Pessimisten kommer att få sista ordet. ”Vad var det jag sa; det skulle gå åt helsike med alltihop”, hinner den livsstilsnegative väsa fram i mungipan innan jorden ödeläggs i någon ny istid, supertsunami eller rymdkollision. Men någonstans i någon livsduglig håla under en mirakulöst räddad rot överlever en bakterie som trettio miljoner år senare sträcker ut sin människoliknande gestalt mot solen och med ett leende i mungipan låter meddela: ”Vad var det jag sa; det skulle ordna sig till sist!”

Den kloke är en pessimistisk optimist. Optimismen är sannolikt djupt rotad i allt levande. Att kämpa på, mutera, kämpa på, försöka, slå rot, försöka igen, kämpa på, slänga ut ett frö och hoppas på det bästa; det är livets drivkraft och bränsle. Pessim...