Mellan möjlighet och verklighet
Det kan förefalla märkligt att tala om ett välfärdssamhälle i individualismens och självtillräcklighetens (de två tomma händernas) ideologiska hemland, och någon välfärdsstat i nordisk eller ens europeisk bemärkelse har det naturligtvis aldrig varit fråga om, men i ljuset av den brutala plutokrati som genom Packers berättelse obevekligen tränger in i miljoner amerikaners liv och vänder upp och ner på det, framstår den nya givens och efterkrigstidens Amerika som en svunnen välfärdsbastion av utjämnade livschanser, ekonomisk rättvisa och social solidaritet (ja också detta).
Packer säger aldrig detta rakt ut, han säger sällan någonting rakt ut. De som säger något rakt ut i hans bok är de enskilda människor åt vilka han i återkommande och väl sammanvävda kapitel ger röst.
Och vilka röster. Detta är en bok med den litterära kraften hos en roman, spänningen hos en thriller och verklighetskänslan hos en ögonvittnesskildring. Fotarbetet är så vitt jag kan se föredömligt, och kunskapen om också de mest komplexa sammanhang och skeenden (inte minst i finansvärlden) imponerande. Ibland kan jag inte låta bli att undra hur han bär sig åt; myllret av intrikata detaljer, tonsäkra repliker, intima personskildringar. Jag anar att Packer tar sig litterära friheter med sitt material, men han ger intryck av att veta var gränsen går. Med säker hand rullas i alla händelser ett antal amerikanska livsöden upp – och med dem det amerikanska ödesdramat.
Något dramatiskt är nämligen på väg att hända med Amerika i denna bok, såväl i det lilla som i det stora, utan att någon av dramats aktörer riktigt kan sätta fingret på vad det är. De har alla sina funderingar och teorier, ibland högst vidlyftiga och ibland helt verklighetsfrämmande, om varför marken försvinner under deras fötter och deras hus och företag blir värdelösa och deras jobb slukas upp av jorden, men det enda säkra är att så var det inte alldeles nyss. Alldeles nyss fanns fackföreningar som betydde något och politiker som trodde på något och banker som inte sysslade med bondfångeri och en kapitalism som var mer kreativ än destruktiv och ett Amerika där det fanns möjligheter för alla.
Möjligheter, opportunity, är ett centralt ord i berättelsen om Amerika, möjligheten för var och en att om och om igen resa sig ur misslyckanden och motgångar. Utan opportunity inget Amerika, bara ett land som alla andra. Härvid spelar det ingen roll i vilken mån berättelsen är mer sann än falsk (mäter vi dess sanningshalt i termer av social rörlighet är den sedan länge mera falsk än sann). Det viktiga är i vilken mån de flesta amerikaner tänker och handlar som om den vore det.
Packers bok skildrar människor som gör just det och som fortsätter att göra det också när allt rasar samman för dem. Vad de så långt möjligt försöker se, är ett tillfälligt mörker i en fortsatt ljus berättelse. Vad Packer vill få oss att se, och vad några av hans huvudpersoner kanske till sist också ser, är ett Amerika där berättelsen inte längre är lika ljus som förr.
Här möter vi Tammy Thomas, i berättelsens början en ung svart kvinna som under 1960- och 1970-talen växer upp i den sjudande stålstaden Youngstown, Ohio. Under loppet av 20 år ser hon sitt liv byggas upp och rivas ner i takt med att Youngstown förvandlas till en ruinstad, och kvarter efter kvarter tas över av brottssyndikat och narkotikaligor. Människor som nyss hade tjänat tillräckligt för att bygga sig ett hus och en säker framtid förlorar allt.
Men också när allt synes rasa runt henne förblir Tammy trogen den amerikanska berättelsen. När Gud stänger en dörr öppnar han en annan, säger hon, varvid Gud öppnar dörren till ett betalt jobb som gräsrotsaktivist i en stiftelsefinansierad organisation med uppgift att mobilisera invånarna i Youngstown bakom ett försök att rädda staden från sammanbrott. I den näst sista vinjetten från Tammy Thomas liv hänger hon upp ett foto av Barack Obama under segernatten 2008 framför en fondvägg med texten: ”Vårt öde är inte skrivet åt oss, det är skrivet av oss.”
Vi möter Usha Patel, som har invandrat från Indien för att förverkliga den amerikanska drömmen och investerat familjens pengar i en liten hotellrörelse som i finanskrisens spår hamnar på obestånd. Varvid Usha Patel upptäcker att fordringsägarna byter namn och kostym med svindlande fart och i svindlande uppsåt, och därmed upptäcker hon att åtminstone en del av Amerika, bankerna, inte längre är vad hon trodde. Och likväl fortsätter hon att tro, om inte för egen del så för sina barn.
Ungefär så ser det centrala mönster ut som avtecknar sig i Packers bok; människorna som gång efter annan försöker gripa tag i möjligheterna och möjligheterna som gång efter annan glider dem ur händerna i det växande gapet mellan möjlighet och verklighet.
Plutokratins maktövertagande är den mer eller mindre synliga fond mot vilken livsödena i Packers bok rullas upp, kanske mest explicit formulerat i ett djupt sarkastiskt porträtt av Robert Rubin, den till det yttre anspråkslöse och sympatiskt lågmälde man som med ett gult streckblock under armen går fram och tillbaka mellan Wall Street och Vita huset, från jobbet som styrelseordförande på Goldman Sachs till jobbet som finansminister hos Bill Clinton till jobbet som ordförande i bankjätten Citicorps exekutivkommitté. Det är också på den positionen han råkar befinna sig 2008 när Citicorp kollapsar under hans tjänsteskrivbord och måste räddas av den federala stat som han i sin roll som finansminister hade givit rådet att avskaffa den lag som förbjöd banker att bedriva värdepappershandel (The Glass-Steagall Act från 1933), vilket i sin tur gav Citicorp rätt att tjäna pengar på just den typ av finansiella ”produkter” som när bubblan brast blev dess ruin. Under promenaderna mellan sina skilda skrivbord och arbetsgivare lyckades Rubin, enligt Packer, skrapa ihop en privatförmögenhet motsvarande ett par miljarder i svenska kronor.
I den mån Packers bok riktar någon anklagelse mot någon eller något för den stora ”upplösningen”, och det är som sagt högst oklart i vad mån den gör det, så är det mot denne till professionell ekonom förklädda sinnebild för upplösningen av gränsen mellan politisk makt och finansvälde.
Det är ibland frestande att lägga ett populistiskt raster över Packers berättelser; de lokala entreprenörerna mot de globala ångvältarna, de godtrogna låntagarna mot de skrupelfria långivarna, Main Street mot Wall Street, förlorarna mot vinnarna, de 99 procenten mot den enda procenten. Det sistnämnda slagordet myntades av Occupy Wall Street-rörelsen hösten 2011 och kom i breda folklager att symbolisera allt som hade gått på tok i Packers ”nya Amerika”. Inte helt överraskande leder en av trådarna till de upprivna tälten, kvarlämnade sovsäckarna och de kuvade ockupanterna i Zuccotti Park i New York; till ett misslyckat och kanske inte heller möjligt uppror.
Så vari består upplösningen? Packer blir aldrig tydlig på den punkten, perspektiv och utgångspunkter skiftar från kapitel till kapitel, här finns ingen övergripande analys och heller några entydiga pekpinnar. Vad som finns är en sinnrik väv av livsöden som sammantaget förmedlar känslan av att det som löses upp framför våra ögon är själva livsnerven i det amerikanska samhällsbygget; banden mellan prestation och framgång, mellan ambition och möjlighet, mellan individuell frihet och social rättvisa (fairness).
Frågan är förstås i vilken mån detta verkligen är ett nytt Amerika eller om det bara är nytt i jämförelse med den relativt korta period från 1930-talsdepression till 1970-talskris, då ett slags amerikansk nationalstat fogades samman, då medborgarrättslagarna genomdrevs, då federala och delstatliga välfärdssystem upprättades, då offentliga investeringar gjordes i infrastruktur och utbildning, då en bred amerikansk medelklass växte fram och vägen till opportunity öppnades för många.
Jämför man istället Packers ”nya Amerika” med förrgårdagens, blir brottet med det förflutna kanske inte lika uppenbart. I det rövarbaronernas och finansdynastiernas och den tygellösa kapitalismens Amerika som kraschlandade på Wall Street 1929, för att inte tala om det slaveriets och rasismens Amerika som kraschlandade på slagfältet 1861, var möjligheterna förmodligen lika ojämnt fördelade, och myten om de två tomma händerna förmodligen lika sann eller falsk. I så fall skulle det Amerika vars upplösning Packer låter frammana i The Unwinding, snarare kunna betraktas som ett undantagstillstånd och hans ”nya” Amerika som en återgång till grundtillståndet.
Myten om möjligheternas Amerika har i alla händelser sitt ursprung i myten om den fria individen; lika fri att lyckas som att misslyckas, lika personligen ansvarig för det ena som för det andra, lika förtjänt av sin framgång som av sin undergång. Myten om möjligheternas Amerika är på djupet en myt om individuell självtillräcklighet, inte om kollektiv solidaritet.
Ändå tror jag att Packer är något avgörande på spåren när han i sitt ”nya Amerika” ser något nytt. Även om Amerika alltid har varit ett samhälle där pengar spelat en viktigare roll för individuell framgång och status än i Europa, så har det också varit ett samhälle där hierarkier och nedärvda privilegier spelat en mindre viktig roll (om man nu blundar hårt för slaveriet och den institutionaliserade rasismen). Abraham Lincoln föddes i en timmerkoja i Illinois, Bill Clinton växte upp i en speceriaffär (morföräldrarnas) i Arkansas, Barack Obamas minst sagt brokiga bakgrund är som tagen ur en propagandafilm för möjligheternas Amerika. I Amerikas självbild har kort sagt funnits en stark koppling mellan prestation och framgång, ansträngning och opportunity.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Så inte längre i bilden av det nya Amerika som växer fram i Packers bok, ett Amerika präglat av en allt starkare koppling mellan pengar och opportunity, ett Amerika där det inte längre räcker med ambition eller ens utbildning för att röra sig uppåt i samhället, ett Amerika av befästa hierarkier, ärvda privilegier och låsta positioner.
I vilken mån ett sådant Amerika verkligen är i vardande återstår att se. Stora förändringar av det amerikanska samhället har skett tidigare, i regel genom dramatiska pendelslag från kris till förnyelse, och det är inte uteslutet att pendeln kan slå igen.
Men de starka tendenserna till ett nytt privilegiesamhälle finns onekligen där, och skulle ett sådant ytterligare befästas vore det onekligen något nytt eller i varje fall väsensfrämmande i den amerikanska självbilden.
Men kanske lika väsensfrämmande är den känsla av frustration och maktlöshet som undan för undan fyller protagonisterna i Packers berättelser. Inte heller den unge finansmiljardären på Wall Street förstår riktigt vad som har drabbat honom. I den mån ännu ett amerikanskt pendelslag hänger i luften så verkar ingen riktigt veta hur det ska åstadkommas eller mot vem det ska slå eller vad som blir följden.
Vid närmare eftertanke är det kanske detta som är det nya i det nya Amerika; inte så mycket upplösningen av möjligheternas Amerika som upplösningen av möjligheterna att återupprätta det.
