Under ett par decennier kring mitten av förra seklet var den amerikanska teaterscenen osedvanligt vital. Dramatiker som Eugene O’Neill, Arthur Miller och Tennessee Williams skapade en intensiv och på en gång naturalistiskt osminkad och mörkt lyrisk teaterkonst som blottlade den moderna människans splittring i en orolig värld. Men medan O’Neill huvudsakligen kan beskrivas som en tragediförfattare och Miller som en socialt inställd samhällsgranskare, är Williams snarare en mystiker och poet med sinne för livets drama ur ett mer allmängiltigt och existentiellt perspektiv.

Det lyriska draget till trots är tilltalet hos honom alltid direkt, fräckt och obönhörligt – ”Fimpa finliret! Det här är på liv och död!”, hör vi honom utbrista – dock alltid med en grundton som genomgående andas kärlek till den vilsna...