Lagos hade alla möjligheter att bli den återuppståndna demokratins första president men tackade nej och var i stället minister under ett årtionde innan han avgick, kampanjade och valdes till statschef. Idag är han 76 år och en äldre statsman, vars ord betyder mycket. Följaktligen väger han det också på guldvåg när jag träffar honom på hans stiftelse Democracia y desarrollo (Demokrati och utveckling) i östra Santiago. Hans socialistiska partivän Michelle Bachelet har nyligen fått en andra period i ämbetet (den första var 2006–2010) och viljan till radikala förändringar är långt större denna gång. Mitt intryck är att Lagos tycker att barn riskerar att åka ut med badvattnet, men han är mån om att kritiska synpunkter ska lindas in väl.

Situationen är paradoxal. Chile är Sydamerikas enda medlem i OECD, landet är förhållandevis fritt från korruption och har regionens högsta BNP per capita. Demokratin är väl etablerad och fattigdomen har reducerats rejält. Och just i detta läge reses rasande krav på en radikal kursomläggning. Under lång tid har det varit ständiga demonstrationer i Santiago, och under aktivisternas tryck har den styrande center-vänsterkoalitionen blivit betydligt mer vänster.

Det är 68 i ny version. Det stora missnöjet kom inte när människor hade det riktigt besvärligt, det kom när de vant sig vid ett visst mått av välstånd och snabbt ville ha ännu mer.

Chile har avgifter på universiteten och skolpengssystemet i grundskola och gymnasium tillåter tilläggsbetalningar. Det här vill Bachelet riva upp: all skola ska bli gratis, skolor som drivs av företag ska inte få ta emot skolpeng och alla former av urval ska bort. Inte ens det offentligas toppskolor, som öppnat för många klassresor, ska få göra urval på akademiska meriter. Jag frågar Ricardo Lagos om det verkligen är rätt sätt att stärka skolväsendet. Den frågan är mycket viktig att diskutera, blir svaret.

Kalaset betalas med en chockhöjning av bolagsskatten. Kapitalisterna får stå för fiolerna när rättvisa och jämlikhet kommer till skolan.

Här finns en logik. Tillväxten till trots är den chilenska ojämlikheten mycket stor och skolan är underfinansierad.

Men så är det den där bångstyriga verkligheten.

För det första har tillväxten rasat. Oroliga investerare undrar vart Chile är på väg och håller tillbaka, och Michelle Bachelet blir plötsligt varse att ekonomin inte är ett ymnighetshorn vars frukter man kan ta för givna.

För det andra har även föräldrarna börjat rasa. Man röstade gärna för bättre och billigare skola. Men för avskaffande av den skola man valt?

Så sakteliga börjar nya grupper och nya paroller att synas och höras på gatorna. Reform är en nödvändighet, revolutionen är sällan en lyckad idé.