Medieskymning?

Blanche Sande

Recension 2023 9

I ”Skymning i Amerika” skriver Svenska Dagbladets USA-korrespondent Malin Ekman om ungefär vad svenska USA-reportrar brukar skriva om. George Floyds död och Black Lives Matter-rörelsen, stormningen av Capitolium, rättsprocesserna mot Donald Trump, våldet och den tilltagande politiska radikaliseringen.

Boken består av hopklippta nyhetsreportage, vilket märks på stilen: korta stycken och snabba scenbyten. Det är med andra ord varken ämnet eller stilen som gör boken intressant – det är perspektivet.

Ekman börjar på västkusten, där hemlösheten och drogmissbruket bland de hemlösa har nått dystopiska nivåer. Bland dem hon intervjuar finns författaren Michael Shellenberger och den i Los Angeles bosatta Soledad Ursula, som menar att lokala politiker möjliggör missbruket och hemlösheten.

”Ekmans berättelse om USA skiljer sig från vad en svensk mediekonsument normalt kommer i kontakt med.”

Ett par kapitel in befinner hon sig i Mellanvästern, där kampanjer för att sätta polisen på ekonomisk bantningskur efter George Floyds död har sammanfallit med en kraftig våldsvåg. Ekman talar med en polis i Chicago som är rädd för att ingripa mot kriminella. Delvis på grund av risken att bli skadad, men mer på grund av risken att skada den andra personen och bli stämd. ”De kriminella vet om det och kommer undan med mycket mer nu än tidigare. De skrattar åt oss, till och med vid allvarliga vapenbrott. Det känns som ett slag i ansiktet”, säger hon. Hon är anonym för att allt hon säger måste annars godkännas av polisledningen.

Med andra ord: Ekmans berättelse om USA skiljer sig från vad en svensk mediekonsument normalt kommer i kontakt med. Det är inte Republikanernas radikalisering utan Demokraternas som är i fokus. Inte bara Fox News idkar ibland agendasättande journalistik, med bitvis tvivelaktig sanningshalt. Inte bara Trumpväljare har grävt ner sig djupt i kulturkrigets skyttegravar.

Redan i förordet förklarar Ekman att hennes försök att teckna en ”mer komplex och mindre svartvit” bild av USA i vissa läger kan komma att uppfattas som att hon är djävulens advokat. Mycket riktigt har delar av kritikerkåren haft ett frätande lågt pH-värde. I Expressen anklagade Ulrika Kärnborg henne för oärlighet och vårdslöshet och hennes resonemang för att vara ”rätt och slätt korkat”. Rasmus Landström skrev i Aftonbladet att ”analysen känns på samma intelligensnivå som när Trump slår ut med händerna och utbrister ’VEM VET?’ ” Recensenterna efterfrågar statistik och forskning som bekräftar Ekmans resonemang – ingen lived experience här inte.

Förutseende nog förklarar Skymning i Amerika även vad upprördheten beror på. Det är nämligen minst lika mycket en bok om USA-bilden och hur den formas. Efter en intervju med Ian Buruma, chefredaktören för New York Review of Books som fick avgå efter att han hade publicerat en artikel av en metoo-anklagad man, reflekterar Ekman över hur en medveten eller omedveten åsiktskorridor i medierna blev ett tacksamt verktyg för Donald Trump. Han anklagade dem för att springa den liberala elitens ärenden – och ”det liberala etablissemanget, till vilket det blev tydligt att de etablerade nyhetsmedierna tillhörde [sic], började bete sig alltmer enligt anklagelsen”.

Ett exempel: Hunter Bidens laptop, som hade lämnats in hos en datorreparatör och visat sig innehålla information som var komprometterande för hans far Joe Biden. På FBI:s initiativ lade både sociala medier och tidningar locket på och den tidning som till slut avslöjade historien anklagades för att sprida rysk desinformation – bara några veckor före presidentvalet 2020.

”Den som lyfter frågor behäftade med ’fel sida’ riskerar att misstänkliggöras”, skriver Ekman. Och om redan ämnesvalet uppfattas som en vinkel blir det svårt för journalister att vara neutrala. Det hjälper inte ens att göra som public service i valrörelser och ge båda sidorna lika mycket tid i rutan.

Medieskymning? Inte nödvändigtvis. Den uppenbara vägen framåt är konsekvensneutralitet – att skriva om det man finner sant och relevant oberoende av konsekvenserna för berörda parter. Vilket också, av allt att döma, är vad Ekman har gjort.