Men hur ser du ut?

Susanna Birgersson.

Jag har varit på badhotell. Det var underbart. Så underbart det nu kan bli, när man försöker ha semester och samtidigt ska administrera tre ganska små barn. Men ändå, underbart.

Att dra ifrån gardinerna och möta den disiga morgonen över havsbandet, ett svalt morgondopp före kaffet, ta med barnen till poolen och låta timmarna gå med tyngdlös, konfliktfri lek.

(Jag vill särskilt rekommendera att man tar tillfället i akt och sammanstrålar med familjemedlemmar man inte träffat på länge. Man ses till måltider, gör någon gemensam utflykt, ses på bryggan och utbyter tankar om badtemperaturen – men var och en sköter sitt däremellan. Äldre släktingar kan glädjas över de yngre, utan att fördenskull behöva besväras av det oavbrutna stimmet och stojet.)

Passande nog började jag samtidigt titta på den danska långköraren Badehotellet, som handlar om gäster och personal på Andersens badehotel utanför Skagen under mellankrigstiden. Allt är som man förväntar sig av en sådan serie: intriger och hierarkier, vänskaper och förälskelser, lust och svek. Stundtals är det lite segt, med klichéartade rollfigurer och överdrivna dialoger, men man tittar ändå för det är mysigt på ett småputtrigt vis.

Men ändå sjunker hjärtat som en sten i bröstet så fort jag kliver in i matsalen.

Det är inte mycket i min badhotells­semester som liknar fiktionens sommarvistelse för medlemmarna ur Köpenhamns övre borgerskap. I huvudsak är jag glad över skillnaderna: att jag slipper dinera kväll efter kväll med folk som är uppfyllda av sin egen plats i samhällshierarkin, att jag slipper låtsas att fabrikören är charmerande och teaterkändisen intressant, att även serveringspersonal kanske är gäster nästa år och att gästerna kanske arbetar på hotell när de inte har semester. Men ändå sjunker hjärtat som en sten i bröstet så fort jag kliver in i matsalen. Här syns den sorgligaste differensen mellan sommaren 1928 och sommaren 2021.

Folk ser ut som om de tror att de är ensamma, iklädda funktionskläder av tristaste snitt, som om de ska ut och arbeta i trädgården, eller bege sig till ett fitness­center och motionera. Plagg i tajt trikå oavsett kroppstyp, korta shorts över ådriga ben, foträta sandaler, huvtröjor oavsett ålder, jeans och urtvättade pikétröjor.

Det är som om människor inte förstår att de inte bara klär sig för sig själva, de förstår inte att utseende inte enbart är en privatsak, och att vackra och prydliga kläder har en social betydelse. Min hotellvistelse är inte bara min hotellvistelse, jag är en del av andra människors hotellvistelse. Man klär sig för andra, också när man är ledig, ja, särskilt när man är ledig. Av respekt för omgivningen bör man se proper ut. Är inte detta självklart?

Inte alls, tyvärr. Till viss del är det en fråga om klass. Kanske hade badgästerna klätt sig bättre om jag valt ett mer exklusivt hotell – fast säkert är det verkligen inte, dyrare kanske, men inte nödvändigtvis trevligare. Föreställningen om att ens egen bekvämlighet är överordnad allt annat när man är ledig, är utbredd i alla samhälls­lager, i alla åldrar. Äldre är inte ett dugg bättre än yngre, fast man hade trott att de kanske mindes och saknade en tid när man förväntades klä sig med värdighet.

Måste det vara så här? Måste en tur till köpcentret strax utanför stan skicka mig rakt ner i en estetisk depression? Måste männen se ut som förvuxna dagisbarn, iklädda jeans med alldeles för många sömmar och trekvartsbyxor om det är sommar. Måste kvinnor så fort de nått medelåldern, eller strax därefter, klä sig i säckiga t-shirtar över tajta vita byxor? Var finns värdigheten?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Jag minns ett samtal för några år sedan mellan mästerintervjuaren Eric Schüldt och Magdalena Ribbing, vår sedan några år så ledsamt saknade etikettexpert. De talade om kläder, och Ribbing sa att förr i tiden klädde man sig efter situationen. Finkläder till helgdag och fest, arbetskläder till vardags, och alltid så prydligt som möjligt.

Som jag saknar den inställningen.

Den handlar om respekt, om respekt för medmänniskor, såväl för jämlikar som underordnade och överordnade, och allra mest om självrespekt, om att ta sig själv på allvar och inse sin egen betydelse för andra människors trivsel. 

Mer från Susanne Birgersson

Läs vidare