Men vi behöver er
Vi läser ofta om vad som är fel med dagens ungdomsgeneration. Jag skriver själv gärna om saken. Men nu ska jag strax berätta vad som är fel med dagens pensionärskultur! Att ungdomar tramsar runt med trasiga jeans och lugg i ögonen är en sak, sover för länge på morgnarna och inte orkar göra läxorna. Det är beklagligt men förståeligt att de hellre spelar tv-spel än läser Hjalmar Söderberg. Och det är på allvar oroande att ungdomar idag matas med ideal som enbart handlar om lust, identitet och självförverkligande, och att allt vad dygdetik och pliktkänsla heter har förvridits till oigenkännlighet och tryckts in i ett opersonligt klimatsamvete.
Men – är det inte på sätt och vis ännu värre att den generation som idag lämnar medelåldern och träder in i ålderdomen inte längre utgör någon självklar motvikt till ungdomens sinnesförvirring? Det är i grunden samma självförverkligandeideal som präglar alla generationer idag:
Nu så! Nu är det dags att verkligen njuta. Barnen har flyttat hemifrån, lyckats köpa en första bostadsrätt och kommer inte längre hem med tvätten. Man har slitit färdigt på sitt tråkiga kontor. Bostadslånen är så gott som avbetalda och pensionen blev inte så pjåkig ändå. Skulle det finnas någon uråldrig förälder kvar i livet är denna nu placerad på ett äldreboende, så inget mer än pliktskyldiga besök på söndagseftermiddagarna krävs. Nu ska det njutas. Och det bör göras genom resor, nöjen och konsumtion. Golfresor till Sydafrika, vinprovning på Österlen, lägenhetsköp på spanska solkusten. Varför inte köpa en ny cykel och verkligen komma i form?
Som psykiatriprofessorn Ingemar Skog, föreståndare för äldreforskningscentret Agecap, uttryckte det för några år sedan:
Nu så! Nu är det dags att verkligen njuta.
– De som föddes i början av 1900-talet var glada om de hade ett bra boende och en hyfsad ekonomi när de blev pensionärer. Dagens äldre nöjer sig inte med detta utan vill förverkliga sig själva och hinna med allt möjligt, som att resa. Det är nästan som om de vill ta igen tonåren.
Att bli gammal idag paketeras som en andra ungdomstid. För andra gången är man fri, fri från förpliktelser – fast (förhoppningsvis) med mer pengar. Man ska se och höra, göra och uppleva det man inte hann med under de stressiga familje- och karriäråren.
I tidningarnas frågespalter klagar damerna på att barnen betraktar dem som barnvakter i ständigt standbyläge, och bekräftas av relationsexperterna: Naturligtvis ska du leva ditt liv som du vill. Säg åt dina barn att du gärna vill träffa barnbarnen, men att du varken har tid eller lust att vara något slags gratis barnflicka.
Veckotidningar och livsstilsbilagor berättar om den sköna tillvaron som pensionär. Visst kan det vara jobbigt att inte längre ha en självklar plats som bidragande, skattebetalande yrkesmänniska, men desto större skäl att riktigt vältra sig i allt det härliga man kan göra med friheten, eller hur! Värdet av en pensionärstillvaro mäts i antalet resor, upplevelser och goda middagar, i fräcka frisyrer och nyfunna sporter. Missförstå mig inte – inget av detta är dåligt (utom möjligen de fräcka frisyrerna). Men det är också relativt meningslöst. När vinprovningen är slut är den slut, kvar finns bara de tomma vinglasen med fettfläckar och läppstiftsrester.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Vet ni inte om att vi behöver er, vi som fortfarande är mitt i livet? Vi behöver er visdom, ert goda exempel, er omsorg, er uppmärksamhet. Vi behöver er som föräldrar; som barnvakter, javisst, men också som just föräldrar, som mentorer, som föregångare. Vi behöver bli påminda om vad som är viktigt i livet – och vad som bara är futtigt och dumt. Vi behöver bli uppmuntrade.
Ni har glömt att vi behöver er och vi har glömt att vi behöver er. Inte som grånande tonåringar, utan som vuxna, mogna, erfarna människor som vet saker vi inte vet.
Fri skribent.
Mer från Susanna Birgersson
Mjuka ryggar
Recension
En kyrka med flera röster
Kultur