Grundregeln för namnpublicering är enligt mediernas egen norm: ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering. Undvik att publicera namn om uppen­bart allmänintresse inte finns. Om namn inte anges, undvik andra uppgifter som kan göra att personen kan identifieras”.

Nuförtiden är den första meningen i denna förhållningsregel enkom till för att skydda utgivaren. Om du inte publicerar namn ger Medieombudsmannen oftast grönt ljus. Att den utpekades identitet finns två knapptryck bort, för allom att beskåda, lämnas därhän. När regeln tillkom var syftet att skydda föremålet för bevakningen.

En ”toppjurist” som häktas förblir inte anonym längre tid än det tar att säga ”Mediernas etiknämnd”. Han finner för gott att offentliggöra sig själv. Den ”TV4-profil” som senare namngavs var inte mindre utpekad av anonymiseringen. Eller ta för den delen artiklarna om ”Kulturprofilen” där pseudonymen dessutom var intressantare än själva namnet. Epitetet ”Akademiens 19:e ledamot” tillkom sannolikt inte heller för att identifiering skulle undvikas.

Ingen bryr sig om de utpekade. Så var det inte tänkt. En logisk ändring av de medie­etiska reglerna vore att jämställa en namnlös publicering med en namnpublicering. Det bör ur medieetisk synpunkt inte spela någon roll om en person namnges eller inte när medieskadan ändå är densamma och utgivaren rimligtvis känner till detta när publiceringsbeslutet fattas.

Att varje publikation bara kan hållas ansvarig för vad den själv publicerat, och således inte ska kunna lastas för att anonymiseringen i praktiken är en chimär, håller inte om syftet är att undvika onödig publicitetsskada för den omskrivne personen.

En ny syn på namnpubliceringar gör det dessutom tydligare att utgivaren vid anonymisering verkligen gör det för den utpekades skull, eftersom det inte påverkar den medieetiska bedömningen.

Sedan har vi en förtalslagstiftning som avgör de juridiska gränserna för utpekanden av individer.

Men medieetiskt är anonymiseringen en anomali.