I år skulle Muriel Spark ha fyllt 100. Hela året firas hon på flera håll i världen, inte minst i Storbritannien, med tv- och radioprogram, utställningar och nyutgåvor. Spark (1918–2006) är mest känd för sina romaner, Miss Jean Brodies bästa år från 1961 är förmodligen hennes mest berömda. Hon kallade den för sin ”mjölkko”, den överskuggar ibland hennes övriga författarskap som spänner över fem decennier och även omfattar poesi och litteraturkritik.

Sammanlagt utkom hon med 22 romaner, som nu kommer i nyutgåvor med förord av författare som William Boyd, Ali Smith och James Wood (Polygon). Redaktör för sviten är journalisten Alan Taylor. Det är också han som har skrivit den aktuella biografin Appointment in Arezzo. A Friendship with Muriel Spark (Polygon), som ger en unik inblick i hennes liv. Till vardags är han redaktör för The Scottish Review of Books och arbetar på dagstidningen The Herald.

Taylor lärde känna Spark då han 1990 lyckades få en intervju med den annars medieskygga författaren. Mötet ägde rum i italienska Arezzo, Toscana, där hon fram till sin död bodde tillsammans med sin goda vän, konstnären Penelope Jardine. Taylor och Spark blev vänner, han och hans familj tillbringade många somrar i huset i Toscana.

Vad tror då Alan Taylor det var som gjorde att de kom så bra överens?

– Jag vet inte riktigt. Kanske berodde det på att vi båda kom från liknande arbetarklassbakgrund i Edinburgh, hade samma sorts humor och rött hår, säger Taylor som beskriver Spark som en generös, intressant, intelligent och varm människa. Gemensamt hade de naturligtvis även kärleken till litteratur.

– Muriel var otroligt beläst och slukade böcker från en tidig ålder. Hennes barndomshem låg på promenadavstånd till Mornington Library, ett bibliotek där jag senare skulle arbeta som bibliotekarie.

Ett vackert sparsamt språk och historier fulla av kvickhet, ironi och känsla för det bisarra är Muriel Sparks signum. ”Hon ville få läsaren att tänka snarare än att känna”, skriver författaren Ali Smith i The Guardian i en recension av en av nyutgåvorna av debutromanen The Comforters (Virago).

Sparks romaner är som regel korta, dialogdrivna och humoristiska, men de tar upp allvarliga ämnen. Några teman som hon tar sig an är välfärdssamhället, avkolonialiseringen och sekulariseringen. Ofta jämförs hennes verk med Evelyn Waughs och Graham Greenes.

– Det är märkligt eftersom de har så olika stilar, säger Alan Taylor.

Anledningen till att de ändå nämns i samma andetag är nog att de alla tre var reformerade katoliker.

– Muriel Spark, Evelyn Waugh och Graham Greene var goda vänner och de brukade skicka sina respektive manus till varandra före utgivning. Waugh var särskilt förtjust i Muriels Memento mori, som kom ut för första gången 1959. Det är förmodligen den första roman som tar upp ämnet demens.

Om Muriel Spark sägs det ofta att hon är en ”författares författare”. Många av hennes efterföljare har henne som husgud.

– Det finns dock ingen ”Muriel Spark-skola”, inga författare skriver i hennes anda. Helt enkelt för att de inte är Muriel. Hon var unik i sitt skapande, säger Alan Taylor.

Muriel Spark kom 1992 ut med självbiografin Curriculum Vitae. A Volume of Autobiography. Den täcker hennes första 39 år, tiden innan hon 1957 slog igenom som romanförfattare med The Comforters. Historien är fylld av upplevelser från hennes eget liv; om att konvertera till katolicismen och om hallucinationer. Muriel Spark fick ett sammanbrott och hallucinerade efter en tids användning av bantningstabletter med amfetamin i. Anledningen till att hon tog preparatet var inte enbart att hon skulle hålla sig smal utan även att hålla matkostnaderna nere. Hon levde på existensminimum. Poesi och noveller har alltid varit svårt att försörja sig på. Därför började hon att skriva romaner, som kunde ge mer inkomst.

Muriel Spark var på 1940-talet ordförande för Poetry Society, som gav ut Poetry Review. Hon var chefredaktör för tidningen 1947–49 och det var då som hon lärde känna poeten och litteraturkritikern Derek Stanford. De blev ett par och skrev också litterära biografier om Wordsworth och Emily Brontë tillsammans. När relationen tog slut sålde Stanford sjuttio av hennes privata brev till en samlare, och 1963 kom han ut med boken Muriel Spark. A Biographical and Critical Study. Det fick blodet att koka i de Sparkska ådrorna. Han skulle livet ut vara en nagel i ögat på henne; en mytoman som skodde sig på deras tidigare förhållande, ansåg hon. Den osympatiske huvudpersonen Hector Bartlett i Sparks A Far Cry from Kensington (1988) är baserad på Stanford.

I sitt skrivande inspirerades Muriel Spark mycket av Marcel Proust. När hon hade vunnit dagstidningen The Observers novelltävling 1951 köpte hon en ny klänning och hela Prousts svit På spaning efter den tid som flytt – trots att hon egentligen behövde prispengarna till mat och boende. Litteratur och designkläder var hennes livsluft. Den tidigaste och genom livet ständigt närvarande inspirationskällan i Muriel Sparks skapande var annars The Border Ballads, 1400- och 1500-talsballader från den skotsk-engelska gränsen.

– The Border Ballads är som ett slags nyhetsrapportering. De mest hemska saker berättas på ett sakligt osentimentalt vis, säger Alan Taylor.

Hur kom det sig egentligen att Muriel Spark, som var så stolt över att hon kom från Skottland, sedermera bosatte sig i Italien?

– När hon blev berömd tyckte hon att Skottland och resten av Storbritannien kändes instängt. Dessutom var hon en person som var intresserad av att uppleva nya platser och människor.

Hennes flicknamn var Camberg. Fadern Bertie var ingenjör. Han var judisk, född i Skottland, med föräldrar från Litauen. Muriel Sparks moder var musiklärare med anglikansk bakgrund. Efternamnet Spark fick Muriel från sin make – ”det bästa som han gav mig”. (Spark = gnista.)

Ex-maken Sidney Spark var tretton år äldre och lärare. Hon kände honom knappt när hon som nittonåring flyttade med honom till Rhodesia, nuvarande Zimbabwe. Det visade sig att han led av svåra psykiska problem och kunde bli våldsam. De fick 1938 sonen Robin innan de skilde sig 1944. Muriel återvände till Storbritannien där hon fick arbete vid utrikesministeriet i London och skrev krigspropaganda.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Sonen kom efter ett år och fick bo hos sina morföräldrar i Edinburgh. Moderns och sonens relation skulle senare i livet bli komplicerad. Muriel Spark strök honom från sitt testamente och lämnade allt till sin livskamrat Penelope Jardine. I botten låg en konflikt om judiskhet. Sonen menade att Muriel Spark förnekade sin judiska bakgrund. Robin Spark, som avled förra året, hävdade bestämt att hans mor var judisk också på mödernet.

– Muriel förnekade aldrig sina judiska rötter, säger Alan Taylor. I strikt mening var hon inte judisk eftersom enbart fadern och inte modern var judisk. Det godtog aldrig Robin.

I den ansedda men också omstridda biografin Muriel Spark av Martin Stannard, professor i modern engelsk litteratur vid Leicester University, skildras den här konflikten på ett finkänsligt vis. Det kontroversiella med boken är att Muriel Spark försökte att stoppa den, trots att det var hon som hade anlitat honom.

Stannard hade skrivit Evelyn Waughs biografi, som Spark tyckte mycket om, och hon frågade Stannard om han kunde tänka sig att författa även hennes. Det skulle dock dröja till 2009, tre år efter den skotska författarens död, innan boken kom ut.

– Muriel var ledsen över hur hennes liv beskrevs i biografin. Hon tyckte att den var alltför fragmentarisk, säger Alan Taylor.

Det är känt att Muriel Spark kunde vara svår att komma överens med. Såväl litterära agenter och förlag som redaktörer har vittnat om det. Kanske för att hon var ytterst mån om att själv ha kontroll över sitt skapande och för att hon hade stark integritet? Hon konstaterade själv att den viktigaste relationen för henne inte var den med andra människor utan den med litteraturen.