Eldstormen fick namnet ”den arabiska våren”, och det brinner fortfarande i Syrien. I ett försök att analysera upproren presenterar Timbro förlag nu antologin De arabiska såren, en välkommen bok under redaktörskap av Eli Göndör.

De bilder som har etsat sig fast allra hårdast från 2011 är scenerna från Tahrirtorget i Kairo. Där samlades tusentals demonstranter, tältläger växte upp som en alternativ liten stad befolkad av ilskna men samtidigt hoppfulla egyptier. De kände att en ödesstund var inne. Timme för timme kunde vi tv-tittare följa dramat och lyssna på rösterna därifrån. Det var verkligen en revolution och när president Hosni Mubarak avgick häpnade en hel värld.

En intervjuperson frågar retoriskt: ”Varför är vi araber dömda att välja mellan militärdiktatur och islamism?”

De som intervjuades på tv var mestadels unga människor. De talade god engelska och var påverkade av europeiska och amerikanska ideal. Det var utan tvivel de som störtade tyrannen. För att skapa en ny regering måste dock revolutionen först gå ut på remiss i form av ett parlaments- och presidentval. Och när hela befolkningen – inte bara den lilla entusias­tiska gruppen västtillvända ungdomar på torget – fick välja regering valdes Muslimska brödraskapet.

Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén skriver om den egyptiska revolutionen och hennes text framstår som bokens höjdpunkt. Inget slår att vara på plats, och det var Uddén. Hennes text har närvarokänsla och engagemang utan att slå över i kletig revolutionsromantik. En intervjuperson frågar retoriskt: ”Varför är vi araber dömda att välja mellan militärdiktatur och islamism?”

Det är en fråga som inte har något enkelt svar. För egen del så tror jag att man måste göra en omfattande studie av arabiska familjeförhållanden, inklusive barnuppfostran, för att kunna närma sig gåtans lösning. Lite av det perspektivet ges i Fanny Härgestams kapitel om kvinnor i Tunisien. Hon berättar om väninnorna Amira och Nadia, som hon sammanför. De två känner inte varandra men finner snart att de har många gemensamma erfarenheter. Alltför många. Det är en väldigt vacker men sorglig liten text, där de dramatiska ögonblicksbilderna flimrar förbi nästan utan att man hinner uppfatta dem: ”Amiras bröder, som ofta är snälla, trevliga och leker med sina barn, slår också sina fruar. Och sedan Amiras man dog kan det hända att de även ser sig tvungna att slå Amira för att visa vem som bestämmer.”

Ostraffad våldsutövning i maktsyfte inom hemmets väggar, som del av en tradition. Sanktionerad av en religion som kräver underkastelse och blind lydnad. Vad blir det för slags samhällen av det?

De folkliga upproren drabbade sekulära republiker som Libyen, Egypten och Syrien, medan monarkier som Oman, Marocko och Jordanien klarade sig helskinnade. Några av bokens skribenter berör detta, men jag skulle gärna ha sett en mer fullständig analys av det intressanta fenomenet. Thomas Gür resonerar om begreppet umma, den stora muslimska samhörigheten. Han skriver att det främst är icke-arabiska muslimska ledare som hänvisar till den, som exempelvis Turkiets president Erdo˘gan, me­dan arabiska monarker anser sig vara släkt med profeten Muhammed och därför inte behöver vädja till umma. Att monarker sitter säkrare på tronen än presidenter i arabvärlden är ett faktum som västvärldens strateger borde lära sig mer om.

Den demokratiskt styrda världens bidrag till den arabiska våren är en skamfläck. Sverige deltog med Jasplan i den oöverlagda attacken på Libyens hatade diktator. Nathan Shachar konstaterar: ”Man ville bli kvitt Gaddafi. Men man blev kvitt Libyen.”