Med mitt mått mätt
På miljöpartiets kongress förra året lyckades ombuden få igenom en mening om att partiet strävar efter ett ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.
Inte minst från borgerligt håll avfärdades detta som tokerier. Ett något mer välvilligt, förhållningssätt till Miljöpartiets formulering är att säga att vi faktiskt redan har det. Kapitalism bygger inte på tillväxt, utan på ett fritt utbyte av varor och tjänster mellan människor. Däremot är resultatet av detta fria utbyte ofta tillväxt.
Men lyssnar man till den politiska debatten är det faktiskt lätt att få intrycket att ökad BNP-tillväxt är ett av politikens viktigaste mål. Fler arbetade timmar, ökad sysselsättning, arbetslinjen. Allt för tillväxtens skull.
Här skymtar en vetenskaplig konflikt som redan från början fanns inbyggd när BNP-måttet utvecklades. Skulle BNP mäta välfärd, i bred bemärkelse, eller inte?
I GDP. A Brief but Affectionate History (2014), skildrar den brittiska ekonomen Diane Coyle hur BNP, bruttonationalprodukt, och andra statistiska mått för ekonomin utvecklades efter depressionen och under andra världskriget. Politiker, som USA:s president Franklin D Roosevelt, ville ha stöd för att deras reformer gav resultat. Men för att visa att ekonomin växte behövdes ett mått på dess storlek. Hur detta skulle se ut var dock en öppen fråga. Ekonomen Simon Kuznets var en av dem som laborerade med olika statistikmått. Han menade att det var den totala välfärden som skulle uppskattas. Därmed borde sådant som inte gav människor ökad välfärd, såsom försvarsutgifter, räknas bort. Men också reklam och kostnader för tunnelbanor och dyra bostäder var sådant som Kuznets betraktade som något nödvändigt ont i den moderna ekonomin.
Vare sig i usa eller i Storbritannien fastnade dock politikerna för Kuznets approach. Under pågående världskrig var de inte särskilt intresserade av ett mått som signalerade att ökade utgifter till försvaret minskade landets totala ekonomi. Istället valde man ett bruttomått där offentliga utgifter, inklusive försvarskostnader, räknades in. Men när kriget var slut öppnade det, enligt Coyle, dörren för en mer interventionerande, keynesiansk politik också på andra områden.
”BNP-statistik och keynesiansk makroekonomisk politik gav ömsesidigt stöd åt varandra. Berättelsen om BNP sedan 1940 är också berättelsen om makroekonomi. Tillgången till nationalräkenskapsstatistik gjorde att efterfrågestyrning inte bara verkade görbar utan också vetenskaplig.”
När politikerna började sträva efter att öka ekonomin, mätt enligt det mått som växte fram, BNP, ökade alltså frestelsen att också styra ekonomin på ett sådant sätt att den totala produktionen ökade.
Det finns alltså goda anledningar att även ur ett liberalt perspektiv ifrågasätta en politik som sätter BNP-tillväxt som det främsta målet. Detta var något som John James Cowperthwaithe, finansminister i Hongkong under 1960-talet, insåg. Han vägrade att samla in ekonomisk statistik med motiveringen att det inte var statens uppgift och att det dessutom skulle öka risken att politikerna började lägga sig i hur ekonomin fungerade.
Trots detta växte Hongkongs ekonomi under hans tid som finansminister. Inte tack vare överlägsna ekonomiska mått, utan tack vare en liberal ekonomisk politik med låga skatter och slimmad byråkrati. Under hans tio år som ekonomiskt ansvarig ökade reallönerna med 50 procent och antalet fattiga hushåll minskade med två tredjedelar.
Låt oss återkomma till det men först några fler exempel på hur komplicerat det visat sig vara att mäta ekonomin.
Ett aktuellt exempel som tydligt visar hur BNP är ett konstruerat mått i behov av ständig justering är hur EU-länderna standardiserat sina sätt att räkna in den informella sektorn.
Eftersom vissa aktiviteter är lagliga i en del EU-länder men olagliga i andra så har de olika ländernas BNP inte varit helt jämförbara sinsemellan. För att råda bot på detta har man beslutat att alla länder ska räkna in prostitution och narkotikahandel. ”Nu ska sprit, sex och droger mätas”, hälsade SCB glatt i ett pressmeddelande redan 2005. Svårigheterna är förstås att uppskatta värdet av finansiella transaktioner som medvetet döljs för lagstiftaren. Det går liksom inte att titta på bokslut och kvitton för att avgöra heroinhandelns omfattning i Sverige. I stället får statistikerna uppskatta svar på en lång rad frågor utifrån den kunskap man har: Hur många missbrukare finns det, vad kostar drogerna på gatan, vilket pris betingar olika sexuella tjänster och så vidare?
Prostitution och droghandel utgör dock en relativt liten del av landets totala ekonomi. En betydligt större del som fortfarande inte räknas in i BNP är obetalt hushållsarbete. Den som utnyttjar en rut-tjänst istället för att städa själv bidrar därför till något högre BNP. Medan aktiviteter som att laga mat, städa, odla grönsaker eller sy kläder för eget bruk inte räknas in. Obetalt hemarbete uppgår till många timmar per person och vecka och uppskattningar som gjorts visar att BNP skulle i storleksordningen fördubblas om det räknades in.
Ett ytterligare exempel rör nya digitala, kostnadsfria tjänster som Wikipedia. Eftersom den som utnyttjar encyklopedin inte betalar något räknas det inte in i BNP, trots att det bidrar till användarens välfärd. Men detta är bara början. Två av världens främsta forskare kring digitaliseringens effekter, Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee, resonerar i boken The Second Machine Age kring vilka effekter det får när kostnaden för allt fler tjänster går mot noll. Även om film- och musiktjänster som Netflix och Spotify inte är gratis kostar de betydligt mindre än vad biobiljetter och cd-skivor gör. Den teknikutveckling som väntas ske kan öka välståndet kraftigt, utan att bidra särskilt mycket till BNP. Brynjolfsson och McAfee uttrycker det som att ”gapet mellan vad vi mäter och vad vi värderar växer varje gång vi får tillgång till en ny vara eller tjänst som aldrig tidigare existerat, eller när existerande varor blir gratis vilket de ofta blir när de är digitaliserade”.
De som menar att det är fel att bara sträva efter ökad tillväxt har alltså en poäng om vi med tillväxt menar ökad BNP. Såväl hemodlade morötter som digitala innovationer kan bidra till ökad välfärd, utan att påverka BNP i positiv riktning.
”BNP är inte, och var aldrig avsett att vara, ett välfärdsmått”, konstaterar Diane Coyle.
Så finns det något alternativ?
Många försök att istället uppskatta just människors välfärd har gjorts. Alliansregeringen tillsatte exempelvis en enmansutredning som den 1 juni i år ska föreslå kompletterande mått till BNP för att mäta människors livskvalitet.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Men det har visat sig svårt att hitta något mått som mäter detta. Kanske för att det ytterst är en subjektiv fråga vad livskvalitet är.
Därför är det knappast någon lösning att ersätta eller komplettera BNP med något bhutanesiskt lyckoindex. Vad är lycka?
Att den bhutanesiska regimen hittat på ett alternativt mått till BNP innebär inte automatiskt att befolkningen har det bättre där än någon annanstans. Spädbarnsdödligheten är tio gånger högre än i Sverige och medellivslängden mer än tio år kortare.
Och till slut visar det sig ändå att BNP-tillväxt är nära kopplad till lycka. BNP är inget särskilt bra mått på välstånd, men kanske kan man travestera Churchills beskrivning av demokratin och säga att det är det bästa mått vi har, jämfört med alla andra.
Poängen är alltså inte att BNP är ett meningslöst mått (men det behöver justeras kontinuerligt), att ekonomisk tillväxt inte är viktigt eller att vi borde lägga stor energi på att hitta alternativa mått. Poängen är att om BNP-tillväxt görs till politikens främsta mål kommer det att vara ett problem om människor väljer att jobba mindre för att ha mer tid för sina barn eller om den tekniska utvecklingen fortsätter i en riktning där allt fler tjänster som bidrar till ökad livskvalitet blir allt billigare.
Exemplet Hongkong visar intressant nog att när ekonomin lämnades ifred uppstod den tillväxt som andra länder ägnade sig åt att jaga med ekonomiska mått och politiska verktyg. Kanske förhåller det sig på ungefär samma sätt med lyckan.