Hur förhåller sig det moderna Västerlandet till sin historia? Kanske är det möjligt att skilja på ett mera traditionalistiskt synsätt och ett mera ikonoklastiskt, ett som känner sig stå i positiv förbindelse med det förflutna och ett som vill förkasta det.

Det förstnämnda synsättet innehåller ungefär följande. Den västerländska demokratin vilar i de länder där den är fast förankrad på en tradition. Denna tradition består av etablerade fördomar, etablerade institutioner, gammal vana, praxis. Den är omedelbart förenad med ett kulturarv, med patriotism, med religion, med dygder som hederlighet, tapperhet och uppriktighet. Demokratin hör samman med borgerlig livsstil, familj, privat egendom, med förtroende för polismakt och militär liksom för andra institutioner och myndigheter, ofta för skola och kyrka. Demokratin har rötter. Den är glanslös och väcks till stor retorik bara när den är hotad. Demokratin är såtillvida ointellektuell och ofilosofisk. Det är inte i första hand intellektuella som bär den utan borgare. Den är förknippad med handel, egendom, nyttotänkande, grå ämbetsmän och legala normer.

Det finns ingenting vidunderligt hos denna demokrati, ingenting djärvt, ingenting frälsande. Den låter sig väl förena med banal vardagsegoism, tanklöshet, rutin. Den är i sina kärnländer en konservativ, icke-revolutionär makt som genom en oändligt långsam process vuxit fram ur fördemokratiska institutioner. Den har kommit till genom reformer, inte genom omvälvning. Den har ägt rum inom nationella gränser som medborgarna har varit beredda att försvara, i värsta fall med sitt liv. Demokratiernas utrikespolitik har styrts av varje lands intresse och av realpolitiska kalkyler. Därför har denna demokrati haft en lokal, historiskt given karaktär. Den har inte fallit ned från himlen utan är resultatet av en historisk utveckling. Den utmärks i varje land av en lojalitet mot en nation och dess historia.

Mot denna idealtyp av en traditionell liberal demokrati med ganska konservativa förtecken kan vi ställa en annan idealtyp, ett mera utopiskt synsätt som kan vara både liberalt och socialistiskt, ett synsätt som kan kallas ”posthistoriskt”. Detta posthistoriska mentaltillstånd tror jag finns inneboende i vänsterns utopier och i en viss typ av liberalism. Kanske kan man tala om en utopistisk demokratisyn. Ibland kräver den en absolut ekonomisk demokrati och jämlikhet och blir då socialistisk. Eller så lämnar den marknaden och äganderätten därhän och blir då mera i ordinär mening liberal. En sådan utopisk uppfattning har funnits med i liberalismen under hela dess historia, men tog efter kommunismens fall 1989–91 ett stort språng framåt och blev det i Västerlandet dominerande synsättet. I denna mening kan detta Västerland numera anses befinna sig i ett posthistoriskt tillstånd, låt vara att tecken på historiens återvändande gång på gång iakttas. Låt mig försöka reda ut vad detta innebär.

Vänstern brukade grunda sina tänkesätt på historiska resonemang.

Det främsta exemplet på detta var marxismen. Att tro på Marx var att tro på historien. Med obeveklig nödvändighet antogs historien föra mänskligheten fram till lyckoriket, det klasslösa socialistiska samhället. Hela den kommunistiska rörelsen från 1917 och framåt byggde på den tanken. Kommunismen skulle förverkliga mänsklighetens mål. Genom den vänsterrörelse som är förknippad med årtalet 1968 blev den marxistiska tolkningen av hi­storien vanlig också bland intellektuella i västvärlden.

”Lever det moderna Västerlandet i ett neverland?”

Men föreställningen om historien som vänsterns bundsförvant var inte begränsad till marxisterna även om det varit hos Marx och Engels som denna föreställning funnit sin mest utarbetade form. Också långt utanför marxism och kommunism var det vanligt att förknippa vänstern med idén om framsteg. Att vara vänster likställdes med att vara progressiv. Vänsterns målsättningar identifierades med historiens ändamål. En teleologisk historieuppfattning, medveten, halvmedveten eller omedveten låg till grund för det mesta i vänsterns retorik. Själva idén om utveckling innehöll en sådan teleologi. En inre nödvändighet antogs styra historien mot de progressiva målen, målen antogs vara en inneboende drivkraft i förloppet. Ord som ”utvecklad” och ”underutvecklad”, ”framsteg” och ”modernisering” signalerade denna visserligen ganska dimmiga historiemetafysik som utmärkte liberaler och socialdemokrater i lika grad. Det moderna Västerlandet identifierades gärna med målsättningen. Det handlade om att hjälpa hela världen att nå det mål som redan förverkligats i väst (liberal demokrati, marknadsekonomi, mänskliga rättigheter). I den mån detta mål ännu inte fullt ut förverkligats i väst antogs det vara en inre drivkraft och ett implicit mål också för utvecklingen där.

Denna konception som behärskar det moderna Västerlandet innehåller åtskilliga oklara punkter. Till en del handlade de om historien. Ty samtidigt som Västerlandet fortsatte att hålla sig till en bestämd teleologisk historiesyn gjorde man upp med
historien överhuvud. Idén om mänskliga rättigheter framstod å ena sidan som en tanke på över tid och rum upphöjda normer av evig giltighet och grundade i ett tidlöst förnuft, å andra sidan som en implicit utopi som utvecklingen var förutbestämd att förverkliga. Västerlandets metafysik pendlade mellan naturrättsliga föreställningar och idéer om historisk nödvändighet.

Hegel hade en gång i tiden formulerat en storslagen filosofi där motsägelserna övervunnits och tänkts samman i ett system som blev inflytelserikt just därför att det på ett nästan oemotståndligt sätt formulerade Västerlandets metafysik. Marx tog över detta sy­stem men tolkade det på ett sätt som inte saknade inre konsekvens. Francis Fukuyama formulerade det på nytt 1989 på ett sätt som kanske ännu är den bästa formuleringen av Västerlandets historiemetafysik sådan den tog form efter kalla krigets slut.

Hegels tanke är att det är förnuftet som driver historien. Tanke och vara är detsamma, det förnuftiga och det verkliga sammanfaller. Denna förnuftsoptimism är det som blivit det moderna Västerlandets innersta övertygelse. De moderna. västliga idéerna antogs av Hegel vara just det Förnuft som driver historien. När de förverkligas är historien slut. För Hegel, Marx och Fukuyama är historiens slut också lösningen på historiens gåta. Om historiens tar slut går mänskligheten in i ett posthistoriskt tillstånd. Historien har vi då lämnat bakom oss. Den har redan tjänat sitt syfte att föra oss fram till resans mål. Vi behöver inte längre bekymra oss om den annat än som ett övervunnit och därmed mindervärdigt stadium. Det fullbordade är det tillryggalagda.

Konceptionen är som poängterats filosofiskt oklar. Å ena sidan finns ett naturrättsligt resonemang. Demokrati och mänskliga rättigheter (definierade på det västerländska sättet) uppfattas som självklara, som något av förnuftet och naturen givet och inte ifrågasättbart. Här råder en sorts universell jurisdiktion. Det nutida västerländska synsättet ses som allmängiltigt och det som överallt måste råda. Å andra sidan uppfattas demokrati och mänskliga rättigheter i denna mening också som historiens mål, det som utvecklingen med inneboende nödvändighet måste leda fram till. I båda fallen blir resultatet ett posthistoriskt tillstånd där hi­storien blir irrelevant antingen därför att förnuftet och moralen är upphöjda över tid och rum eller därför att historien är tillryggalagd och lämnad bakom oss när rätt och förnuft väl en gång förverkligats (eller nästan förverkligats).

Låt mig på några punkter exemplifiera hur det betraktelsesätt vi nu talar om vunnit hegemoni i Västerlandet efter kommunismens fall.

George H W Bush, den amerikanske president som bevittnade Sovjetunionens, Berlinmurens och kommunismens fall i Europa, ansåg sig kunna konstatera att en ny världsordning hade inträtt. Den innebar att ”the rule of law” hade efterträtt djungelns lag. Den betydde att nationerna numera kände en delad ansvarighet för frihet och rättvisa. Den hade, menade Bush, medfört ”en värld som är helt annorlunda än den vi tidigare känt”.

Den brittiske diplomaten och författaren Robert Cooper talade om hur EU numera var på väg att leda in hela världen i ett ”postmodernt” (man kunde kanske också säga ”kantianskt”) tillstånd där våld som metod att lösa konflikter blivit helt passé och ersatts av rättsliga förfaranden och där nationer och nationsgränser inte längre spelade någon roll. Den kanadensiske forskaren och debattören Steven Pinker ansåg sig 2009 kunna konstatera att krig mellan stormakter numera var någonting ”bokstavligen otänkbart”. Den gamla realpolitiken med dess cynism och makttänkande ansågs ha ersatts av internationell rätt. Det blodiga förflutna hade man en gång för alla lagt bakom sig. Den amerikanske statsvetaren John Ikenberry ansåg att den liberala världsordningen genom sina regler och institutioner skulle kunna upprätthållas även i en postamerikansk och multipolär värld.

”Bilderna har stormats, men historien fortgår fortfarande”

Med förfäran måste emellertid även de mest principfasta liberalerna konstatera att västvärldens universella jurisdiktion inte erkändes överallt. Det fanns nationer, ja det fanns hela områden av världen, dessvärre ganska folkrika, där den västliga moraliska överlägsenheten helt enkelt inte erkändes. Atavistiska gengångare steg fram ur det förflutna som man trodde vara tillryggalagt. Ur den egna traditionen kunde man inte längre hämta kraft, styrka eller tapperhet för att bekämpa dessa gengångare. Istället hämtade man denna kraft ur principer som man uppfattade som universellt giltiga. Dessutom ur sin ekonomiska eller teknologiska styrka. Dessutom kanske från hjälptrupper (kurder? ukrainare?) som fortfarande var tillräckligt primitiva och rotade i en tradition för att duga som soldater.

Lever det moderna Västerlandet i ett neverland? Är alla bisarrerier som utvecklas i massmedier, kulturdebatt och på campus bara ett karikatyriskt utslag av något som redan blivit konsensus, en flykt från historien och från verkligheten, en avmaterialisering av världen och dess ersättande av abstrakta principer?

Det historietänkande som nu skisserats influerar givetvis i hög grad också hur man skriver historia. Här finns några olika varianter.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den postmodernistiska historietolkningen förnekade att det förflutna överhuvudtaget fanns. Det förflutna sågs som en konstruktion av historieskrivningen, som en form av retorik. Hi­storisk verklighet kom inte in i bilden. Metoden trädde i verklighetens ställe. Inte en metod för att söka sanningen – sanningen avfärdades också som en konstruktion – utan som vetenskapligt självändamål.

En annan variant är att erkänna men fördöma det förflutna. Historieskrivning blir att ställa det förflutna inför rätta. Ett problem med historiens domstol är likväl att dess domslut alltid överklagas. Här finns ingen definitiv högsta instans utan varje ny tid utgör en högre instans än den närmast föregående och upphäver dess domar. Det handlar ju här om retrospektiva domar. Varje tid har sin egen lagbok som ändras efterhand. Kriteriet på att lagen är giltig är att den finns med i årets upplaga av lagboken. När nästa års upplaga utkommer måste rättegångarna tas om. Detta tänker man emellertid inte på. Varje gång domstolen fäller utslag uppfattar den detta utslag som slutgiltigt. Verksamheten att riva och resa statyer är i denna mening ständigt fortgående.

I vilken mån måste historieskrivning arbeta på dessa villkor? I en mening är saken ofrånkomlig. Historikern skriver nu om något som tillhör det förflutna. Historikern kan inte döma enligt andra normer än sina egna, det vill säga i stor utsträckning sin samtids. Men just därför försökte man en gång i tiden införa vad som brukat kallas ”historiskt medvetande”, det vill säga en sorts insikt om alla tings historicitet och föränderlighet, en ödmjukhet om man så vill. Ett sådant historiskt medvetande är likväl främmande för vår posthistoriska tid. Det förefaller självt 1800-talsmässigt. Vår tid är istället till synes begåvad med en total tro på de egna normernas absoluta karaktär. Den som befinner sig vid slutet av historien, vilket hi­storikern i skrivande stund definitionsmässigt gör, anser sig av just detta skäl ha den absoluta sanningen på sin sida. Detta är en del av rättighetstänkandet slogik och av en sorts konceptuell liberal imperialism, giltig oberoende av tid och rum. Den har dock en hemlig förutsättning som inte riktigt kan bringas i dagen, nämligen att den så talande också har makten. Makten över det förflutna har vi helt enkelt genom att leva och därmed ha ett överläge gentemot de döda. Makten över samtiden har vi genom att väst har en ekonomisk och militär överlägsenhet. Universell jurisdiktion förutsätter med ofrånkomlig logik världsherravälde, åtminstone begreppsligt.

Den tankens liberala imperialism som fick sitt genombrott efter kommunismens fall brottas med ett problem – den empiriska verklighet som är fånge i tid och rum. Trots allt politiskt korrekt språkbruk, alla eufemismer och omskrivningar, trots postmodernismen och alla kultur- och samhällsvetenskapliga metoder, alla rättighetsdokument och uttalanden finns denna verklighet kvar. Bilderna har stormats, men historien fortgår fortfarande.

—

Artikeln bygger på ett anförande som författaren höll vid Ax:son Johnsonstiftelsens seminarium ”Perspectives on Iconoclasm” den 9 februari 2023. Texten publiceras också i den kommande antologin Ikonoklasm: förkastandet av det förflutna / Iconoclasm: Rejecting the Past (Bokförlaget Stolpe).