den här gången är Stig Strömholm bäst när han glömmer sig och sänker garden. I förordet till memoarerna Resonerande katalog. Minnen 1958–2003 (Atlantis) meddelar han att boken varken är till för att förklara vem han är eller klargöra vad han har tänkt. Syftet är istället att avlägga rapport och berätta vad han varit med om och uträttat. Ändå har det blivit så att ”en och annan reflexion slinker med”, erkänner han. Den bristen får man som läsare vara glad för.

När professorn lyckas som bäst i sina föresatser blir läsningen tyvärr ganska prövande. Ingen lämnas i tvivel om hans duglighet, bredd och kapacitet, men det krävs både själsro och energi för att man ska ta sig igenom transportsträckorna med information om europeiska juristm...