Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, men frågan är om klyftan blivit så mycket mindre. En som dock personifierar möjligheten att överbrygga den är Uppsalaförfattaren Per Molander, framstående ämbetsman med ett ben i vardera kulturen genom sin gedigna teknikbakgrund och sina djupa litterära intressen.

I sin nya bok tar han romanen Vågorna av Virginia Woolf som utgångspunkt för funderingar över metaforer inom litteratur och naturvetenskap. Med hjälp av Vågorna – skriven 1931 och kännetecknad som ett av 1900-talets mest betydelsefulla litterära verk – tar Molander läsaren med på en vandring genom viktiga delar av förra seklets intellektuella historia. Titeln till trots tar han sig då stora friheter när det gäller anknytningarna mellan Woolfs bok och modern fysik. För någon ömsesidig påverkan är det knappast fråga om.

Hur mycket Woolf inspirerades av den moderna fysikens genombrott under de första decennierna av förra århundradet är oklart. Hon var visserligen en av de ledande inom den så kallade Bloomsburygruppen, beståendes av brittiska intellektuella. I den ingick bland andra polyhistorn John Maynard Keynes och, i varje fall perifert, den likaledes naturvetenskapligt bevandrade Bertrand Russell. Så exponering för vetenskapliga nyheter förekom säkert. Woolfs direkta kunskaper i naturvetenskap var nog trots detta rätt magra. Omvänt känner jag inte till någon som helst påverkan av hennes författarskap på skeenden inom 1900-talets naturvetenskap.

Woolf är kanske mest känd som feministisk föregångare. Men hon var också en stor nyskapare inom litteraturen. Hennes romaner, inte minst Vågorna, har förvisso som föregångare bland andra Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt och James Joyces Odysseus. Men som Molander framhåller är Vågorna ”skriven i en helt egen och nydanade stil. Här återfinner man ”kritiken av de konventionella intrigerna, den ytterst medvetna berättarpositionen, en struktur som rör sig i ett ingenmansland mellan poesi, drama och prosa”.

Vad är då en metafor? Molander beskriver den som ”en grupp av ord för en konkret företeelse, en semantisk kärna, med vidhängande associationer av mer eller mindre abstrakt slag”. Metaforer genomsyrar all litteratur, till och med denna recension. Men jag tycker Molander hamnar lite snett när det gäller metaforer inom fysik och matematik. Att ta över vardagliga ord – kärna, färg, träd, grodd, för att ta några exempel – och ge dem en ny, mycket precis innebörd är knappast att skapa en metafor. För mig är det här snarare en rent terminologisk fråga, en mer eller mindre välgrundad omdefiniering av ordens mening. Man ger dem en noga angiven betydelse och bryr sig inte så mycket om associationerna, annat än kanske i mera populärvetenskapliga sammanhang.

Om detta kan vi naturligtvis tvista länge. Men vilken uppfattning man har spelar egentligen inte så stor roll för att få behållning av Molanders bok. Den belyser på njutbar prosa den ”Woolfska” framställningen av sex – eller är det sju? – personer vars individuella och kollektiva tankar och känslor böljar våglikt fram och tillbaka. Analogin till fysikens användning av begreppet vågor, metafor eller inte är uppenbar. Fysiken beskriver vågor inte bara på en vattenyta. Ljudet är en vågrörelse, ljuset likaså. Själva materien – elektroner, protoner, kvarkar – har vågegenskaper som beskrivs inom kvantmekaniken. Just på den punkten saknar jag dock i Molanders bok betoning på att kvantmekaniken inte bara är vågmekanik utan också kännetecknas av en så karakteristisk dualism mellan våg och partikel.

Molander tar även upp andra aspekter på modern fysik. Det blir lite fel eller tveksamma påståenden här och var, men det förlåter nog läsaren honom gärna för att istället fängslas av hans välskrivna och engagerande populärvetenskapliga miniessäer. Det gäller till exempel skildringen av symmetrier. Hans utblickar sträcker sig också långt in i nutiden, till så pass nya fenomen som upptäckten av Higgs-bosonen för fyra år sedan. Gravitationsvågorna finns också med, dock naturligt nog inte deras upptäckt. Den offentliggjordes ju först i februari i år; boken slutfördes i höstas.

C P Snow skulle nog mysa i sin himmel om han hade möjlighet att läsa Molanders bok.

Bengt E Y Svensson. Professor emeritus i teoretisk högenergifysik vid Lunds universitet