Med namns nämnande
Det har nu gått ett drygt år. Staten Ukraina kommer, sannolikt, aldrig att få tillbaka sitt Krim. Inte heller de tatarer på halvön som nu hukar under den nyryska, postsovjetiska, propagandabilden som försöker ta ifrån dem deras bekymmersamma arv.
I sitt tal till nationen, ”linjetalet”, i december 2014, tillät sig president Putin att fabulera om förhållandet mellan Krim och Ryssland. Så här sade han: ”För Ryssland har Krim, det gamla Korsun, Chersones, Sevastopol en väldig civilisatorisk och sakral betydelse. Lika mycket som Tempelberget i Jerusalem för dem som bekänner sig till islam eller judaismen. På just samma vis kommer vi att förhålla oss hädanefter och för alltid.” Liksom för att glädja den ryska kyrkans patriark Kirill (självklart närvarande under talet), hänvisade han också till den gamla legenden om att den medeltida fursten Vladimir i Kiev skulle ha antagit kristendomen just på Krim och därefter kristnat hela Ryssland.
Nu ligger det, emellertid, till på följande vis. Putins halvbildade spindoktorer må säga vad de vill. Men Krim blev ryskt först år 1783, faktiskt bara några decennier innan Finland inkorporerades i det ryska väldet – utan att det landet för den skull idag tycks behöva något slags ”sakral betydelse”.
Rysslands ”Drang nach Süden” tog fart under Katarina II. Det gällde att hejda de habsburgska österrikarnas försök att penetrera det osmanska imperiet först på Balkan – och till sist också för att få kontroll över Bosporen och Dardanellerna. Därmed också en säkrad vattenväg till Medelhavet. ”Kors på Sofia-katedralen!” (i det gamla östromerska Konstantinopel) var fältropet då – likaväl som under första världskriget. Tillvägagångssättet var ytterst genomtänkt. I sann kristlig anda, hette det, ville man få slut på de elaka genuesarnas lika olämpliga som inkomstbringande slavhandel på sydsidan av halvön. Men målet var samtidigt att krossa den siste tatariske khanens vasallstat (under ”hundturken”) med centrum i Bachtjisaraj. Detta lyckades man med. Och Krim med omnejd kom strax att få kallas ”Novorossija” – ”Nyryssland”. Man erinrar sig ur historieboken liknande påfund: ”New England”, ”Nova Scotia”, ”New South Wales” – och, för all del också: ”Nya Sverige”. Det är just detta Katarina II:s Novorossija som idag ett gäng halvkriminella kroppsbyggare försöker återuppliva med sina självutnämnda ”folkrepubliker” – inte helt utan stöd från Kreml i Moskva.
Snart skickades rader av följsamma arkitekter till Krim för att bygga kyrkor i pseudobysantinsk stil. Det gällde att ”grekisera” hela området, att markera en genuint östkristen närvaro i rysk efterföljd på den nyerövrade halvön, långt från det turko-tatariska arvet.
Men först var namngivarna där. Avsikten var att ge de gamla orterna benämningar som kunde låta lagom grekisk-ryska. Det gamla krimtatariska Ak-Metjet (”Vita moskén”) fick redan 1784 heta Simferopol – som i lätt översättning från grekiska betyder ”Den gagnerika staden”. Fast samtidigt fick resterna i utkanten av den ryska huvudstaden Simferopol i det nya guvernementet Taurien behålla sitt tatariska namn. (Plötsligt är historien där igen: Harare var det namn som britterna bevarade för de ”svarta” förorterna i den sydrhodesiska huvudstad som länge fick heta Salisbury. Idag heter Zimbabwes centrum – just Harare.)
Om Simferopol fick bli ”den gagnerika staden” blev Sevastopol (grundat redan 1783) ”den ärorika”. Men stadens namn – känt som det är från både det första Krimkriget, andra världskriget och det förra fjolårets – låter inte helt krigiskt. Det skiljer sig från den ryska imperialismens fort i Kaukasus och Centralasien: Groznyj (”den hotfulle”) i Tjetjenien, Vernyj (”den trogne”) – dagens Almaty i Kazakstan. Gamla ryska uppslagsverk antyder också att Sevastopol skulle betyda ”den vackra staden”, men det grekiska ”Sev[b]astos” är ändå det tillnamn som den romerske kejsaren en gång i tiden fick höra som ”ärevördig”.
Låt oss nu återvända till en liten vik på västsidan av Krimhalvön. Där låg sedan urminnes tider en fiskehamn med namnet Achtijar – möjligtvis ett ord av persiskt ursprung som betyder ”Lyckostjärnan”, kanske med tanke på en fyrbåk för hemvändande yrkesfiskare på Svarta havet. Det var här som man från rysk sida valde att just året 1783 anlägga en örlogsstation, Sevastopol. Hit kom kejsarinnan Elisabet II 1787, och redan då kunde hon inspektera tre linjeskepp och tolv fregatter. Därpå rustades hamnen till fulländning under den legendariske amiralen Usjakov.
Men så dog kejsarinnan (1796). Hennes egensinnige och förmodligen inte helt tillräknelige son, kejsar Paul I (som hade fler än ett horn i sidan till sin mor), fattade ett beslut. Sevastopol återfick namnet Achtijar! Och så fick staden heta fram till 1801, då Paul mötte en förtidig död i några lönnmördares händer. ”Lyckostjärnan” föll i glömska. Sevastopol blev till den ryska Svartahavsflottans främsta stödjepunkt – låt vara att örlogshamnen neutraliserades efter Rysslands nesliga nederlag i (det första) Krimkriget. Sedan dess har generationer ryssar levt med en tilltagande mytologisering av hjältestaden – vi läser Tolstojs Sevastopolberättelser och betraktar Dejnekas sovjetiska våldsromantiska bilder från andra världskriget.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Det finns, förstås, ingen anledning att idyllisera förhållandet mellan dem som bott på Krim i årtusenden innan Ryssland höjde sin fana där – skyter, greker, goter (ja, faktiskt!), venetianare, tatarer, turkar – och ryssar. Åtskilliga gånger under historien härjades de ryska länderna av arméer från Krim. Men fördrivningen, 1944, av nästan samtliga krimtatarer för deras påstådda samarbete med de nazityska inkräktarna förblir ännu ett öppet sår i det gemensamma rysk/tatariska minnet.
Ett försök, låt vara dessförinnan, att läka de historiska såren gjordes under en kort period på 1920-talet, då det unga Sovjetunionen ville framstå som välmenande internationalistisk. Ännu kan man finna kartor över den tidens Krim där Simferopol inte längre heter så – utan just Ak-Metjet. Andra tatariska namn skymtar också förbi hos de nya bolsjevikiska namngivarna – allt för att det tsartida arvet, som på så många andra håll, skulle bli utplånat.
Men Aleksandr Pusjkins ”Fontänen i Bachtisaraj”, Adam Mickiewiczs möten med stäpperna i Akerman, de ryska modernisternas häpna närvaro i de krimtatariska trakterna vittnar om något annat än dagens bombastiska hojtande om att ”Krim är vårt”. Någon illasinnad lingvist kunde ju också påminna om att ”Sankt Petersburg” är ett inlån från holländskan: ”Sankt Pieterburgh”. Och att staden Moskva har ett finsk-ugriskt ursprung.