Den 17 mars 2020 körde den 49-årige polisen Leroy Bruwer som vanligt från hemmet i Sabie i Sydafrika mot sitt arbete. Sju kilometer utanför staden Nelspruit genomborrades hans bil av kulor från flera automatgevär. Bruwer dog på platsen. Han arbetade sedan flera år i ett specialkommando för att stoppa tjuvjakten på noshörningar i Krugerparken. Bruwer hade flera gånger arresterat Petrus Mabuza, en ledare för det kriminella nätverket bakom slakten på noshörningarna, men domsluten dröjde och Mabuza släpptes mot borgen. Året därpå dödades också Petrus Mabuza på öppen gata, troligen av andra kriminella i samma gruppering.

Jamie Joseph leder organisationen Saving the Wild i Sydafrika. Hon menar att korruptionen ätit sig långt in till ledande tjänstemän i Krugerparken och att den skyddas av höga politiker. ”State capture” – att politiska partier och deras allierade tar över centrala myndigheter – har lett till att kriminella anställs som vakter i parken och leder tjuvjägare till sina mål, eller att de själva deltar i tjuvjakten. Domare rekryteras som släpper de åtalade mot borgen eller helt friar dem. Vissa perioder kal­las laglydiga vakter att vittna i domstolar långt borta från parken, för att det skall bli fritt fram för tjuvjägarna, menar Jamie Joseph.

I en rapport från CITES (the Convention on International Trade in Endangered Species) framgår att Krugerparken förlorat hisnande 75 procent av sina vita noshörningar sedan 2011. Populationen minskade från 10 600 till endast 2 600. Antalet svarta noshörningar i parken är idag 200, en nedgång med 50 procent under samma period. Sydafrika hyser två tredjedelar av hela Afrikas population av noshörningar, vilken har sjunkit från 25 000 till 22 100 på tio år. Detta trots att vissa länder, som Zimbabwe, Namibia och Kenya har varit mer framgångsrika med skyddet. Det är främst den vita noshörningen som minskat, me­dan den svarta noshörningen ökat något, fast från en betydligt lägre nivå.

Av 1 588 arresteringar kring tjuvjakten i Syd­afrika de senaste fem åren ledde hälften till åtal och endast 300 till fällande domar.

CITES-rapporten framhåller också att av 1 588 arresteringar kring tjuvjakten i Sydafrika de senaste fem åren ledde hälften till åtal och endast 300 till fällande domar. Tjuvjakten minskade något 2020, vilket i första hand tillskrivs covid-19-­pandemin. De länder som är inblandade i transittrafiken av noshörningshorn till mottagarländerna i Ostasien är enligt rapporten i första hand Moçambique, Förena­de Arabemiraten och Qatar.

I asien finns totalt cirka 4 000 noshörningar, huvuddelen i Indien, där populationen ökat under de senaste tio åren. Lejonparten finns i den indiska nationalparken Kaziranga utefter Brahmaputra i Assam. Också där förs en kamp mellan beväpnade vaktpatruller, som varje dag genomsöker området, och tjuvskyttar. Delstaten Assam i nordöst har länge haft problem inte bara med tjuvskyttar utan också med separatistiska milisgrupper.

Det finns tydliga skillnader i effektivitet i förvaltningen av områden med noshörningar. CITES-rapporten framhåller att de privata naturskyddsområdena varit betydligt mer framgångsrika än de offentligt styrda nationalparkerna, i både Syd­afrika och övriga delar av kontinenten.

I Kenya finns flera privata reservat som särskilt engagerat sig för att skydda noshörningarna. Familjen Craig i Lewa Conservancy, strax norr om Mount Kenya, är ett exempel. Sedan början av 1970-talet har de successivt omvandlat sitt jordbruk med boskapsskötsel till 250 km² privat natur­reservat. Där finns idag 15 procent av Kenyas omkring 600 noshörningar. Flera liknande privata reservat har etablerats i Kenya, Namibia, Sydafrika och Zimbabwe, och de har i allmänhet varit mycket framgångs­rika. Intäkterna kommer främst från internationell turism och privata donationer.

Hälften av Sydafrikas vita noshörningar och en femtedel av de svarta noshörningarna finns idag på privata reservat. Bakom detta ligger ett stort personligt engagemang bland de entreprenörer som driver verksamheten. De har fler patruller med mer träning och bättre utrustning än de som drivs i offentlig regi. Ofta samverkar de privata reservaten också bättre med lokalsamhällena än de statliga parkerna. Ett statligt flaggskepp som Krugerparken har tyvärr fått en betänklig slagsida av ineffektivitet och korruption. En av slutsatserna i CITES-rapporten är att skyddet av noshörningar kräver att statsmakten helhjärtat ställer sig bakom detta arbete.

En utveckling har också skett på den finansiella sidan. Världsbanken har skapat ett nytt sätt att finansiera naturskydd genom en obligation på den internationella kapitalmarknaden, ”Noshörnings­obligationen” eller Wildlife Conservation Bond, om 150 miljoner dollar. Upplägget är att den årliga ränta som investerare i obligationer normalt erhåller, istället går till på förhand utvalda utförare av noshörningsskydd i Afrika.

Efter fem år får investeraren tillbaka sin ursprungliga insats. Om noshörningarna ökat i antal – enligt en oberoende bedömning – får man dessutom en ”success fee” istället för den årliga räntan. Denna doneras i så fall av en tredje part, The Global Environmental Facility, en mellanstatlig fond för naturskydd. Donatorn behöver i detta fall endast släppa till pengar om projekten varit framgångsrika. Investeraren får möjlighet till finansiell avkastning, samt ett eventuellt mervärde eller goodwill, genom att ha bidragit till att skydda en utrotningshotad art.

Bakom tjuvjakten ligger en stor efterfrågan på produkter med noshörningshorn av konsumenter i Ostasien, framför allt i Vietnam och Kina. Det handlar dock inte enbart om afrodisiaka. I en survey­undersökning i Vietnam menade 54 procent att produkter med noshörningshorn är allmänt bra för hälsan, 26 procent att de är bra mot ryggont, akne och feber, 23 procent att de kan hjälpa mot cancer men endast 15 procent att de kan höja mäns sexuella förmåga. Här kan visserligen finnas mätfel, på grund av att de ­intervjua­de är generade, men det visar likväl att
noshörningshorn ses som ett natur­läkemedel med stor kraft i dessa länder.

Hela företeelsen att vissa organisationer och regeringar söker bevara djurarter, men att detta stöter på problem genom illegal tjuvjakt, vilken ytterst bygger på konsumtion i en annan del av världen, blottlägger fascinerande drivkrafter, förmågor, brister och konfliktytor hos människan som social och politisk varelse. Detta påminner om den internationella narkotikatrafiken, men där är det i första hand konsumtionen som är illegal, inte produktionen. Efterfrågan är dock så stark i båda fallen, att den tycks hindra alla försök att bryta den.

Här finns åtminstone två globala intressekedjor: en för konsumtion och en för naturskydd.

Noshörningar betraktas av många människor världen över som ytterst skyddsvärda, medan en hel del andra, främst i Östasien, alltså ser konsumtionen av produkter med noshörningshorn som helt rimlig och dessutom statusfylld. Vill vi bevara noshörningen på sikt, behöver konsumtionskedjan av detta naturläkemedel till Asien brytas. Problemet är att det låter sig göras ungefär lika lätt som att bryta efterfrågan på hasch och annan narkotika till väst eller förbjuda snus i Sverige.

Alternativet är att finna motverkande handelskedjor. Intäkterna till noshörningsskyddet kommer inte minst från den internationella naturturismen och privata donationer. Det är globala transaktionskedjor som för resurser från välbeställda människor i väst till fattiga människor i Afrika, det vill säga till vakter och personal vid de olika naturskyddsområdena och till anställda inom naturturismen och dess kringverksamheter. Detta till skillnad från biståndet, som traditionellt gått från fattiga skattebetalare i väst till rika eliter i Afrika.

Som med flera andra utrotningshotade ”ikoniska” djur, skulle sannolikt inte ekosystemen i Afrika eller Asien kollapsa om noshörningarna försvann. Deras bevarande har blivit en angelägenhet för de människor världen över som ser ett värde i en fortsatt existens av vilda djur. Trots starka odds emot, kan sådant arbete bli framgångsrikt. Skyddet av valarna är ett exempel: också där behövde starka internationella intressekedjor brytas.

I spelet kring noshörningarnas vara eller icke vara, kombineras globala ekonomiska intressen med politisk korruption, kriminalitet och våldsutövning på ett sätt som gör skyddet av dem till en syssla med mycket höga insatser.