Så Ylvas man och en av kvinnorna i ett lesbiskt par är biologiska föräldrar. Men de delar allihop på Malte, Ylva också. Nu har hon barn – fast hon slapp föda, vilket var skönt, eftersom hon alltid varit så rädd för det. Den största skillnaden, berättar Ylva, är nog att när det ena paret är med Malte så kan de verkligen vara närvarande, utan att samtidigt behöva till exempel laga mat.

”Föräldraskap är inte en social konstruktion utan en biologisk realitet.”

Det är Expressen/Mama som berättar den här solskenshistorien. Hur det är för Malte framkommer inte i artikeln. Men alla de fyra vuxna är jättenöjda. Ibland är det lite jobbigt när Malte favoriserar någon av dem, och det känns orättvist att alla inte får vara juridiska föräldrar, men annars funkar det som sagt jättebra. Ylva lever drömmen, säger hon.

i ett annat kollektiv kokar potatissoppan på spisen. Cal och Mina har varit ett par länge. De ville inte ha några barn, för det hade kunnat förstöra deras relation. Men när även Zaphira (oklart kön, kal­las ”hen” i artikeln) kom med i bilden som partner till (förlåt, jag måste kolla) Mina förändrades saken. Trion gjorde upp om hur de skulle fördela ansvaret och satte igång. Av artikeln framgår inte vem som befruktat vem, men nu är de i alla fall föräldrar till Rio (också oklar könstillhörighet) och det funkar jättebra för alla tre. Ingen har behövt ge upp särskilt mycket av sina fullbokade liv och därför bråkar de mycket mindre än vanliga familjer.

Rio säger inte så mycket.

I artikeln som publicerades i Svenska Dagbladet i våras framträder även en filosof, en Kalle Grill. Han tycker att många missar hur fördelaktigt det skulle kunna vara med fler än två föräldrar. Tyvärr är det ju normen, men det borde vara möjligt att vara fler – fast max fem, sätter Grill som en övre gräns. Han vill väl skynda långsamt.

Grill har också en intressant idé om att människor borde kunna gå in i och ut ur föräldraskap:

”Jag skulle önska att man både kan lägga till och ta bort. Att förbli förälder är något vi borde förtjäna, och inget som ska komma automatiskt för att vi är biologiska föräldrar.”

kanske lite knepigt för det barn som ska leva med att föräldrar när som helst kan försvinna och nya tillkomma, men det viktigaste är att det funkar för de vuxna. Att mamma som fött mig inte är en mer beständig förälder än pappas nya kille kan kännas lite otryggt, men men. Glada vuxna ger glada barn! Funkar inte livet i kollektivet kan det vara skönt att få lämna, också föräldraskapet.

Ingela Pontvik Löwenthal, familjerådgivare på RFSU, tänker så här: ”Fler vuxna än två kan ge en större förståelse för att människor fungerar olika, och ge barnet ännu mer vidgade vyer.”

Ah, polyfamiljerna gör barnen mer empatiska. Så klart. Så fint.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

”Det är dags att lägga en till pusselbit i vår samhällsberättelse, för barnens skull, och inkludera alla deras mammor och pappor i det juridiska föräldrabegreppet”, skrev familjejuristen Caroline Sörgjerd på DN Debatt i början av augusti. Det var pridevecka och fest för den etik som bygger på att inga slutsatser kan dras av det naturgivna.

Malte har fyra föräldrar. Nej, det har han inte. Och Ylva är inte hans mamma. Föräldraskap är inte en social konstruktion utan en biologisk realitet. Ibland överförs det juridiska föräldraskapet från de biologiska föräldrarna. Men idén om att alla som vill göra anspråk på ett barn ska ha rätt att bli dess föräldrar i juridiskt hänseende är grotesk. Att medierna anammar ett aktivistiskt språkbruk i hopp om att förändra folks verklighetsuppfattning ändrar inte på själva verkligheten.

För nej, Malte har inte fyra föräldrar.