgivare kan inte ens drömma om att kontakta mig. Allt detta är enormt förnedrande och tar dessutom tid. Men jag har bestämt mig för att helt och hållet strunta i deras krav. Det är troligt att det gör ont värre men jag är redo, säger Zubov.

De landvinningar som människorättskämpar och demokratiskt sinnade politiker lyckades uppnå under de gångna trettio åren har raderats ut på bara några månader. Anrika och betydelsefulla organisationer som Helsingforsgruppen och Memorial är krossade. Deras medlemmar utsätts för husrannsakningar och flera av dem riskerar åtal. Även kritiskt granskande journalister och bloggare har fördömts. Välkända redaktioner har fått stänga eller flytta utomlands. Här i Sverige har bevakningen av krigets konsekvenser för det ryska civilsamhället till en del hamnat i skuggan av rapporteringen om själva kriget men faktum är att det ryska samhället idag befinner sig i en situation som har mycket gemensamt med Sovjettiden och från många synpunkter även med Stalinepoken.

Andrej Zubov tänker inte stillatigande underkasta sig denna kränkande behandling – han har bestämt sig för att svara med en drastisk åtgärd: han kommer att stämma den ryska staten. Visserligen är han i gott sällskap – tusentals framståen­de personer har ju drabbats av samma öde. Men Zubov är en av få som har beslutat sig för att gå så långt som att slå tillbaka mot justitiedepartementet. Han försäkrar att det finns fonder och privatpersoner, som är beredda att stödja honom ekonomiskt i detta företag.

– Konstitutionen är ännu inte avskaffad och det jag gör och säger i min roll som historiker och politisk tänkare har jag all rätt till enligt vad som står i vår grundlag.

Sedan september förra året lever alltså Andrej Zubov och hustrun Olga i exil i Tjeckien. Två av de tre barnen har också lämnat Ryssland och lyckats få tillfälligt uppehälle i Tyskland och Lettland. Familjemedlemmarna, som hittills har levt nära varandra i Moskva, är nu splittrade över Europa och kommer att så förbli ”tills Putin faller”.

Enligt Zubov är den ryska staten dömd att förlora kriget mot Ukraina, något som i sin tur kommer att leda till regimens kollaps. Och det kommer att ske snart, tror han. Mina skeptiska motargument om att det nuvarande systemet tycks vara väl konsoliderat och att dess ledare verkar sitta säkert i sadeln avfärdar han raskt.

– Angreppet på Ukraina har försvagat landet och hela den statsapparat som Putin och hans krets har byggt upp. Om han inte hade startat det här kriget hade han säkert kunnat sitta kvar som president länge än och kanske rentav lämna över makten till en arvtagare. Men nu tror jag inte det är möjligt.

Andrej Zubov tvivlar inte på sin sak och hans analys är väl förankrad i historiens långa perspektiv. Han understryker att det sannerligen inte är första gången som makthavarna i Ryssland har tvingat sin egen och andra staters befolkning på knä. Det räcker med att studera de senaste hundra årens dramatiska händelser för att förstå att det kan sluta mycket illa för ett styre som förtrycker och sprider ofärd. Det som ser stabilt och nästan evigt ut kan plötsligt rasa som ett korthus.

– Tsarryssland gick under efter första världskrigets katastrof. Den banditklick som dök upp 1917–18 och roffade åt sig makten efter tsarerna, ja de styr ju det här landet än idag. Så det vi bevittnar nu är inte bara slutet på Putins regim, säger Zubov. Det är med all sannolikhet även slutet på över hundra år av bolsjevikstyre.

Zubov pekar på att kontinuiteten under alla dessa år i allt väsentligt har utgjorts av den förtryckarapparat som skapades redan i december 1917: Tjekan, Lenins hemliga polis. Denna organisation har visserligen tjänat många olika ledare och den har bytt namn flera gånger: OGPU, NKVD, MGB, KGB och idag FSB. Men under drygt ett sekel har den varit statens ryggrad och den har samma mål och medel nu som då.

– Tänk dig, säger han, om det var Ge­stapo som styrde dagens Tyskland. Hur skulle Tyskland då se ut?

Och han tillägger:

– Ryssland kommer aldrig att bli ett normalt land förrän vi har gjort upp med bolsjevikernas brott.

Sedan invasionen i februari 2022 har stora mängder ryska medborgare lämnat landet. Exakt hur många vet ingen men en miljon nämns ofta som en trolig uppskattning. De som har haft modet och styrkan att söka sig bort är ofta unga och välutbildade. Det handlar alltså om en dränering, en brain drain, av stora mått.

Något liknande skedde ganska exakt för 100 år sedan, 1918–1923. Även då, efter tsarväldets kollaps och bolsjevikernas seger i inbördeskriget, förlorade landet en viktig del av sina mest framstående medborgare. Filosofer, författare, vetenskapsmän, företagare och militärer fördrevs eller flydde. Också denna exodus beräknas ha uppgått till en miljon eller mera. Den skedde huvudsakligen från hamnarna vid Svarta havet men även via Finland och Manchuriet i Fjärran Östern. Dessa flyktingar fick dramatiska och ofta olyckliga liv. De allra flesta kunde aldrig återvända. Dagens emigranter vet inte heller mycket om sin framtid.

Andrej Zubovs personliga öde kan betraktas i detta större sammanhang, som en liten del av en stor och omvälvande förändring. Situationen idag kan till en viss del jämföras med 1920-talets massflykt men skillnaderna är många. Vår värld ser helt annorlunda ut.

– Till de positiva faktorerna hör internet och alla de tekniska hjälpmedel för kommunikation som knyter ihop människor på ett radikalt nytt sätt, menar Zubov.

– Kalla krigets järnridå är borta. Möjligheterna till information och kunskaper är i stort sett oändliga. Detta har en avgörande betydelse. Efter regimens undergång kommer en förnyelse att äga rum. Då får vi se ett alternativ till de kleptokrater som nu har anfallit Ukraina och som också förkväver själva Ryssland ekonomiskt, politiskt och kulturellt.

En viktig men osäker faktor är den tysta opinionen. Det är svårt att veta vad människorna i Ryssland egentligen tycker om det som sker nu och opinionsmätningarnas siffror går inte att lita på. Samhället är splittrat och ingen anar vad som pågår i folkdjupet. Inte ens den mäktiga ortodoxa kyrkan, som officiellt har tagit ställning för kriget, är enhällig i sin hållning.

– Strax efter anfallet mot Ukraina publicerades ett öppet brev undertecknat av 300 präster i den ryska ortodoxa kyrkan, berättar Zubov. De kritiserade angreppet på Ukraina mycket hårt. En del av undertecknarna drabbades sedan av repression, flera stängdes av från sin tjänst. Och jag vet att det finns många fler än 300 som håller med om denna kritik men som inte vågar höja rösten.

Motståndet mot kriget finns även bland biskoparna och i kyrkans allra högsta ledning. Det främsta exemplet är Moskvapatriar­katets metropolit Innokentij i Vilnius. Redan i mars 2022 tog han öppet avstånd från patriarken Kirill och dennes stöd för kriget. Han vill nu distansera sig från Moskvapatriar­katet och har inlett en process för att skapa en mera självständig gren av den ryska ortodoxa kyrkan i Litauen.

– Vår kyrka är alltså långt ifrån en monolit där alla tänker på samma sätt, säger Zubov. Så när Putin störtas kommer patriarken Kirill att gå samma väg.

År 2009 publicerades ett nytt och epokgörande historiskt verk, Rysslands historia under det 20e seklet. I tre volymer har fyrtio forskare från olika delar av Ryssland och andra länder genomlyst perioden från 1894 till 2008. Redaktör är Andrej Zubov och i förordet redogör han för verkets grundtankar: först och främst måste historien skildras utan politiska och ideologiska skygglappar. Dessutom har författarna valt att sätta ljuset på individuella livsöden. Enskilda människors personliga val och handlingar formar historien och det är viktigare att lyfta fram detta än att ägna sig åt ”anonyma beskrivningar av ’objektiva processer’ och ’drivkrafter’ ”. Omslagen på de två första volymerna illustrerar denna inriktning: här saknas porträtt av de stora statsmännen – bokpärmarna pryds av anonyma bilder på ”vanliga människor” – ”alla de människor som bar det tjugonde seklet på sina axlar”, säger Zubov.

En paradox i sammanhanget är att detta ryska verk utan större problem går att få tag på i Kiev medan förlaget i Moskva däremot troligen inte kommer att kunna trycka flera upplagor. Lagen kräver ju att det måste framgå att redaktören är ”utländsk agent” men eftersom Zubov kategoriskt vägrar att gå med på detta blir det helt säkert inga flera utgåvor.

I sitt förord återger Zubov ett samtal som ägde rum i Frankrike år 1927 mellan militärhistorikern och generalen Nikolaj Golovin och storfursten Nikolaj Romanov. Även storfursten var general och hade deltagit i flera krig. Båda två tvingades lämna sitt land efter nederlaget i inbördeskriget och levde därefter resten av livet i exil i Frankrike. Golovin frågar: ”Hur skall man skriva om Ryssland?” Storfursten svarar: ”Ryssland kan bli fritt först när vi säger sanningen och endast sanningen om henne.”

Rysslands historia under det 20:e seklet försöker ge denna sanning en konkret gestalt. Men vem kommer att ge oss sanningen om de händelser som nu, i det 21:a seklet, formar Ryssland och Europa? Svaret på detta får vi sannolikt vänta på länge.