någon gång i början av 1487 planerade den unge italienske ädlingen Giovanni Pico della Mirandola en konferens i Rom. Till detta evenemang bjöd han in gräddan av tidens humanister och kyrkliga dignitärer. Pico, som var en rik ung man – vid denna tid endast 24 år – erbjöd sig att ur egen ficka betala för resa och uppehälle i Rom. Tanken var att han inför tidens mest kvalificerade åhörare skulle försvara 900 teser som handlade om bokstavligen allt mellan himmel och jord. Pico hade himlastormande ambitioner och ansåg sig vara fullt kapabel att rätta sekelgamla misstag och vanföreställningar i filosofi och teologi – två discipliner som vid den här tiden tenderade att flyta ihop.

Dessa stolta planer krossades av påven Innocentius VIII. Så istället för det intellektuella fyrverkeri som Pico hade bespetsat sig på blev det hela ett tidigt exempel på cancel culture. Påven fann nämligen flera av Picos teser förgripliga och alls inte förenliga med den enda rätta och sanna läran. Pico stämplades som en farlig kättare. Detta var en motgång och besvikelse som han aldrig riktigt hämtade sig från.

Han dog redan vid 31 års ålder 1494 och hade då ett vidsträckt men idag till största delen bortglömt författarskap på sin meritlista. Pico var vältalig fiende till astrologi, som han avfärdade som skadliga illusioner. Men han var – och det var bland annat detta som fick biskopen av Rom att reagera – förespråkare för ett slags religiös synkretism. Inte så att han tvivlade på att kristendomen var den sanna religionen men han fann det ändå värt att studera inte bara det klassiska arvet utan också hebreiska, kaldeiska och arabiska ur­kunder. Inte minst kabbala, som han ansåg till punkt och pricka bekräftade den kristna läran och alla dess fundamentala trossatser: ”Det finns ingen kunskap som ger oss större visshet om Kristus gudomlighet än kabbala.” Han hade också åsikter som gick stick i stäv med vad Thomas av Aquino hade förkunnat. Ingen katolsk dignitär, minst av allt en påve, kunde acceptera att sådana idéer öppet debatterades och försvarades.

Pico formulerade sina farliga teser med en imponerande lärdom, och med referenser till nya och gamla auktoriteter. Han trodde sig kunna påvisa samstämmighet där tidigare auktoriteter hade hittat skillnader som hade fört med sig bittra konflikter. Han tillgrep gärna tal- och bokstavsmystik som, hävdade han, otvetydigt visade till exempel att Messias är Guds son. Men som någon klok man har påpekat: den som gudarna vill göra galen gör han till talmystiker. Inte att undra på att Voltaire i Essai sur les mœurs beskrev Pico som ”en blind som leds av andra blinda […] lögnens mästare som grundar sin makt på mänsklig dumhet”. Så varför alls idag bry sig om Pico della Mirandola? Den som prompt vill få sig en dos mänsklig dumhet till livs behöver inte blicka ett halvt millennium tillbaka. Det räcker att bläddra i våra vanligaste tidningar.

Picos ryktbarhet vilar inte på dessa 900 teser, inte heller på hans uppgörelse med astrologin, inte ens på hans metafysiska avhandling Om varat och det ena, som undervisar oss om hur vi ska leva och rättar till felaktigheter i vårt uppträdande. Nej, hans ryktbarhet vilar i stort sett enbart på hans Tal om människans värdighet (Oratio de hominis dignitate), som jag har fått lära mig skulle vara den florentinska renässansens kanske viktigaste text: ett storartat manifest där människan förklarar sig själv myndig och ger sig själv både värde och värdighet. Talet var avsett som inledning till den aldrig hållna debatten om de 900 teserna.

”Du kommer att själv bestämma din natur och dina egenskaper genom ditt eget val.”

Hur det förhåller sig med den saken kan var och en själv avgöra. Det senaste tillskottet till den så värdefulla utgivningen i The I Tatti Renaissance Library (Harvard University Press) är just en rikt kommenterad och generöst annoterad utgåva av Picos Oratio. Volymen innehåller också en kortfattad och av superlativ fylld biografi om underbarnet Pico, författad av dennes brorson Gianfrancesco Pico della Mirandola. Denna förträffliga utgåva är ombesörjd av professor Brian Copenhaver. Som brukligt är med böcker i denna serie är den tvåspråkig – latin på vänstersidan och engelska på högersidan. I en tid när så mycket av humanistisk så kallad forskning består av vad som generöst kan kallas politiserad hobbyverksamhet är det trösterikt att se att några fortfarande ägnar sig åt väsentliga uppgifter – som att ge ut klassiker i en form som gör dem tillgängliga för dagens läsare.

Pico föddes som sagt i en privilegierad miljö. Under några ganska vilda ungdomsår ”längtade han efter ära och en falsk kärlek tände en eld hos honom, och kvinnors förslagenhet närde denna eld”. Pico var lärd, rik och stilig så många kvinnor blev handlöst förälskade i honom och han förföll till ett utsvävande liv. Men snart kom han inse att han hade hamnat vilse. Han bytte kvinnors charm mot himmelska glädjeämnen. Denna förändring kom till stånd inte minst genom det inflytande som dominikanermunken Girolamo Savonarola, under några år Florens kanske mäktigaste man, kom att utöva över honom. Savonarola skulle falla i onåd och avrättas 1498, men då hade Pico redan varit död i fyra år.

Pico fick en fin utbildning. Han studerade först vid universitetet i Bologna och fortsatte i Paris sina studier i skolastisk filosofi. Han var nära vän med tidens främsta intellektuella som Angelo Polizia­no och Marsilio Ficino. Om han hade fått leva så hade han, skriver brorsonen, ordnat ett slags filosofiskt ”vapenstillestånd, om inte universell fred, mellan Averroës och Avicenna, mellan Thomas och Scotus”. I sitt stora men aldrig hållna tal, som var avsett som inledning till debatten om de 900 teserna, menade han att han en gång för alla skulle visa vad många redan hade hävdat men ingen slutgiltigt hade visat: att det råder fullständig överensstämmelse mellan Platons och Aristoteles filosofier.

Så vad är det som har gjort Pico så märklig? Visst var hans lärdom imponerande, liksom hans självkänsla. Pico talar inte explicit om människans värdighet men det går att så här i efterhand konstruera en sådan filosofi utifrån hans Oratio. Det gäller då människans ställning i skapelsen ”för med goda skäl hålles människan för ett stort underverk och kallas för ett i sanning förbluffande djur. Gud gjorde människan utan någon bestämd bild och placerade henne i den mellers­ta regionen och sade sedan till henne att hon till skillnad från andra delar av skapelsen inte hade några begränsningar.” Gud sade till människan: ”Du kommer att själv bestämma din natur och dina egenskaper genom ditt eget val.” Människan befinner sig alltså mellan änglarna och djuren, växterna och stenarna. Gud gav henne olika frön att odla: ”Om människan väljer att odla de vegetativa kommer hon att bli en planta. Om hon väljer att odla de sensuella kommer hon att förvandlas till ett djur. Om hon väljer de rationella fröna kommer hon att bli ett himmelskt djur.” Men om hon till slut väljer ”de intellektuella fröna kommer hon att bli en ängel och Guds son”. Människans värdighet ligger just här, i den av Gud oss givna friheten att själva forma vårt öde och vår natur.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Pico ger själv ett otvetydigt svar på hur vi ska använda denna frihet: genom att ständigt sträva uppåt och ta avstånd från kroppsliga frestelser för ”kroppens lustar hänger som en snara kring själens hals”. Det bästa hos människan var alltså fångat i en kropp som det gällde att befria sig från.

Bilden av pico och hans tal som humanismens stora manifest är i själva verket en skapelse som inte är mycket mer än 100 år gammal. Framstående historiker som Ernst Cassirer, Eugenio Garin och Paul Kristeller var påverkade av Kants idéer om mänsklig frihet och värdighet och såg likheter med Picos tankar om hur Gud har givit människan frihet att skapa sig själv. Brian Copenhaver har på annat håll påpekat att dessa historiker tog med sig denna bild av Pico till USA, där den fick plats i inflytelserika kursböcker.

Pico dog alltså vid unga år – han var en av de där meteorerna som för några korta ögonblick lyser upp himlen. År 1494 drabbades han av en svår feber som på två veckor ”tvingade honom att betala sin skuld till naturen”. I sin biografi berättar brorsonen Giovanni att han sörjdes av alla, inte minst av Savonarola som förkunnade: ”Kanske har ingen dödlig haft sådana talanger. För kyrkan var det en stor förlust. Hade han fått leva lite längre tror jag att han skulle ha överträffat alla som har dött under de senaste 800 åren.”